Okej, låt oss prata om emojis och smileys en stund. För några år sedan gillade jag inte smileys. Jag använde dem sällan och jag minns till och med att ett ex tog upp det med mig och menade att det var svårt att tyda mig när jag skrev sms eftersom jag inte skickade glada gubbar. ”Är du sur” undrade han ofta. Jag använde det aldrig förutom på msn (haha, det var tider det).
Jag vet inte varför egentligen, men jag minns att jag störde mig på det och när jag började blogga var jag fast bestämd på att jag aldrig skulle använda en smiley. På något sätt kändes det som fusk. Jag tänkte att det skulle framgå genom texten om jag skämtade, var glad eller ledsen och att det var en ”genväg” att sätta ut symboler hela tiden. Därför använder jag fortfarande inte smileys i bloggen. Undantag är dock i mina frågor & svar inlägg, eller när jag gör det jag kallar ”ironiska smileys” som är en jätteglad eller jätteledsen gubbe, såhär: : ))).
Meeeen. Tiderna förändras. Nu är ju smileys typ det viktigaste som finns? Så viktiga att jag inte hade kunnat köpa en annan telefon än iPhone för att jag inte vill ha fula smileys (ja, jag hör hur det låter). Numera kan jag nästan inte skriva någonting till någon utan i alla fall en smiley (nästan inte arbetsrelaterade mejl heller!). Jag har insett att jag på något sätt försöker stilla abstinensen av att inte använda smileys i bloggen med att istället skriva ut ”haha” eller ”hehe”. Men när jag tänker efter är det väl ändå mycket mer störigt? Eller? Mja.
Är jag så himla konstig nu, eller är det någon annan som också funderat över smileys? Tror ni att någon är sur om hen inte skickar med en emoji? Tycker ni det är oseriöst med smileys, eller kan ni till och med skicka med en (obs EN) i ett arbetsrelaterat mejl? Och ska jag embraca hela smileygrejen, eller fortsätta vara motståndare på bloggen? Stora frågor idag.
Jag glömde min telefon på jobbet idag och kunde inte hämta den. Sån ångest att slå ihjäl över en och en halv timme utan telefon och dessutom kunde jag inte höra av mig till F (som skulle hämta mig) om att tåget var sent. Nåja. Jag får väl se det som terapi eller något. En hel morgon utan telefon imorgon. Can’t wait.
Hejsan hoppsan! Vi har en chill söndag. Vi har varit och shoppat lite och för en gångs skull var det inte jag som köpte något. Stod istället snällt och tålmodigt och sällskapade när F provade massa saker.
Just nu är han iväg för att köpa dipp till gårdagens chipsrester och jag blir därför avbruten hela tiden då han skickar bilder på olika smaker. Han köpte chips och dipp igår, men valde smaken ranch. Alltså förlåt till er som gillar den, men det måste vara den mest menlösa dippen. Smakar ju ingenting? Ser inte ens poängen i att äta den. (Men gör det såklart ändå, för det är ju fortfarande dipp). Så därför behövde vi en ny dipp. Vilken är er favorit? Jag tror min är Hot Holiday eller Fresh Island.
Ja, det var allt jag hade att dela med mig om idag. Att vi varit och shoppat och att dagens största problem är vilken dipp vi ska välja. /Mest spännande bloggen ever.
I fredags var jag som sagt på lanseringsfest hos iDeal of Sweden. De visade upp den nya vårkollektionen. Åh så mycket fint! Jag älskar verkligen deras skal och eftersom jag samarbetar med dem har jag i princip alla. Frédéric bara ”alltså nu börjar det gå till överdrift, du kan inte köpa fler skal nu” och jag fick förklara att jag får dem hemskickade, jag har alltså inte beställt alla själv. Haha.
Dessutom passar det så bra ihop med mitt plånboksfodral. Tydligen är alla skal från iDeal of Sweden magnetiskt kompatibla. Så man kan alltså använda dem ihop. Jag visste inte det. Perfekt ju!
I fredags satte jag mig som sagt på ett tåg till Stockholm och vid lunchtid var jag framme och checkade in på hotellet där jag skulle sova. Mitt hotellrum hade fönster ut mot lobbyn. Väldigt smart och väldigt konstigt på samma gång.
Jag tvättade bort sitta-på-tåg-känslan, lockade till håret och gick ut på stan då jag hade några möten att gå på. (Hemliga möten! Hur bloggigt låter inte det???).
När jag var klar och skulle tillbaka till hotellet igen insåg jag att jag inte ätit på evigheter. Var dödshungrig och köpte med mig mat tillbaka till hotellrummet. Åt det i sängen till ett bantningsprogram(?). Ingen annan kanal fungerade, men det var okej. Man skulle tro att man förstör aptiten med bantningsprogram, men för mig är det tvärtom.
Jag gjorde mig i ordning, lockade håret lite mer, bytte om till klänning och penslade på ganska mycket ögonskugga.
Jag skulle nämligen äta middag med dessa fina! Jag annonserade ju efter Stockholm-kompisar i bloggen, men glömde att jag känner folk i Stockholm! Både Alexander och Gry hörde av sig och sedan bjöd vi med Tim också som jag hade missat var hemma igen från Japan. Vi alla har pluggat tillsammans, förutom Alexander (killen längst till vänster) som gick i klassen under. Ett kommunikationsgäng alltså <3 Vi pratade om karriär, SKAM, religion och att jag borde flytta till Stockholm.
Vi åt på Usine som ligger på söder. Så gott alltså. Älskar tapas. Jag valde pilgrimsmussla och calamares och sedan delade vi på en hög med andra rätter.
Sedan skulle jag vidare för att gå på releasefest för Ideal of Swedens vårkollektion. Jag hade egentligen bara +1, men sa ”äh vi går dit allihop och så ser vi om ni får komma in” och det gick hur bra som helst.
Alltså vi hade så KUL. Jag är så glad att jag blivit äldre och inte står och är osäker/vill vara söt/ undrar vad folk tänker om mig/ är så nervös att jag vill dö på sådana tillställningar länge. Vi hade så kul bara.
Sedan drog halva sällskapet hem och jag och Alexander åkte vidare till gamla Collage för att gå på överraskningsfest för en tjej som fyllde år som vi inte kände. Jag var bekant med de som skulle fira henne och de skrev ”vi listade dig på VIDA, kom hit”. Väl där hade de någon form av vip-rum och vi väntade på att tjejen skulle komma. Plötsligt kom hon, vi sjöng och jag gratulerade. Men sen verkade det som att det kom en annan tjej som också fyllde år? Jag fattade ingenting. Vem fyllde år egentligen? Jag förstod inte förrän jag skulle gå att det var två olika sällskap med två olika tjejer som fyllde år. Haha. Sedan åkte jag taxi hem till hotellet och somnade på en gång.
En mycket trevlig kväll och utomordentligt festlig fredag! Tack till mina vänner för att ni ville följa med. Och tack till alla er som hörde av er och ville hänga med mig i fredags. Det får vi göra en annan gång!
En styck trött tjej i hissen innan jag checkade ut.
Äntligen är jag hemma igen! Jag tänkte jobba på tåget, men jag orkade verkligen inte. Satt på riktigt bara och stirrade ut genom fönstret i fem timmar. Jag gick upp halv fem igår och gick och lade mig fyra på natten och hade ett sjukt intensivt dygn, så det är kanske inte så konstigt att jag är trött. Mer om gårdagen senare.
Nu blir det en riktig myskväll! Har precis ätit tryffelpizza och tittar lite halvt på Melodifestivalen.
Hej Regina <3 Snälla svara mig, haha. Jag har precis haft min första vecka på mitt nya jobb. Den har gått upp och ner. Ibland har det känts okej, som att jag nog kan fixa det här. Men ibland har det känts väldigt jobbigt och en av kvällarna gick jag hem och bara grät ända till läggdags för att jag inte visste hur jag skulle få ihop det och fixa allt på jobbet. Jag är som du var tidigare, van vid att jobba själv med mitt eget företag. Det är mycket nytt nu med att ha en helt annan arbetsplats att gå till varje dag, och ändå tänka fortsätta sköta mitt gamla med. Jag ”sörjer” liksom lite mina gamla hemmarutiner och undrar hur jag ska få tid med sambo och älsklingskatten osv. Plus att jag har sjukt stort eget ansvar på nya stället, vilket nu i början känns lite överväldigande. Det känns som om jag gör fel och inte räcker till, plus att jag fightas med en del ångest. Du har ju gjort en liknande förändring för något år sedan när du började på ditt jobb. Hur kändes det? Var det jättejobbigt ibland (snälla säg att det inte bara är jag …)? Hur gör du för att släppa jobboron när du väl är ledig? Snälla ge mig alla tips du har! Och har du tyckt ibland att det känts skitjobbigt så berätta gärna det med så jag känner mig lite mer normal, hehe. Trevlig helg, kram <3
– Nej, du är verkligen normal! Jag lovar! Det är en stor omställning från att jobba för och åt sig själv till att plötsligt arbeta för någon annan. Kan relatera till dina känslor. Nu vet jag inte varför du börjat på ditt nya jobb eller vad det är för typ av företag du driver själv, men en idé är kanske att gå ner i tid? Eller att ha som mål att gå ner i tid? En sak jag har insett är att man inte kan göra allt hur gärna man än vill. Man kan inte arbeta 100% (och pendla!), driva eget företag, vara en bra kompis, en bra flickvän, sköta sitt hem och sköta sig själv. Försöker man lyckas med det så sliter man sönder sig själv både psykiskt och fysiskt. Det kan funka i en period, men jag tror inte det är en hållbar lösning. Men vad gäller att inte känna sig tillräcklig, vara orolig eller att det är överväldigande – don’t worry! Så är det i början när man kommer till ett nytt jobb. Den känslan kommer släppa och du kommer kicka ass. Heja dig! 🙂
Hur tänker du när du romantiserar alkohol gång på gång? All fakta visar på ökade risker för typ allt, så många med riskdrickande osv. Alltid annars är du så bra på att problematisera, men gör det aldrig när det handlar om alkohol. Varför?
– Jag tycker att detta var en ganska märklig kommentar under detta inlägg där jag inte ens nämnt alkohol? Det är till och med vatten i vinglaset. Visserligen dricker jag prosecco (glaset som står bredvid), men ändå, ”romantisera alkohol”? What? Tro mig, jag är mycket väl medveten om risker med alkohol och så vidare. Det här är dock en blogg där jag skriver om mitt liv och jag tycker det vore konstigt att mörka den delen. Jag tycker inte att jag målar upp en osund relation till alkohol och dessutom är jag också en icke felfri människa, jag kan inte vara exemplarisk inom allt (hehe). Jag kan absolut problematisera mitt eget drickande eller faktumet att jag tar bilder/ skriver om det, men jag väljer att inte göra det då det är ett känsligt ämne för mig. Kanske låter konstigt, men då får det göra det. Jag har pratat om detta ämne en gång tidigare, här.
Varför vill man tvinga sig dricka alkohol om man inte tycker om det? Och varför ger du Egoina tips om hur man gör? Det finns ju som inget positivt med att dricka alkohol, så varför ska man tvinga sig? Låter vansinnigt.
– Samma ämne här, så vi tar denna med. Denna kommentar syftade till detta inlägg där jag tipsar om hur man lär sig dricka rödvin. Alltså jag tipsar inte om hur man sänker en burk öl fortast eller hur man tar fem tequilashots på raken utan att spy – jag tipsar om hur man kan lära sig njuta av rödvin. Jag dricker max 1 dl och oftast mindre än det när jag dricker rödvin. Jag gör det inte för att bli berusad, utan för att det är gott och för att det förhöjer upplevelsen av mat. Man kan tycka vad man vill, men jag ser inte något fel med det. Såklart låter det lite märkligt att jag indirekt sagt att man ska tvinga sig till något man inte tycker om (speciellt när det gäller alkohol), men jag ser det lite som sushi. Man måste öva lite för att få den där wow-upplevelsen och samma känner jag med rödvin. Att dricka rödvin till maten är inget negativt enligt mig, så jag håller inte med.
Vet att du länge ville flytta till Helsingborg. Hur känns det nu (även om det var ett tag sedan) du lämnade Landskrona. Är det något du saknar med din gamla hemstad?
– Ja, mina kompisar : (( I början saknade jag även det att kunna ”hitta överallt”, men nu hittar jag i Helsingborg också, så det är ingen fara. I början vågade jag liksom inte promenera så långt eftersom jag var rädd för att inte hitta hem igen. Haha. På grund av min pendling till Malmö känns det dock, tyvärr, drygt att bo i Helsingborg. Älskar verkligen staden, men vad spelar det för roll var man bor när man ändå bara kommer hem äter och sover? Just det, jag kom på en sak till jag saknar. I Landskrona har jag superkoll på alla matställen, var man ska gå och vad man kan förvänta sig, men i Helsingborg har jag noll koll. Det är lite tråkigt.
Jag undrar över din ögonbrynstatuering du gjorde för längesen! Ska du låta den blekna bort? Vad tyckte du om den? Tänkte eftersom det verkar som att du inte fyller på den längre.
– Ja, planen är att låta den blekna bort. Det har gått fem år sedan jag gjorde den nu, så den borde vara borta snart. Det är bara lite små skuggor kvar. Jag blev inte så nöjd med den. Det skulle bli en ”3D-effekt” med massa små strån intatuerade, men jag tyckte att allt smälte ihop och blev en skugga ganska fort. Inte så snyggt. Dessutom finns det så mycket bättre ögonbrynssmink nu än vad det fanns då. Så jag ska nog överleva med mina glesa, korta ögonbryn ändå 😉
Bild från när ögonbrynen var nygjorda.
Gud vad fin du är, Regina! Brukar du ha ångest såhär ibland eller kom det i samband med strulet i slutet på förra året? Känns som att du varit lite allmänt nere sen dess och jag lider med dig. Lider själv av stressrelaterad ångest till och från sen jag började jobba och vet hur mycket det suger.
Du verkar vara en sån himla go och mysig tjej, hoppas verkligen att du mår bättre snart igen och blir kvitt ångesten!
Kram
– Tack, vad fin du är <3 Ja, det har med det att göra och även en hel del andra saker som hände i samma veva. Det var helt enkelt några väldigt pissiga månader och jag försöker återhämta mig och läka psykiskt. Förutom det tror jag också att jag har en liten livskris. Känner mig allmänt väldigt förvirrad och vet inte vad jag vill. Det är dock ett återkommande tema i mitt liv med små livskriser, så det är inte så farligt. Bara frustrerande. Ett tecken på att jag är på väg ur all skit är i alla fall att jag pratar om det. När det är som värst för mig är det ingen som vet om det, är så himla dålig på att sträcka ut en hand. Måste bli bättre på det. Så det är positivt i alla fall. Och är det något man lär sig med åren så är det att saker alltid blir bättre. Inget tillstånd är för evigt. Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart också! Tack för att du delar med dig! Massa kramar!
