Mötte upp de bästa för nationaldagsfika. (Fast jag råkade säga ”midsommar” hela dagen).
Vi satt där ett bra tag.
Och åt räksmörgåsar.
Fin stad jag bor i. Lätt finast i Sverige (anar krig i kommentarsfältet).
Sen skulle vi gå hem och då fick jag nys om att Sara och Björn skulle till IKEA. Så jag hängde på.
Och spenderade tvåtusenfemhundra kronor… Det var väl inte riktigt det jag trodde jag skulle göra när jag vaknade idag.
Och tydligen kände jag mig inte helt nöjd med, utan gick och köpte en mixer också.
Fast att hänga i den svenska solen och gå på IKEA måste ju vara det mest ypperliga nationalsdagsfirandet man kan tänka sig. Det enda som fattades var köttbullarna.
Andra svenska saker jag gjort idag: pratat väder, stått i kö och fikat.
Rätt kul det där att jag bara avslöjade mitt namn hipp som happ igår. Jag har alltid tänkt att när jag väl gjorde det så skulle det vara en big deal. Jag minns att mamma sa en gång för typ fyra år sedan att ”om du skulle dö och jag var tvungen att skriva ett sista inlägg i din blogg så hade jag fortfarande inte avslöjat ditt namn”.
Att vara ”anonym” har liksom varit hela Egoinas identitet. Men det har blivit svårt ju längre tiden har gått. Min tanke från början var att denna blogg skulle vara ett skämt. En motpol till alla rosafluffiga bloggar där ute som visade upp sina perfekta liv, med perfekta matbilder, perfekta hem och så vidare. Jag minns hur bloggarna jag läste då fick mig att känna mig så himla värdelös. Så jag skapade Egoina. Namnet valde jag för att en blogg handlar om en själv = ego och ina anspelar på mitt namn. Jag var anonym ett bra tag och lade inte ens upp bilder på mig själv till att börja med.
Då tiden gick växte jag in i hela grejen och jag kom till att gilla hela den här bloggvärlden som jag hatade. Knepigt. Idag är Egoina hundra procent jag. Det är klart jag inte visar upp alla sidor ur mitt liv, det kommer jag aldrig att göra. Men att gömma sig bakom en pseudonym känns numera bara konstigt. Om inte annat så är det helt omöjligt att göra det. Den som vill veta vad jag heter kan ju bara googla. Eller läsa någon av mina krönikor.
Men i den här världen kommer jag alltid vara Egoina. Numera sex år äldre, men ändå.
Jag har precis varit och gjort mina naglar somriga. Älskar dem!
Nu ska det pluggas. Jag hänger i sängen idag. Växlar mellan köksbordet, soffan, sängen och utomhus. Det sägs att ”olika miljöer” får en att minnas saker bättre.
Jag har inte solglasögon på mig när jag pluggar. Men de trillade ner från huvudet när jag skulle ta bild och det blev rätt coolt, liksom.
I brist på saker att blogga om (antar att det är lagom kul att se högar med böcker, anteckningar och tomma kladdiga tallrikar) kan jag berätta vad vi gjorde i lördags.
Emmy hade dukat upp med japanskt tema. Så himla kul! Vi turas om att ha tjejmiddagar och ingen av oss hade riktigt tänkt på att man kunde ha ett tema.
”Den första som ger upp och ber om att få äta med bestick kommer att bli straffad”, lät Emmy meddela.
Så det var bara att lära sig. Här försöker Lina under instruktioner från Kajsa.
Turns out att jag var en naturbegåvning! Vem hade trott? Jag var antagligen japan i mitt förra liv.
Det blev en soppa som jag inte minns namnet på till förrätt och sedan sushi.
Japansk pannacotta. Smakade mer knäckaktigt, supergott!
Sen fick vi lyckokakor. Allas kakor var så träffande att det var läskigt.
Linas lapp skrämde oss. Emmy försökte uppmuntrande få det till att det betydde att hon skulle gå med en snygging i mörkret. Men alltså. Nä.
Det fanns en intervju med mig i sista numret av City som kom ut i fredags. Tänkte att ni kanske ville se den.
Ps 1) Jag skriver fortfarande krönikor i Veckorevyn, såg att jag fått frågor om det.
Ps 2) Jag orkade inte stryka över mitt namn och grejer. Sorry. Jag vet att det varit min grej och blablabla, men det känns faktiskt bara löjligt nu. Är trött på att få en miljon frågor om varför varje gång också, haha.
