Ni undrade hur apvinet smakade. Alltså tre apor i rött vin.
Nu dricker jag inte rött vin. ALLS. Så jag är inte rätt person att bedöma det. Men jag måste säga att det var helt okej och inte alls svårdrucket. Det var ungdomligt, men smakade inte billigt.
Men fy vad fula tänder man fick! Linda frågade varför mina tänder ”var så blåa”.
Så jag tror jag håller mig till deras vita vin i fortsättningen. Som rockar förresten. Men gillar ni rött vin, go for it!
Jag fick Cheesecake-cravings och bestämde mig för att slänga ihop en.
Nä, jag vet. Jag hatar bloggare som skriver så. Det är inte bara att slänga ihop något. Vem har sådana ingredienser hemma?
Jag hatar att baka. Det blir alltid misslyckat. Att baka är inte som att laga mat. Det är kemi. Ett litet mini-mått för mycket av något och allt går åt helvete. Och sen vet ni ju hur jag är med recept. Jag hatar det. Jag orkar inte att någon ska bestämma exakt hur jag ska göra och brukar därför trotsa med att trixa och byta ut något. Idag bytte jag ut creme fraiche med jordgubbsyogurt. Det låter godare.
Så antagligen blir det misslyckat idag med. Tiden får visa. Men jag tänker fan äta det ändå.
I kylen just nu. Ska stå där en timme. Kan tiden gå lite fortare tack?
Det bästa med att baka är att man får lov att äta under tiden. Digestivekex med nutella är typ det bästa som finns.
Jag använde mammas kamerastativ och timern på kameran för att ta bild på vår middag idag.
Jag borde verkligen köpa ett kamerastativ. Då hade jag sluppit be folk ta bilder på mig hela tiden. Vad kostar ett sådant egentligen? Det får bli nästa projekt.
Mamma! Var är maten?
Däääär är den.
Glöm inte att ni kan vinna en årsförbrukning av tamponger och 10 biobiljetter från Libresse om ni delar med er av en twisted story.
Det är sista dagen att tävla idag!
Gissa vad jag ska idag?
Gissa? Gissa? GISSA?
Ja. Jag ska hem till mamma på söndagsmiddag. Mitt liv är inte alls förutsägbart eller så. Mamma är rätt konstig förresten. Mitt ex bodde mittemot henne innan och han flyttade för några dagar sedan. ”Skitbra! Nu kan jag gå naken hela tiden”, skrev mamma i ett mail. ”Men du har ju andra grannar?”, skrev jag tillbaka. ”Men de känner jag inte?”, fick jag som svar.
Mamma, om du öppnar dörren naken cyklar jag hem igen. Bara så att du vet.
Titta vad jag ska ha med mig på cykeln. En uppblåsbar säng, kudde och täcke. Men det är inga problem förstår nni. En gång cyklade jag hem med en IKEA-bokhylla. DET var inte kul.
Jag blir så jäkla förbannad över polisens uttalande angående hotbrevet Blondinbella fått. För er som inte hänger med fick hon ett brev där en man skrev att han skulle ”stycka henne” om hon inte gick med på att ha sex utan kondom med honom. Polisen säger att ”unga bloggerskor borde ta sig en rejäl funderare innan de exponerar sig själva”.
Jag har haft en ”stalker” efter mig i nästan två år. Jag har inte vågat skriva något om detta då jag inte vill uppmuntra honom på något sätt, men nu verkar det som att han har tröttnat då jag inte hört något på tre månader.
Det började med kommentarer. Han kommenterade varenda inlägg jag skrev och kommentarerna blev mer och mer svartsjuka mot min pojkvän. Ibland kunde även IP-adressen avslöja att han skrivit ett tio-tal andra kommentarer i olika namn.
En dag hade min statistik skjutit i höjden. 40.000 fler unika besökare. På en dag! Min stalker hade lagt ut ett rykte om mig på Flashback som han hävdade var sant. Att jag varit otrogen mot min pojkvän med honom och att jag gillar att ”ta den i tvåan”. Jag har aldrig träffat denna person och vi är inte ens bekanta.
Sedan började han smsa mig och maila mig och jag förstod att det var en och samma person som stod bakom allt. Jag skickade ett mycket pedagogiskt sms till honom där jag skrev att jag inte var intresserad av att ha någon som helst kontakt med honom och att han skulle lämna mig ifred. Sedan dess har jag inte svarat på varken mail, sms eller godkännt hans kommentarer.
Men då blev det bara värre. Han bombade min blogg och blev förbannad över att hans kommentarer inte kom fram. Han smsade dagligen och skrev i mail att han inte kan ”leva utan mig”. Hans kommentarer var skrivna på ett sätt som indikerade att vi hade en aktiv dialog. Även hans sms var formulerade på ett sådant sätt att det lät som att vi var tillsammans. ”Godnatt älskling. Sov gott! Jag saknar dig! Hörs imorgon”, skickades till min telefon nästan varenda kväll.
Jag vet inte om han blev provocerad av att jag inte svarade, för det han skrev till mig blev mer och mer hotfullt. Ena sekunden kunde han skriva att han älskade mig och nästa sekund var jag en jävla hora som skulle dö. Han skrev även gång på gång att han skulle komma hem till mig och att det inte fanns något jag kunde göra åt saken.
Jag kontaktade polisen flera gånger under dessa månader. Jag kopierade hans kommentarer och skickade till dem, jag citerade hans sms och gav dem absolut all information jag hade. Jag berättade att jag var livrädd för att han skulle komma hem till mig och svaret jag fick tillbaka var ”Om han skulle komma hem till dig kan du ringa oss då istället”. Som att bli spottad i ansiktet. Så kändes det.
Och inte var det ett svårt fall för polisen heller. Jag hade genom några enkla googlingar all information i världen om honom. Jag hade tre olika mailadresser, fullständigt namn och adress, nummer, stället han jobbade på, facebook-konto och bild. Ändå gjorde de inte ett jävla skit.
Kanske är det dumt av mig att skriva detta inlägg och jag ber till Gud att han glömt mig och att detta inte triggar honom. Men fy fan vad dåligt av polisen att inte ta detta på allvar. Jag har full förståelse av att man kan bli besatt av bloggare. Man är ju på ett sätt delaktig i deras liv, man tror att man känner dem. Är man dessutom psykiskt rubbad finns det faktiskt inga gränser på vad man kan göra. Därför måste polisen ta detta på allvar. Man ska inte ”skylla sig själv”. Bör tjejen som gick med kort kjol på gatan och blev våldtagen också ta sig en funderare för att hon exponerade sig själv?
Nä fyfan. Jag skäms. Att de ens kan säga så. Kanske de själva ska ta sig en funderare på hur de ska förebygga brott. För en dag smäller det på riktigt.
Några av de många tusen kommentarer som finns i mitt arkiv bland opublicerade kommentarer:
Jag lät kameran vila igår. Jag orkar inte leka jobbig bloggerska som måste fotografera allt när jag inte känner folk. Här har ni litegrann i alla fall.
Alla fick en present och ett uppdrag vid sin plats. Jag fick säga till min bordsherre att ”det var längesedan jag tände på någon på riktigt och att enda kravet jag har är att han är fotbollsintresserad”. Inte så kul med tanke på att hans flickvän satt bredvid. Men det gick bra och han förstod ganska fort att det hade något med min lapp att göra.
Presenten då? Jag fick en rödlök.
Jag och Lindouscka.
Mitt under ett tal började Jennifer sjunga och dansa.
Men största överraskningen var ändå när hennes pojkvän ställde sig upp och började rappa mitt i allt. Om detta är hennes 20-årsdag vill jag verkligen se hennes bröllop.
