Det har vart lite svårt att blogga om vad jag gjort i helgen eftersom vi har styrt upp en överraskningsbabyshower för min vän Kajsa.
Nu har vi planerat lekar, dukat fram kakor och gått all in på dekorationer och väntar bara in den blivande mamman som tror att hon ska till sin mamma för att hämta tillbehör till att plocka svamp med sin sambo, haha.
Jag känner mig väldigt tråkig just nu. Jag har inte gjort något vettigt förutom att äta thaimat, uppdatera mig i serievärlden och se filmen ”Now you see me”. Den rekommenderas förresten. Se den.
Tror att jag mår lite bättre. Men det kan också bero på att jag fått i mig lite whisky. Vet inte. Morgondagen får utvisa.
Det känns som att jag håller på att bli sjuk. Min kropp är verkligen off idag och jag har världens huvudvärk.
Som alltid när jag är sjuk åkte jag hem till mamma och beklagade mig. ”Jag orkar verkligen inte bli sjuk”, sa jag och hon började genast brygga ihop ett akut botemedel.
Whisky och kolloidalt silver.
”Ta en tesked var femte minut”, sa hon.
Sen fick jag D-vitamin, askorbinsyra och MSM.
Man kan väl påstå att jag litar en del på min mamma som lyssnar blint, följer instruktioner och tar en tesked med whiskyblandning var femte minut nu. Håll tummarna för att det hjälper och jag blir frisk!
(…och att jag inte blir full).
När jag var liten var mitt hemnummer 11268. Mina väldigt unga läsare kanske inte förstår vad jag menar med ”hemtelefon”, men förr i tiden, innan det var så vanligt med mobiltelefon (eller ens fanns) så hade man hemtelefoner. En telefon som liksom satt fast och som hela familjen använde. Skulle man ringa till någon var det till exempel vanligt att behöva prata med föräldern först. Och inte heller frågade man ”var är du?”, för ja, man visste ju var personen i fråga var. Dessutom kunde man inte gå och göra saker samtidigt som man pratade och så. Kan jämföras med att prata i sin telefonen samtidigt som man laddar den. Ja, jag vet. Hur kunde man leva så och blabla. Men vi överlevde konstigt nog.
Hur som helst. Mitt nummer började på 112, vilket gjorde att jag två gånger av tio kom till larmcentralen istället för hem. ”Vad har inträffat”, frågade de. Och jag bara ”eehhh…mamma?”. Kom och tänka på detta när jag under en jag-har-aldrig-lek fick frågan om jag ringt till larmcentralen någon gång. Jag bara ”ehh jo, typ hundra gånger”. Aldrig på grund av något allvarligt dock. Tur. Vårt nummer ändrades sedan och fick en fyra framför förresten. Konstigt nog.
Är jag superduperjättemega förutsägbar om jag säger att jag gjort det här ikväll? Idol och tömt kylskåpet på allt som var sött (orkade inte gå till affären).
Rätt person åkte ut tyckte jag faktiskt. Han kan säkert ge sig på en sång-humor-karriär istället den där Sakib. Som Ylvis. ÄLSKAR Ylvis förresten. Har ni inte sett ”talestyrt heis” eller ”radio taxi”, så måste ni. Seså. In på Youtube.
Jag har dagen-efter ångest deluxe. Sa-jag-verkligen-så och gjorde-jag-verkligen-det och jag-ska-aldrig-dricka-igen. Ni känner till grejen.
En bild på mig och Tim igår. Då hade jag roligt i alla fall. Tur det.
Jag var så extremt trött efter skolan idag, så jag råkade sova bort hela dagen. Fick lite ångest, så nu sticker jag ut på pubrunda och efterföljande efterfest med studentföreningen. Så vet ni var ni har mig och så.
