Jag tror inte att Gud vill att jag ska jobba. (Ja, jag skrev Gud med ett stort G. Jag tror inte på himmel och helvete, men vill fan inte chansa).
Ni förstår, det har regnat VARJE GÅNG jag cyklat till och från tåget denna vecka. Okej, det har bara gått två dagar, men ändå. ”Du kan väl gå till tåget då”, tänker ni. Men det kan jag inte heller. För jag har faktiskt världens skoskav.
Så där ser ni. Gud vill inte att jag ska jobba.
Försökte ta en bild på min häl, men det var inte det lättaste. Detta är nog den enda bilden som inte ser ut som en penis med läskig sjukdom.
Linda fick ett konstigt mail på fejjan av någon hon inte känner som vi inte förstod så mycket av. Med hjälp av google translate kom vi fram till denna betydelsen: ”Ser redan något som druvor är att skina”. (Någon alban som kan svara på vad det egentligen betyder?).
I alla fall var vi ju tvungna att svara något tillbaka. Vi skrev: ”Rrushiimeshkëlqenbukur.Ishteseçfarëke parë?”. Det betyder (enligt translate): ”Mina druvor skiner fint. Var det det du såg?”.
Jag vet. Vi är SÅ roliga. Men då google translate är sååå pålitligt undrar jag vad vi egentligen har skrivit. Jaja. Vi lär väl märka om Linda får en arg kille på dörren.
Jag har ägnat de senaste dagarna åt att flytta. Fy i helskotta vad det är tråkigt. Det ska packas, bäras, packas upp och städas i en hel oändlighet. När man äntligen tror att man är klar, hittar man ännu ett skåp att tömma och känner för att skjuta sig själv i huvudet. Och sen råkar man stånga huvudet rakt in i kanten på en hylla så att huvudet börjar blöda. Eller det är kanske bara jag? Jag har i alla fall bestämt mig för att jag aldrig någonsin kommer att flytta igen. Jag skiter i om jag blir på smällen eller om lägenheten invaderas av möss. Då får barnet bo i garderoben med gulliga husdjur.
Men tro inte att det är själva flytten med träningsvärk från flera dagars slit som avskräcker mig. Nej. Det är avsaknaden av Internet. Dessa dagar mellan två hem då bredbandet ännu inte börjat funka har varit hemska. Jag har känt mig totalt handikappad och faktumet att jag hade hela mitt liv i lådor på golven som jag fick leka hinderbana med gjorde liksom ingenting längre. Jag visste ju inte vad Blondinbella hade för sig.
Det var när jag började fundera på om Facebooks logga var blå eller inte som det slog slint i hjärnan på mig. Jag måste ha Internet. Genast. Så jag traskade ner till närmsta möjliga affär och införskaffade mig ett mobilt bredband och höll paketet med ett järngrepp hela vägen hem.
Sedan gick jag in på Aftonbladet och läste om en man som köpt en tavla för någon hundralapp och sedan upptäckte att den var värd 400 miljoner, jag checkade Facebook och dissade en kompis som skrev att folk skulle sluta prata om Big Brother med kommentaren att ”sluta prata om det själv då”, jag loggade in på bloggen och godkände några hundra kommentarer och sist men inte minst kastade jag några skräpmail som hamnat i mailinkorgen. Sen kunde jag luta mig tillbaka. Möbler, kläder, och saker i all ära. Det är först nu jag är hemma.
• Ja till vår nya mycket fina lägenhet.
• Nej till att det tar en evighet att packa upp alla saker.
Då har jag precis kommit hem från jobbet och även hunnit med att besöka en cykelaffär. Jag köpte det bästa cykellåset de hade. Ingen ska stjäla min cykel minsann! Inte för tredje gången…
Nu väntar jag på Linda som ska spana in mina nya gardiner. Det är rätt tråkigt med Davids synpunkter då han verkligen inte bryr sig om just gardiner. Därför drar jag hit Linda istället för att se vad hon tycker.
