Då var det snart dags att åka hem. Jag har megaångest. Jag vill verkligen inte till jobbet imorgon. Buuuu.
Checka in min packning förresten. Det här är min väska för tre dagar, och kom då ihåg att jag är tjej. David drar runt värsta resväskan med hjul och grejer, men jag har bara den här.
Jag antar att min ständiga pendlande sedan jag var liten har gjort mig packningssmart. Eller bara lat kanske.
Jag har glömt visa det mest basic man borde äta när man är i Norge.
Eller det har åtminstone mamma tutat i mig i alla år. ”Du måste äta skolebröd för det finns inte hemma”, säger hon.
Jag och David delade. Ska man äta allt man ”måste äta” här hade vi gått runt i ständigt sockerrus. För att inte tala om att vi hade kunnat avbeställa busbiljetten hem och bara rulla istället.
Här är två nya favoritord David har börjat kalla mig: stygg och rar.
Stygg betyder ful på norska och rar betyder konstig.
Men det fina, enligt honom, är ju att jag inte kan veta vilken betydelse han menar. Mm. Jag vet. Jättekul. Hahaha typ.
Hej Sverige!
Börjar ni sälja dessa tre produkter lovar jag att seriöst överväga att bli svensk medborgare.
Mvh/ Hoppfull tjej.
Idag har vi gjort ansiktsmasker av gips. Tanken är att vi ska måla dem sen och ha dem på en hylla i vår lägenhet (jag är en sucker för personliga prydnadssaker) (och att få leka och kladda lite).
Klippa klippa.
David fick börja. Jag var livrädd att hans skägg skulle fastna och att det skulle bli vaxning av hela kalaset (det sa jag dock inte till honom mohaha), men vaseline löste det.
De hade problem med att få mina ögon jämna. Känns ju bra.
Såhär såg det ut inuti i masken när jag tog av den. Hahaha! Det ser ut som mig. Med smink och allt.
Vaseline och gips. Kletig tjej.
Nästan klara. Det ser ut som de där bergen med ansikten.
”Säg till om jag råkar klippa av dig fingret”. Ehm.. Ja. Tryggt.
Jag försöker ta lite ledigt från bloggen för att kunna umgås mest möjligt med min familj. Men lite bilder kan ni väl få.
Vi var inom en hobbybutik. Vi har tänkt göra gipsmasker av våra ansikten ikväll. Självklart var min kusin och David tvungna att prova allt de hade i affären.
Okejdå. Jag hängde också på.
David gjorde sig fin för mig.
Vi skulle köpa mjukglass och jag glömde helt bort att det heter ”softis” på norska. Tjejen i kassan förstod ingenting.
Söt? Säg ja!
