Jag har haft sommarsemester på krönikefronten. Men idag var den första ute. Snart kommer jag att skriva för en tjejtidning också. Ska upp till Stockholm snart och slå slag i saken.
Min första krönika handlar om min cykel och den har enligt chefsredaktören upprört en del. Jobbigt att vara så provocerande när man egentligen inte menar att vara det. ’
Här är den. Publicerad i Landskrona City.
Jag fick en cykel i present. En fin, glänsande, gammal, fast ny cykel. Den är målad lila och svart och den finaste jag sett. Jag är rädd om den, och med erfarenhet av att bo i Landskrona och att aldrig ha fått äga en cykel i mer än en vecka kändes det på sin plats att köpa ett jävlaridet lås.
Jag hälsade på cykelaffären runt hörnan och möttes av en man med penna bakom örat. Varför han hade en penna bakom örat vet jag inte. Skriver man verkligen så mycket i cykelbranschen eller har han bortträngda drömmar om att bli snickare som han sumpat bort genom att vara ”ute och cykla”? Skitrolig ordvits. Jag vet.
”Ge mig ert bästa lås”, sa jag och mannen sträckte fram något rosa spiraltjohejsan. ”Är det verkligen det bästa ni har”, frågade jag. ”Haha, nej. Det där bryter man upp på nolltid”, svarade han. ”Varför tog du fram det då”, frågade jag och mannen såg förvirrad ut. Sedan letade han bakom disken och plockade fram ännu ett lås. ”Här har du ett”, sa han. ”Är det bra då”, frågade jag. Jag såg hur han ville ljuga, men ändrade sig och tittade ner i golvet.
Jag vet inte om pennan suttit bakom örat så länge att han förgiftats av bly eller något, men jag gav det ett sista försök. ”Ett bra lås vill jag ha. Gärna det bästa ni har”. Mannen sträckte sig efter en hylla och plockade fram en förpackning som hade både ”super” och ”mega” skrivet på sig och lovade att låset var bra.
Jag tackade, drog mitt kort, använde ”ute och cyklar”-skämtet i ett annat sammanhang och var allmänt charmig. Men mannen såg mest trasig ut. Som att jag hade förstört hans dag. Som att han hade sålt smöret och tappat pengarna.
Det var då jag kom på: det är han som ligger bakom alla cykelrån. Logiskt när man tänker på det. Klart en cykelaffär behöver cykeldelar, om inte minst cyklar. Klart att han försöker sälja på mig ett dåligt lås för att göra det enkelt för sig. Precis när jag var som mest inne i mina misstankar tittade han på mig. ”Det är bara tråkigt att en så fin cykel kommer att bli stulen”. ”Va?” ”Du vet. Vi hade kunnat sätta betongboxar runt våra cyklar. De jävla tjuvarna tar dem ändå. Det är inte lönt”. Då förstod jag. Vi var tydligen på samma sida ändå.
• Ja till Victorias bulle i ugnen. Jag hoppas på en tjej!
• Nej till att hösten är här och att man måste bli så himla ordentlig igen.
Nu är vi på båten på väg mot Stockholm. Vi har några timmar kvar. Sedan ska jag och Emelie ta oss till Arlanda för att flyga till Skåne.
Vi satt på golvet utanför buffén och väntade på att bli insläppta i en kvart. Längsta kvarten i mitt liv,
Typ min femte tallrik. Hade en till varje tema. En kött-sås-pommestallrik, en skaldjurstallrik, en glasstallrik. Jaaa. Ni fattar.
Och fatta vad lyckliga vi blev när vi fick veta att vi fick dricka hur mycket vin vi ville. Tänkte chilla på alkoholfronten ett tag nu. Men det är ju gratis….
Just nu sitter jag med en Irish coffe och pratar med er. Vet att ni saknat mig. Men jag är snart i Sverige igen. Sverige behöver Egoina. Egoina behöver Sverige.
Min Facebook fick sig en hel hög konstiga uppdateringar igår. Inatt höll jag på att dö av skratt, imorse not so much. Är nöjd med den sista statusuppdateringen dock ”Det kan inte spåra ut om man inte åker tåg”. Sanna ord.
Såhär såg vi ut när vi gick till festen igår. Vissa saker är riktigt bra att få i goodiebags. När man inte har med sig paraply.
Min klänning blev ändå helt prickig.
Det bjöds på Gin & Tonic. Not my favorite but I’ll do it for you.
Emelie var het som smet.
Tre tjajor.
Faschinerad Emelie. Ryktet säger att snubben på bilden ska vara med i Gladiatorerna.
Yours truly. Har fler som liknar denna, men har handen i skrevet på alla bilder av någon märklig anledning. Ser ut som att jag mest vill göra funky business med mig själv. Typiskt.
Såhär mådde jag mest imorse. Men det var bara att tagga till.
Vi skulle nämligen spela volleybollturnering.
Ja, vi ansträngde oss utseendemässigt. Varken jag eller Emelie är särskilt bra (eller rättare sagt är vi värdelösa) på Volleyboll, så vi tänkte att vi kunde se lite farliga ut. Dock sa de andra att jag såg ut som en katt. Vafaaaan.
Hade inte träningskläder med mig. Klippte därför sönder mina strumpbyxor. Tager vad man haver.
Titta vad jag kan!
Taggad tjej!
Precis innan start. Här har vi bestämt att vi ska vinna. Priset var nämligen en resa till Miami. Inte så att man kände någon press eller så. Inte alls.
Men ja. Det gick väl sådär. Ska erkänna att vi förlorade ganska stort.
Jag gav allt åtminstone. Är ni stolta då? Denna tjej är inte rädd för att bryta några naglar minsann.
Vann gjorde dessa killar. Tänker inte prata med dem mer på hela resan. Hoppas det regnar i Miami.
