Dagens middag: Sallad, halloumi och smörstekta champinjoner med vitlök och persilja.
F börjar på sitt nya jobb nästa vecka och jobbar nu sista veckan på sitt nuvarande och har så galet mycket att avsluta att jag knappt kommer se honom denna vecka. Han går upp innan mig och kommer hem efter mig (och har alltså inte 3,5 h att pendla som jag). Stackaren. Det positiva med det är i alla fall att jag får bestämma maten. Valde lite olika saker jag var sugen på.
Jag just nu. Jag har prickat av allt jag behöver göra idag och har därför en hel timme i soffan. Älskar när det händer. Ska dricka te och trycka i mig choklad. Det är *den veckan* och min kropp blev sannerligen inte helt nöjd efter en sån kolhydratfattig måltid. Hehe.
– Bra! Det nästan pirrar i magen för att jag ser fram emot några förändringar inom en snar framtid. Förlåt. Ska inte vara sån dryg bloggerska som säger A och inte B. Snartsnart. Lovar.
Planer för veckan?
– Jobba vanligt svensson-hamster-hjul-liv måndag till fredag, och på fredag kväll ska jag på bjudning hemma hos Sara och på lördag ska jag på födelsedagsfest hos Sofie. Helgen ska bli kul!
Det här ser jag fram emot:
– Jag känner att tillvaron är så himla trist för tillfället och längtar BORT. ”Vi måste boka en resa, jag behöver ett datum”, sa jag till F igår och vi tänkte ta tag i det denna vecka. Jag behöver något att längta efter. Ser så mycket fram emot att komma bort, se nya miljöer och göra trevliga saker.
Det här tänker jag mycket på:
– Hur i hela världen Trump kan komma undan med sina ogrundade uttalanden och lögner. Jag förstår det inte? Andra politiker har kommunikatörer och andra proffs i ryggen som hjälper dem att skriva tal etc, men Trump slänger ur sig den ena märkliga saken efter den andra och javisst, folk reagerar väl lite, men reaktionerna blir inte i närheten så stora som de hade blivit om det var någon annan. Förstår ingenting av vad som händer i världen nu.
Beroende just nu?
– Candy Crush. Känns så konstigt att vara beoroende av det igen efter ett avbrott på typ fem år. Hatar gelé, choklad och godisarna som tickar ner.
Lyssnar på just nu?
– Just precis nu ingenting, men jag lyssnade på ”barnamorden i Arboga” på P3 dokumentär förra veckan. Tips till er! Av någon märklig anledning hade jag missat detta fall när det begav sig, så det var extra spännande. Galna människor det finns alltså. Usch.
Jag skulle svara på en fråga, men det blev visst en lång text om hur jag tänker om skönhet, behandlingar, ideal och konsekvenser.
Hur tänkte du innan du påbörjade laser behandlingen? Jag har bara läst om så himla många kvinnor som senare i livet fick hårtransplantationer pga att de hade lasrat bort allt hår (t.ex armhåla och mellan benen specifikt har jag läst om)… Liksom att tiderna ändrade sig och när de blev äldre/det inte var mode längre så ville de ha håret igen.. Därför tänker jag att jag inte vill göra någon permanent borttagning, för t.ex ville jag ju ha tunna ögonbryn i tonåren men det vill jag ju inte längre :’D Man ändrar ju sig!
Utöver det så har jag hört att just laser funkar bäst på de med ljus hud men mörkt hår, men har inte du ganska ljust hår?
Svar: Oj! Det har jag inte hört om, men sånt är ju såklart alltid en risk när man gör något som är permanent. Därför skulle jag inte göra områden som jag skulle kunna ångra, som exempelvis ögonbrynen. Jag har både ljust och mörkt hår, men enligt kvinnan som gör laserbehandlingen så kan lasern (Epilia RF) fungera på ljusare hårstrå också. Det är dock svårt att säga om allt hår kommer att försvinna, men det kommer i alla fall bli mjukare (mer fjun än hårda hårstrå liksom) och det är jag okej med.
Hur jag tänker? För mig har det här med att raka sig varit ett störigt moment så länge jag kan minnas. Håret växer ut på en kvart känns det som och jag får alltid röda prickar oavsett hur jag gör. Jag har provat olika metoder, krämer och även vaxning, men jag orkar inte hålla på med det. Jag tycker det är så tråkigt och det skulle vara skönt att slippa. Man kan fråga sig varför jag håller på att ta bort hår då jag uppenbarligen tycker det är så tråkigt. Jag har inget bra svar på den frågan mer än att jag inte vill ha det där. Jag gör det för min egen skull, men självklart är jag med största sannolikhet påverkad av rådande ideal och patriarkat. Jag hade ju säkert inte ens tänkt i dessa banor om inte jag fått ”lära” mig sedan barnsben att kvinnor ska vara hårfria och lena (förutom på huvudet och ögonfransar, där jäklar ska det vara hår, men ingen annan stans nejnejnej).
Att ta bort hår permanent är något jag har velat göra länge och alltid tänkt att jag ska ta tag i när jag har råd. Jag är ganska övertygad om att jag inte kommer att ångra att jag tog bort hår på benen och jag är dessutom väldigt säker på att det modet inte kommer att försvinna. Det jag kanske kommer att ångra i så fall är att jag tog bort håret under armarna. Det har aldrig egentligen stört mig, utan det var mest ”ska jag göra benen kan jag lika gärna ta det också”.
Något jag dock tänkt mycket på och haft lite ångest över är vilka signaler det kommer ge eventuella framtida barn. Jag vill inte på något sätt överföra min ytlighet på mina barn och jag kommer göra mitt bästa för att skona dem från ”samhällets krav”. Vad sänder det för signaler till en dotter att jag tagit bort hår? Hur kommer hon tänka om sin egen hårväxt när hon kommer i puberteten och jag inte kan vara ett gott exempel och visa att det är normalt? Men jag hoppas att jag kan väga upp det med bra värderingar och faktumet att man får lov att göra precis vad man vill med sin egen kropp, man får se ut hur man vill och det ska andra skita långt i. Man är bra precis som man är och hur man vill se ut, det ska ingen döma en för. Man ska inte skämmas för att man blivit påverkad av samhället (eller inte), man har rätt till att se ut precis hur man vill utan att behöva bemöta dubbelbestraffning eller shaming. Vad gäller konsekvenser är det bara det jag oroar mig över, vad det förmedlar och att det förstärker samhällets ideal.
Det tänker jag mycket på vad gäller bloggen också. Ska jag blogga om sånt här, eller ska jag inte det? Jag tror jag landar i att jag inte ska det. Jag vill att min blogg ska vara en paus från sånt, en plats utan ångest. Jag vill INTE trigga någon. Jag vill inte att någon ska börja fundera eller få komplex över sin egen hårväxt på grund av något jag skrivit. Men samtidigt tänker jag att det kanske är viktigt att man är ärlig om sådana saker. Att man pratar om det. Att folk förstår att människor egentligen inte är ”perfekta”. Men hur gör man det utan att riskera att skapa komplex hos någon?
Smink, hårfärg/frisyr, smycken eller kläder ser jag dock som en annan sak då det för mig mer är sätt att uttrycka sig själv och det har ingenting med samhällets ideal att göra. Självklart lite, men ni förstår säkert hur jag menar. Att jag målar naglar är exempelvis något som jag endast gör för min egen skull och jag har inte något undermedvetet behov av att göra det eftersom att jag inte känner mig ”bra nog”, och marknadsföringen av nagellack får mig inte heller att må dåligt eller känna att jag måste ”förändra mig”. Det är möjligtvis problematiskt ur konsumtionssynpunkt, men det påverkar inte min självkänsla. Guldiga ögonlock, knallrosa läppstift och glittriga saker gör mig glad. Vad gäller bantning, träningshets, ingrepp och så vidare är det en helt annan sak.
Berätta gärna hur ni ser på allt det här. Kom ihåg att en ensam person aldrig bär ansvar för något och att vi aldrig ska skamma någon (ingen har gjort det, men viktigt att påminna sig om). Kärlek, förståelse och respekt all the way <3
Såhär såg det ut igår. Alltså wow! F’s syster och hennes sambo bjöd på Semifreddo med Nutella och det kan vara bland det godaste jag ätit i hela mitt liv? En heads up till alla jag kommer bjuda hem den närmsta framtiden: jag kommer bjuda er på det här. Receptet finns här. Lova att ni provar.
Gårdagen var supermysig. Vi firade F’s syster som fyllde jämnt med middag, bubbel och tårta. Det gulligaste var att deras dotter (alltså F’s systerdotter) som nu är ett och ett halvt år sa mitt namn! Alltså mitt hjärta dog? Dessutom ville hon sitta i mitt knä!! Självklart fick hon det, men jag blir ju så nervös? Tänk er en person som går med en jättestor ryggsäck i en trång porslinsaffär. Så beter jag mig. Jaja, hon är inte rädd för mig längre, så nu måste jag sluta vara rädd för henne. Jag jobbar på det. Haha <3
Hej lördag! Efter frukost åkte jag för att lasra benen. Det var tredje gången nu och jag märker ingen skillnad än, tror jag. Kanske har det blivit lite glesare och mjukare. Men kan också vara för att jag så sällan rakar mig på vintern = mindre stickigt. Nåja. Vi får väl se.
Efteråt blev det lunch på stan med F. Han börjar känna sig sjuk stackaren. På något sätt tycker jag att det är romantiskt? Han har fått MIN sjukdom liksom. Förvisso kom det från någon annan från början… Men ändå.
Sedan åkte vi hem och jag bytte om och sminkade mig och nu ser jag ut såhär. Vi ska iväg på födelsedagsfirande! Blusen finns här (älskar armarna!) och byxorna finns här. (adlinks).
Detta är så konstigt. ”Min Instagram är borta”, sa Frédéric igår. Han kunde inte logga in, hans konto fanns inte kvar, kommentarer han hade skrivit var borta och hans användarnamn fanns inte kvar på de bilder jag taggat honom i. Vi förstod ingenting.
Idag såg det ut såhär. Hans konto hade fått en ny användare som döpt om användarnamnet (och ville tydligen att folk skulle titta på henne naken?).
På bilder där jag taggat F såg det nu ut såhär istället. Haha.
Han löste det genom att kontakta Instagram som bad honom skicka en selfie med en lapp där han skrivit sitt namn, sitt användarnamn och ett nummer. Han gjorde det och fick tillbaka sitt konto.
Personen (datorn?) som hackade har verkligen inte legat på latsidan utan har likeat random bilder på mängder av olika konton, så nu ser det ut såhär. F har över 100 följarförfrågningar!
Det är alltså inte alls nödvändigt att köpa följare, man kan helt enkelt bara få sitt konto hackat! Sen kanske personerna avföljer successivt när de inser att det inte är så mycket naket att få se. Men ändå! 15 minutes of fame.
