Jag minns inte vad jag sa eller gjorde, bara känslan
Då var jag hemma igen. Jag vill prata lite om det som hände under inspelningen idag. Det är viktigt att prata om sådana saker.
Vad jag har förstått så fick jag en panikattack. Det kom från ingenstans och plötsligt kändes hela situationen helt overklig, som att jag inte styrde min egen kropp. Jag blev svimfärdig, fick blackout, kunde knappt andas och kroppen skakade. Jag trodde på allvar att jag var på väg att bli galen.
Jag har aldrig haft problem med detta tidigare. Jag är tjejen som kan gå fram och redovisa inför klassen med en text jag aldrig läst förut. Visst är jag nervös, men detta var något helt sjukt som kom från ingenstans, och jag är livrädd över att behöva uppleva det igen. Kroppen var ur funktion flera timmar efteråt.
Jag kan säga att jag har en helt ny respekt för människor som säger att de har ”ångest”. Och jag ber om ursäkt för alla gånger jag har sagt: ”Kom igen, det är inte så farligt”.
Är det någon som har erfarenhet av detta?
0
Larsson
| #
Min mamma hade depression ett tag och då fick hon sådana här panikångest attacker jätteofta, det var hemskt!
Svara
Malin via http://malinsophia.t
| #
jobbigt!! 🙁
Svara
Jennie och Exxa
| #
Jodå från två håll: dels som socialpsykolog och dels som fd drabbad.
Fick min första attack under vt år 2 på högskolan, trodde jag fick en hjärtattack. Hade ingen kontroll över kroppen, skakade, blev yr, hjärtat klappade stenhårt, fick domningar i fingertoppar och tunga, kunde precis hindra mig själv från att svimma. Det var för jävligt. Och början på ett halvår med attacker varje dag vilket ledde till diagnosen panikångest (4:e läkaren som gav mig svaret, de andra tre babblade om järnbrist, svagt hjärta och skörbjugg).
Du ska veta att ungefär var femte svensk någon gång i livet får en panikattack och att LÅNGT ifrån alla utvecklar panikångest. En sån attack är oftast ett tecken på att något i ens liv är fel. Det är en varning helt enkelt eftersom din kropp inte kan prata annat än med sådana signaler. Sätt dig i lugn och ro och fundera på vad du kanske behöver ändra på.
Svara
laurae
| #
Ja, varje gång jag ska redovisa inför klassen. Men var glad över att du inte spydde, jag gjorde det en gång. En mindre trevlig upplevelse när hela klassen ser på.
Svara
Klara
| #
Jag har levt med ångest i många år och fått mycket hjälp och har en del knep om du är intresserad om det skulle hända igen. Du kan mejla mig.
Svara
linnea
| #
jag har med upplevt samma sak, och det är skithemskt och det är något som har förändrat mig. jag har blivit mkt mer rädd efter det har hänt, jag har dragit mig undan från att göra många saker av rädsla att det ska hända igen. och det har hänt igen, men mitt bästa råd till dig är ändå att inte låta rädslan styra dig. låt inte detta hindra dig från saker du egentligen vill göra.
Svara
Kajsa
| #
Oh my.. det låter heeeeelt galet ju. Jag har aldrig upplevt ngt sånt och hoppas att jag aldrig behöver göra dt heller.
Hoppas du mår bra igen och att du orkar fortsätta med allt du håller på med. Bloggen, devote, krönikan osv.
U go girl!
läs gärna min blogg: http://klaantskalle.blogg.se
kraaaaam!
Svara
Mejlin
| #
Usch det låter ju seriöst helt hemskt :O . Jag har nog fått en sån liknande sak iaf, en gång, när min syster spydde. Det var totalt crazy skakade som ett löv o grät skithårt, kände mig helt okontrollerad!
Vad vare du skulle prata om? Eller som du blev frågad om?
Svara
Anna
| #
Åh vad jag känner igen mig!
Precis som för dig hade jag aldrig varit med om det tidigare, och självklart inträffade det när jag sökte en förtroendepost på högskolan, ett ideelt arbete. Jag är precis som du; helt självsäker framför andra oavsett mängden på publik. Men där och då trodde jag att jag skulle dö och ville helst bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Det gick ju åt helvete med den posten såklart, men jag tvingade mig att sätta mig i den sitsen ytterliggare en gång. Varför? Jo för att visa mig själv att jag klarar av den pressen och för att inte behöva känna mig trängd och få panikångest igen. Det funkade då, och kanske var det medvetenheten om vad som kunde ske som hjälpte mig? Jag vet inte … Men jag vet iaf att jag inte kommer balla ur en gång till, för då vet jag hur jag ska handskas med mig själv. Andas och ta tre sekunder bara till mig och fylla mig själv med lugn. 🙂
Hoppas du också hittar det som funkar för dig och att du slipper det här igen!
Kram på dig!
Svara
Sofie
| #
jag har haft ångest/panikångest sen min brors olycka. vet precis hur du kände dig…
Svara
stephie
| #
om jag känner igen mig. hela jag slutade fungera en period när det hände, men nu har jag lärt mig att arbeta emot känslan som uppstår. superviktigt att PRATA PRATA PRATA och älta sönder hur du känner just när det händer. och jätteviktigt att utsätta dig för dom situationerna som är jobbiga, så du lär dig hantera dom och tillslut inser att det inte är något farligt.
jag gick till psykolog och arbetade med KBT för att ”bli frisk”. bra tipps! men verkar som det kanske inte är så allvarligt hos dig???
Svara
Ine Henriksen
| #
Ha en riktigt fin kväll!
Kramar
Svara
Milla
| #
Ja. Skakningar, svettningar/frossa, hjärtklappning, andnöd och ren och skär dödsångest. Ja. Panikångest är inte att leka med. Inte alls. 🙁
Svara
Gun
| #
Jag har haft panikångestattacker många gånger, mest när jag var i din ålder. Det är skitjobbigt, det kändes som jag var på väg bort, på väg att dö, jag kunde inte andas, fick hjärtklappning, hyperventilerade, skakade, domnade bort i ansiktet, händerna och armarna. Ja, skitjobbigt var det. Nu händer det inte så ofta längre för min del. Jag fick aldrig hjälp, läkarna bara skrattade åt mig, men det var ju länge sedan.
För mig påverkar det negativt att dricka för mycket kaffe. Det sätter igång hjärtklappning, och då kan det vara kört. När attacken kommer brukar jag andas in med näsan och pusta ut ordentligt med munnen några gånger, som att profylaxandas när man föder barn, då bryts attacken i bästa fall.
Det är inte säkert att du behöver uppleva det här fler gånger. Många kan ha en attack i en pressad situation och inget mer.
Svara
Josse
| #
Jag lider av panikångest och får sådana anfall lite då och då: oftast i situationer med mycket folk omkring, då jag blir lite ”klaustrofobisk” och därav får panik, men även helt utan synbar anledning. En gång fick jag det precis innan en föreställning jag var med på skulle ha ridå. Det var fruktansvärt.
Det är dock inget fysiskt farligt, utan ”bara” psykiskt påfrestande. Man kan inte dö eller skada sig av det, även om det känns så.
det är skitsvårt, men försök att ta dig samman och tänka ”det gör över snart, det går över snart”. Det är vad jag brukar göra. Det hjälper inte paniken att lägga sig, men det hjälper mig att ta mig igenom den.
”Kaffeångest”, som jag ser att många har nämnt, är dock något annat och tar sig lite annorlunda uttryck (iaf för mig). Det är dock också en vidrig känsla, som jag haft några gånger, och gav iaf mig hjärtklappning, kallsvettningar och darrningar.
Hoppas du slipper uppleva det igen!
Kram
Svara
LP
| #
Nu vet jag inte om min kommentar kom fram eller inte.. Skriver igen;
Jag har.
Det var jag som skrev ”welcome to my life” kommentaren i andra inlägget. Jag var med om det väldigt ofta för ett tag sedan. Men jag lärde mig att leva med det, hur hemskt det än var, så lärde jag mig att kontrollera situationen och lugna ner mig själv.
Vill du ha hjälp fortfarande, så finns jag gärna här och hjälper dig. Svara bara på denna kommentaren, så skriver jag ett mejl.
Sköt om dig.
Svara
stella
| #
Jag har gått hela våren med just såna panikattacker som den du beskriver. Det är så hemskt!! Man har ingen som helst kontroll över sin kropp och man tror att man tillslut ska ramla ned död.
Imorse var jag faktiskt på BUP hos en jättetrevlig tjej som jag ska börja gå till och försöka få bort dom här attackerna. Vad jag har gjort när jag har fått såna här attacker är att jag har slagit bort tankarna och försökt göra något annat, eller ringt en vän/mamma. Tydligen ska man inte göra det. Eftersom kroppen, när vi blir såhär stressade, beter sig precis som den gjorde för många tusen år sedan, då vi skulle fly från ett rovdjur. När man då tex ringer en vän eller sätter på tvn, tänker kroppen att det är det som räddar en från att bli uppäten av rovdjuret. Istället ska man låta attacken ha sin gång och analysera och tänka över tankarna man får, och försöka stå ut med illamåendet och paniken. Kroppen orkar nämligen inte vara i samma höga stresstillstånd så värst länge, så tillslut går det över av sig själv. Är inte riktigt säker på att ajg förstod helt själv haha, men det är något åt det här hållet iaf. Iofs verkar ju du bara ha fått attacker då du har gjort något, så det kanske inte är samma sak. Men jag tror ändå att man ska försöka slappna av och låta det ha sin gång, istället för att ’trycka’ på andra saker över och trycka ner paniken. GRYM blogg också! du är helt underbar 🙂
Svara
mickaela
| #
Jag har fått såna. Och jag har fortfarande såna. Haft dom sen i 5 klass och börjar i andra ring nu liksom.. Det är SKITjobbigt till en början. Men nu kan jag hantera den bättre. Jag upplever typ exakt samma sak som du gjorde, sen svimmar jag av helt. Min hjärna stänger typ av sig själv när allting blir för stressigt och jobbigt. Dom trodde först att det var epilepsi så jag fick börja käka en massa tabletter men sen började jag gå och prata med en psykolog istället för dom till slut efter typ 1 år kom på att det inte va epilepsi ( jag skakade lite också ) eftersom jag har haft ett väldigt dramatiskt liv med min pappa som alltid har hållt på med droger och sådant och det visade sig att det var panikångest. Du kanske borde gå till en psykolog eller nåt? Det är inte kul men det hjälper iallafall. Har också typ ångest varje dag men hanterar den MYCKET lättare nu, har typ lärt mig att leva med den.
Svara
Madde
| #
Jag fick min första panikångestattack för några år sedan o sedan dess har jag haft det så många ggr att jag inte kunde hålla räkningen längre.
Det är så mkt jobbigare än vad någon som aldrig haft det nånsin kan förstå!
Man får nästan ”jag-kommer-dö”-känslor när det händer, för man blir verkligen helt borta o det går inte att styra det alls. Du tappar all kontroll.
Jag brukar känna på mej ett tag innan att det ska hända. Jag blir liksom okoncentrerad, yr o illamående, fram tills det slår ut o själva attacken börjar då allt slutar fungera o man inte kan andas längre utan bara hyperventilerar samtidigt som man inte vet vart man ska ta vägen. Om man inte sätter/lägger sej ner ramlar man bara ihop, vilket hänt mej några ggr tyvärr, det fungerar liksom inte att stå på benen, så det måste man försöka tänka på innan man skadar sej.
Det krävs mkt för att få det att gå över, ibland varar det 10 min, ibland en timme. Det handlar ofta om personerna runtomkring en, rätt person kan få det att gå över snabbare, för mej har ibland helt okända personer hjälpt mej o fått det att försvinna jättesnabbt bara för att de gjorde ”på rätt sätt” o verkligen fick en att känna sej lugn igen.
Hur fick du ditt att sluta, gick det bara över?
Förstår precis vad du menar med ”kroppen var ur funktion flera timmar efteråt”, för man blir helt skakig, yr, får huvudvärk, darrig i benen så det blir svårt att gå osv, jag brukar ofta behöva sova efteråt. Det är bra att göra det, man måste verkligen vara noga med att vila efter!
Det konstiga är att det kan hända närsomhelst, utan förvarning. Man kan ha en jättebra dag o må på topp och helt plötsligt händer det ändå. Skitskumt det där.
Men det är skillnad på att få det en/några ggr i hela livet o att ha det ofta, jag hoppas verkligen det inte händer dej igen Egoina, ta hand om dej!
Svara
Lisa Marie
| #
Det är fruktansvärt jobbigt att få panikångest. Jag får själv ångest från ingenstans på kvällarna då det känns som min kropp är på väg att krevera och jag mår så illa att jag över huvud taget inte kan fokusera på någonting. Inte ens fokusera med min blick.
Men vet du vad som är det viktigaste? Det är att ställa sig ensam i ett rum och blunda. Sedan försiktigt dra upp armarna ut med sidan och andas in. Och sedan fälla ned armarna och andas ut och upprepa det tills allt känns mycket bättre och tills man känner sig lugn inombords och kan fortsätta där man slutade. Det ordnar sig, jag lovar!
Svara
Caroline
| #
Jag har haft ett par mildare panikattacker som utlöstes av tvångsktankar och en depression. Jag satt och stirrade in i väggen i flera timmar och bara repeterade hur misslyckat mitt liv var, tårarna kunde knappt komma, hjärtat slog fortare…
Man blir verkligen apatisk. Så jag förstår hur du känner dig! Förhoppningsvis så var det bara en engångsföreteelse, men om du får problem med detta i framtiden så ska du veta att det finns jättebra hjälp att få 🙂
Svara
nina
| #
ojdå, hoppas du mår bättre nu!
Svara
Hanna
| #
Jo jag känner igen mig, mycket. Hela förra sommaren hade jag ungefär samma symptom, ibland bättre och i bland sämre, mest sämre. Det finns flera olika anledningar, för mig var det stress över en eventuell flytt och att börja i en ny skola, mestadels. Det som hjälpte mig var faktiskt att jag blev så dåligt att jag var på sjukhuset i flera dagar och till slut fick jag tid till en psykolog som jag gick till och som hjälpte mig. Det var till hjälp men det räckte inte, enda sättet för mig att överkomma och klara av detta var att bara leva och fortsätta fast det kändes som att jag, bokstavligt talat, skulle dö. Psykologen sa att det är vanligt att få panikångest attacker och att de vanligen inte håller i sig så länge och att nästan alla upplever någon form av ångest. För mig var det ju en värre form och jag blir aldrig HELT fri från det, man måste kämpa varje dag. Men bättre mår jag, så jävla mycket bättre! Vissa situationer framkallar fortfarande ångest, tex. färjor, eftersom jag upplevt ångestattacker där men man måste bara fortsätta leva som vanligt och utsätta sig för sådana situationer, annars klarar man aldrig av att bemästra sin ångest. Så det jag vill säga dig är att försöka att inte oroa dig alltför mycket, lättare sagt än gjort – tro mig jag vet, men så viktigt eftersom det blir som en ond cirkel. Rädsla för det leder till mera rädsla som leder till en panikattack som leder till mera rädsla osv. Med stor chans får du aldrig uppleva en sån attack igen men i fall det händer så vet du nu i alla fall att det är jävligt obehagligt men det är INTE farligt, det har jag fått bekräftat av en läkare och en psykolog. Bara att försöka bryta det destruktiva tänkandet och försöka fortsätta med sitt liv! Och jag hoppas att du aldrig upplever det igen, men samtidigt ska du inte undvika situationer som du kanske tror framkallar en ångestattack för det kommer bara leda till mer ångest.
Hoppas du förstår denna osammanhängande kommentar, jag har itne pratat om det här med någon förutom min närmaste familj. Nu säger jag det här, anonymt men ändå, så att mina hemska upplevelser kanske kan hjälpa någon, om bara så lite.
Hoppas du har det bra, tänk inte för mycket och lev som vanligt!
Kram Hanna
Svara
Patrik
| #
Kom igen, det är inte så farligt.
Svara
linaknas
| #
usch ja, de är hemskt, jag fick typ ångest för att jag inte fick fram rätt ord så att min kompis skulle fatta att jag av på väg till och svimma, trodde jag skulle svimma på grund av de istället för den rediga anledningen1 haha
Svara
becca
| #
Panikångest. Jotack, det har man vart med om många gånger! Det enda som hjälper är att andas. Djupa andetag och försöka att inte blunda. Orsaken ligger i magen 🙂 Det kroppens ”självradar” kan man säga. Magen skriker ”NÅGON HEMSKT HÄNDER” och varnar därför hela kroppen, vilket utlöses som panikångest. Hemskt som fan att få det, i know. Men du ska inte vara rädd för att få det igen! Det kan bara göra nästa värre tyvärr OM det ens händer igen. Se det som en erfarenhet, nu vet du hur det känns och vet därför vad som händer 🙂 Bara andas ett par djupa andetag för att lugna kroppen, och försöka att tänka på något annat 🙂 Låter kanske som ”big wupp” men det funkar för mig!
Svara
erica
| #
Hej Egoina,
Känner igen mig i de du fick, eftersom jag har haft panikångest sen jag var 16 år, nu är jag 22.
Panikattacker kommer när som helst och var som helst, men de är helt ofarligt så du ska absolut inte vara rädd att de ska hända igen, för då framkallar du dom bara lättare.
och då kan du få sk. panikångest.
alla får vi panikattacker någon gång i vårat liv.
hoppas bara att du inte hamnar i samma sits som jag hamnat i.
Ha de bra, du är bäst 😉
Svara
olivia
| #
jag lever med det också..
Svara
Jenna
| #
Jodå, tror det är många fler än vad man tror som lider av detta. Själv fick jag min första ångestattack när jag var 12 år gammal, nu är jag 19 år och skiter hänger med mig än idag. I vissa perioder har jag flera attacker varje dag, vissa perioder är det lugnare och jag har ”bara” några i veckan!
Svara
ellinor
| #
du är så inte ensam!
mina började för fyra år sen och dom kommer fortfarande.
Svara
emmi
| #
Jag lider av panikångest och har gjort sedan ca. 2 år tillbaka. Jag vet att det är hemskt, men andas lugnt och oroa dig inte. Och bli inte rädd för att det ska komma igen, du kommer klara det för då vet du hur det känns. Nu tror jag inte att du kommer få det igen! Det är JÄTTEvanligt!
Oroa dig inte utan bara andas djupt och ta det lugnt och ta kontroll!
Svara
Egoinas mamma
| #
Panikattacker, ångest och social fobi, you name it! Jag kan det, tyvärr. 🙁
Svara
ikasfoto
| #
Har en hel del erfarenheter av det. lever i den världen nu. depression, ångest, panikattacker. t.om min klass har sett det, svimmade framför dom..:’s
om det är någonting kan du mejla, om du känner för det.
Jag hoppas det blir bättre! 🙂
Svara
Caroline
| #
Åh jo.. Jag hade depression förut, det är lite det mitt bloggnamn syftar på, att nu har jag kommit ur det och behöver inte ens tabletter. Other than prozac.
Men följden av depressionen var panikattacker. Jag får det numer varje kväll.. så man kan verkligen säga att jag gråter mig till sömns. Men innan kom det inte lika ofta.
Nu har min älskade bättre hälft drabbats av samma sak.. (nej det är ingenting som smittas haha, han hade bara den oturen att drabbas) så vardagen är väl lite sådär.. Men det blir bättre med tiden 🙂
Svara
Jessika
| #
Jag har haft mycket panikattacker när jag var yngre.
Det blev liksom helt svart och jag trodde jag höll på att bli galen. Började slita mitt hår och grejer.
Jag träffade en kvinna i samband med en kurs förra året och hon hjälpte mig mycket. Sen dess har jag inte direkt varit med om det mer.
Nu är jag både orolig och osäker som person, så det har väl varit en stor faktor till varför jag varit med om det.
Hoppas du inte drabbas av det mer i framtiden i alla fall!
🙂
Svara
Fisan
| #
Jag fick panikattack på krogen en gång. Skakade, grät och hyperventilerade. Klarade inte av att titta på människorna och ville bara gömma mig.
Fast då fattade jag inte att det var det det var. Jag trodde nån hade stoppat droger i min grogg. Så kan det gå 😉
Har bara hänt en gång dock, och det var helt oprovocerat.
Jag antar att jag mår bättre nu.
Svara
johanna
| #
Jag var med om en, på en festival. Upplevde det precis som dig, jag låg och skakade fruktansvärt, hade svårt att andas och jag kommer inte ihåg mycket nu i efterhand. De som bodde bredvid oss trodde jag hade ett epileptiskt anfall. Jag somnade direkt efter, så hann inte direkt tänka på vad som precis hänt. En obehaglig upplevelse, i vilket fall som helst.
Svara
Moa - En magisk purt til en an
| #
Mycket erfarenhet. Panikattacker är ganska vanliga och drabbar ungefär hälften av alla människor någon gång under livet – ofta då de är stressade. De som händer är att man andas för grunt och hastigt så att man tömmer blodet på för mycket koldioxid (ja, vi behöver en viss mängd). Det som hjälpt mig mest är att andas i en påse – då får man tillbaka koldioxidet i blodet och blir lugn igen. Det är absolut inget farligt, som sagt det är ganska vanligt. Och eftersom du inte haft det innan så lär det gå över. Men kanske skulle du försöka ta det lugnt ett tag, dra ner på så mycket stress det går och om det känns lugnare så kan man ju alltid ha en påse med sig att andas i.
Svara
Moa - En magisk purt til en an
| #
och du, det är inget jättehemskt i sig (skulle bli rädd om jag läste dina kommentarer, herregud vilken stor grej alla gör av det. det finns betydligt värre än en panikattack!) – det är faktiskt inget farligt. det är hur man reagerar på det som är grejen. det bästa är att bara slappna av, ta det coolt och inte bli för rädd. du har ju mycket nytt som händer i ditt liv och det kan vara stressande. det kommer att bli bra!
Svara
Gun
| #
Svar till egoina:
Numera vet läkarna vad det handlar om, och man får hjälp när man söker. Bara så du vet, ifall det skulle hända fler gånger. För mig hjälper det att veta att det inte är farligt också. Andas så lugnt du kan och tänk på att det går över. Det blir värre när man jagar upp sig. Kram
Svara
Linnea
| #
Nejdå, du är inte ensam. Jag har också råkat ut för det där, det är inte alls kul. I mitt fall ulöste jag det nog mest själv genom att stressa upp mig över mitt utseende och min kropp (hade lättare ätstörningar i tonåren) så blev det som det blev och jag satt där på golvet vid fönstret och kunde inte andas. Men det går ju över, som tur är. Hoppas du mår bra nu!
Svara
Mira
| #
Jag har fått en panikångestattack. Det hände bara en gång, men det räckte kan jag säga. Och du har rätt, man vet inte hur det känns förrän man har upplevt det själv. Jag tror jag fick den lindrigare sorten, grät hejdlöst, skakade och så, men fick inte ont i hjärtat eller nåt sånt. Hoppas att du mår bra annars!
Svara
Petra
| #
Jag har levt med depression och ångest i 12 år, till och från.
Svara
Therese/zill
| #
Mhm, fick min panikångest konstaterad i höstas efter att jag träffat en helt underbar läkare som faktiskt lyssnade på mig och som inte bara skickade hem mig med orden ”ta en ipren & vila lite”. När jag får mina attacker (vilket inte är så ofta, som tur är) så kan jag inte djupandas, jag känner mig inträngd i ett hörn, och så brukar jag få stickningar i händerna, och känna mig rastlös. Jag har fått tabletter (Atarax) som jag ska ta om jag känner att det är nånting på gång. Hoppas att du slipper fler attacker. Kramen!
Svara
Dennis Widmark
| #
Nej, jag har ingen erfarenhet av det, men jag har ändå fått medicin utskrivet mot panikångest. Läkarna på vårdcentralen är verkligen duktiga på sitt jobb…
Svara
Anonymjävel
| #
Jag har panikångestattacker ett par gånger om året. Första gången var precis när jag flyttat hemifrån, jag var sjutton i en helt främmande stad, kände absolut ingen. Känslan var så obekant för mig och hjärtat dunkade så fruktansvärt fort att jag på fullaste allvar trodde att jag skulle dö. Skakade och domnade i kroppen totalt och tårarna bara rann. När jag sedan pratade med en läkare om det berättade han att man aldrig någonsin kan dö utav en panikångestattack, försöka andas djupt var grejen, även om det inte var särskilt lätt just då. Det här är tre år sen, nu lever man liksom med det. Händer ju när man är superstressad över jobb, skola osv. Inte så att jag berättar det för folk liksom, men ptja. Det går över, sålänge man har det i åtanke så känns det inte lika hemskt.
Svara
Julia Berg
| #
varje gång jag redovisade nåt i skolan blev det så.. ibland fick vi vara i mindre grupper pga det haha. värst var nog projektarbetet, trodde jag skulle dö 🙂
Svara
leahpeah
| #
Yup, panikångest… hade i flera år, nu kommer attackerna mer sällan… Jag får det när jag vet att jag ska vara instängd, typ resor, prov osv osv
Svara
Ewa =)
| #
För ett halvår sen bodde jag i Norge och jobbade på tok för mycket, vilket till slut resulterade i att kroppen inte orkade och att en ångestattack började. Dock förstod jag inte först, jag trodde det var min astma som spökade. Men mot astma finns det mediciner och dom hjälpte inte…
Svara
Sara
| #
Jag fick lunginflammation och hade svårt att andas p.g.a det.
Så var jag tvungen att åka buss från Norge hem till mitten av Sverige, fylld med folk från mitt gymnasium.
Vad händer? Jo, precis innan jag ska gå på bussen börjar hjärtat rusa, jag kan inte andas, hela kroppen skakar och jag mår illa som fan. Fick andas i en påse 😛
Sen fick jag ledas till bussen och en stund senare fick jag ett lugnande piller.
Vet precis vad du menar. Har aldrig känt sådan panik igen tack och lov så jag tycker inte du ska oroa dig för mycket.
Men det är riktigt läskigt.
Eftersom jag var rädd efteråt fick jag lite bra tips, att om man känner hjärtat börjar rusa och man andas snabbare så ska man koncentrera sig på att inget farligt händer och försöka andas lugnt. Gör man det så lugnar kroppen ner sig!
Funkade fint för mig!
Svara
viktoria i norr
| #
Det är en surrealistisk upplevelse. Har fått det några gånger, och det slutar alltid med skrik, panik, gråt och helt okontrollerat skakande. Jag vill typ klösa mig ur mitt eget skinn..
Nu har jag lärt mig känna när de är på väg, och kan då oftast hindra dem. Gå ifrån platsen/situationen/människorna som gör att jag börjar stressa upp mig, ta frisk luft och försöka varva ner. Plus en jäkla massa nikotin.
Svara
Jonesy
| #
Alldeles för mycket erfarenhet då jag lider av både ångest och panikångest. Det är hanterligt för det mesta med väldigt obehagligt till och från…
Svara
Marie
| #
Jag lider av ångest och panikångest. Har minst en attack varje dag trots medicin. Min ångest kommer ifrån mat samt svår mobbning från lekis ända upp på högskolan.
Som du kanske redan vet så får alla någon gång någon form av panikångest och det kan bottna i det mest konstigaste. Min började som prestationsångest men i grund och botten kommer den från mobbningen och att jag alltid haft stora problem med mat. Hoppas du slipper det igen, det här är inget jag önskar att min värsta fiende skulle få.
Kramar från en sjukskriven 21-åring.
Svara
My
| #
Jag lider av depression och har ångest dagligen. Panikångest får jag mest bara om jag är ute bland väldigt mycket folk.
Svara
cclaaraa
| #
jobbigt! har aldrig upplevt något sådant.
Svara
Bella
| #
Jo, det kan man lugnt säga. Det började med en panikattack och sen blev det bara fler och fler och till slut kunde jag knappt ens gâ ut pga jag inte ville att det skulle hända bland folk. Men tack vara andnings/sâng-terapi och en bra psykolog sâ blev allt bra igen. Kan dock fortfarande känna av ângest attackar lite dâ och dâ, för tyvärr sâ kommer dom alltid igen när man väl har haft en en gâng- men man kan ju lära sig att handskas med dom. Jojo. Äh nu blev det lite deppvarning över det hela, vad jag egentligen ville säga: man överlever alltid 🙂
Svara
Lena
| #
Ja, jag har det. Har haft det i över två år och tar medicin för det. Det är inte ett dugg roligt faktiskt :/
Svara
Line
| #
Jag har alltid varit kolugn precis som du! men helt plötsligt när jag skulle sova en gång hände en sådan grej och efter det vågar jag inte sova över hos mina vänner men nu har jag bstämt mig att jag inte vill ha det längre så jag har nästan blivit av med det nu. Tänk inte att du är rädd att få det, det va jag och då fick jag det.
Svara
Beiis
| #
Jag hade nog en sådan igår kväll, jag måste dela med mig. Jag skulle sova ensam men med pojkvännen i ett supergammalt hus med gamla möbler och knarrande golv varpå jag helt plötsligt inte fick luft och jag fick en blackout. Jag kommer inte ihåg vad jag sa eller gjorde, bara att jag inte fick luft. Vi gick iaf ut och efter att ha gått 50 meter ungefär så svimmade jag. Helt sjukt konstigt.. och jag grät som ett litet barn som tappat bort sina föräldrar.
Hoppas att det inte återkommer för din skull!
Svara
Loon
| #
Så himla fint av dig att skriva det sista. //Från en människa med ångesthjärna =)
Svara
Miss Grinch
| #
Verkar inte vara så lite folk som erfarit vad panikångest är, och jag är en av dem.
Har fått det i olika samband, ibland har jag fått det när jag gått och lagt mig, då spänningarna har släppt och kroppen hunnit ikapp med allting. Det känns som om tanken och kroppssignalerna inte samarbetar, utomkroppsligt, i min mening.
Har fått en attack inför ögonen på mina föräldrar, som inte visste om att jag då fått attacker i över 1 år. Dem blev väldigt rädda och undrade över vad som hänt. (Hade grälat i 2 timmar med min mor)
Ett annat tillfälle var då jag var ute och festade, blev för full, gjorde något alldeles för dumt och där kom paniken. Tog min syster och hennes vän 1-2 timmar att få mig att andas normalt, och vid det tillfället så slutade jag även att andas, dock bara för några sekunder, men tillräckligt för dem och mig.
Jag brukar mest bara slappna av och låta attacken passera, för den tar ju slut, det vet jag.
Svara
kim
| #
Jag fick detta för ca ett år sen. Var otroligt obehagligt. Det var all stress som till sist fick bägaren att rinna över. Men man lär sig. Som pappa sa ”Hade någon satt en pistol i huvudet på dig och sagt slutar du inte stressa så skjuter jag dig. Hade du slutat då?” Så panikångestattacken var min egen pistol så det var helt enkelt på tiden att börja tänka om!
Svara
frida
| #
jag får det varje gång jag tänker för mycket på döden och så. låter dumt tills man själv upplevt det, men jag har också, sen det började, fått extremt mycket respekt för folk med panikångest. (och en jäkla irritation när folk säger att dom får panikångest ex. när dom har shoppat för mycket etc). Det har förstört flera månader av mitt liv men det går att komma över. Det enda man måste göra är att inte vara rädd att det ska hända igen, intala dig själv att det inte är något att oroa sig för osv (talar av egna erfarenheter). stackars dig, men jag lovar att det går att jobba bort även om det händer igen!
Svara
Linda
| #
Upplevde detta förra veckan senast, kroppen stänger av totalt. Precis samma känsa som du hade, skaka och bara slirra rätt ut i ingenstans,går inte fokusera på någonting, sedan brast det och jag stor-lipa i säkert en kvart, känslan höll i sig tills jag gick och la mig ett antal timmar senare.. Ångest-attacker kan jag få lite då och då men den var inte att leka med och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det igen. Och jag hoppas du slipper du med 🙂
Svara
Sara
| #
Jag har haft panikångest attacker sedan jag vad ca 14 (själv diagnostiserad), fyller 22 i morrn (grattis Sara). Och det är verkligen det värsta som finns. Jag har det ca tre ggr veckan. känns som om jag ska dö varje gång. det känns som om någon står på bröstkorgen och kan inte andas, domnar och börjar hyperventilera. Känns som om man håller på att bli psykiskt sjuk. Har varit hos typ 15 olika läkare som inte hittar något fel. Klart de inte gör, det sitter ju på nå sätt i huvet.. inte i blodet.Idioter! Ursäkta utbrottet :S
Svara
Frida
| #
Jag fick exakt samma känslor förut, men har gått o pratat om det osv och nu vet jag varför man får det och det gör att om jag hamnar i sådana situationer och börjar få ”känningar” så kan jag tänka tillbaka på varför man får det och då går det över. Jag tror att det är jätte viktigt att få kunskap om det för att kunna ”gå vidare” och lära sig leva med det.
Svara
Josefine
| #
JA! Har lidit av panikångest/panikångestattacker under två år, har blivit hjälpt genom kognitivbeteendeterapi. Mina panikattacker bottnade i prestationsångest.. Fick hjärtklappning, kramp, kunde inte se och låg bara och skrek och hela kroppen gjorde så förbannat jävla ont.
Som sagt var det stress över skolan (gymnasiet) som gjorde att min kropp tillslut kollapsade.
Ett tag hade jag minst en ångestattack om DAGEN, men nu har jag lärt mig hantera dem och har inte haft en på över två månader 🙂 *stolt*.
Det som hjälper mig är att lyssna noga på kroppen, så fort jag känner att jag får ont i bröstet, svårt att andas, allmänt trött, lättirriterad eller tappar matlisten (mina tydligaste tecken iaf) brukar det vara något som är fel (stress).
Prova att gå till en sjukgymnast, dom kan lära dig effektiva avslappningsövningar! Eller prova att gå till en psykolo, kan vara nyttigt även fast man inte tror att man behöver det. Även alkohol (särskilt när kroppen förbränner den) är ångestframkallande (därav bakfylla).
TA HAND OM DIG Sveriges sötaste bloggerska!
Svara