Varje gång vi ser en trea ska vi peka på den. Det finns många fler 3:or i vardagen än man kanske tror kan jag tala om. Allt är 3 i Henris värld. Det är siffran vi trycker på i hissen och det är hur gammal han är, bland annat.
Han tappade sin enhörning-ring på stranden och vi har pratat dagligen om det sen dess. Var den är nu, om någon tagit den eller om en fisk svalt den. Trodde jag hjälpte honom gå vidare genom att be chat gpt göra en bild på en krabba som hade på sig den. Men det gjorde det hundra gånger värre. Vad bra : )))
Jag ska fånga krabban om det så är det sista jag gör, hälsar Henri.
En fruktregnbåge (nåja). Ni kan kalla mig Meghan.
Kunde snabbt konstatera att Meghan nog inte har barn som istället för att äta synar skapelsen och påpekar att den 1) inte har rätt färger och 2) inte har färgerna i rätt ordning och sen 3) inte vill äta för att då går regnbågen sönder. Han gick till slut med på att äta en av raderna.
En absolut ynnest med att vara mamma är dessa små buketter man får dagligen <3 ”En till mamma, en till pappa, en till Henri och en till bebisen”, sa han.
Häromdagen var jag extra glad att jag låtit honom använda kniv sen han var liten (tillsammans med mig!), han ville ha mango efter förskolan, jag skar upp några bitar snabbt, behövde springa på toa och lade resten av mangon, skärbrädan och kniven längst in på diskbänken så länge.
”Kan jag få mer mango”, ropade han. ”Jag kommer snart”, svarade jag. När jag kom tillbaka har han hämtat mangon och försökt skära själv…med den skarpaste kniven vi äger. ”Jag höll bara i skaftet mamma”.
Ny favoritgrej, åka i korgen. Roligt för oss båda.
Det har varit lite förvirrande att skriva dessa veckoinlägg då de bara diffar några veckor med vilken graviditetsvecka jag är i. Praktiskt tycker F så att han har någorlunda koll, haha. Jag har helt gett upp att få honom engagerad i uppdateringarna i bebisapparna denna gång, vilken frukt bebisen är osv. Jag kommer knappt ihåg det själv. Stor kontrast till min förra graviditet då jag gick in och läste varje dag <3 Då vågade jag knappt böja mig för att knyta skorna för jag trodde jag skulle klämma ihjäl bebisen, nu lägger jag mig på mage ibland för att jag glömmer bort.
Henri däremot. Han älskar att höra uppdateringarna i appen, se hur bebisen ser ut just nu och vilken frukt den är. Sen berättar han det för alla på förskolan. Alltså aj mitt hjärta. Jag har haft lite ”ångest” över åldersskillnaden, men det är magiskt fint att få dela detta med honom och att han förstår så mycket.
Mitt aprilskämt. Så kul jag hade. Har väntat i månader på att få göra det och glömde nästan. Det är exakt min humor. Oskyldigt, bjuder endast på mig själv och det är ju ändå ett missförstånd som skulle kunna hända. Till er som tålmodigt försökte förklara för mig att äggvitan ska vispas rå vill jag ge en stor kram. Världen behöver fler av er.
Gravidstatus just nu:
→ Mår bra! Känner bara av illamåendet ibland. Började känna av ”foglossningen” för några veckor sen och fick panik, men sover jag med min korvkudde mellan benen har jag inte ont. Får hoppas att det håller sig borta.
→ Har dock mycket sammandragningar. Gör inte ont, men spänner och är typ heeela tiden. Hade inte en enda förrän på slutet i mina förra graviditet så detta är nytt för mig.
→ Har utvecklat någon form av gravidnästäppa och håller på att bli tokig. Man ska väl egentligen inte använda nässpray, men vad är alternativet? Är dessutom mer andfådd och får ingen luft redan som det är. Får stänga av kameran i videomöten ibland för att jag inte ser klok ut med munnen öppen, haha. Jag låter som ett sågverk på natten säger F : ( Försöker iaf begränsa användandet…
Först och främst: tack tack tack! Blir helt rörd av alla grattis. Ni är bäst ♥
Jag har fyllt 36! Startade dagen med att göra en gynekologisk undersökning på sjukhuset. Inte favoritaktivitet på en födelsedag, men nu blev det så.
Jag har ju nämnt min ”förlossningsskada” här på bloggen och insta och har fått ett otroligt stort gensvar. Har insett hur viktigt det är att prata om, eller att normalisera. Det är mycket vanligare än jag trodde. I mitt fall tog jag tag i detta nu eftersom jag är orolig över en ny vaginal förlossning, för att det ska göra det värre. Jag skulle kunna leva med hur jag har det nu, men vill såklart inte att det ska bli värre och vill samtidigt helst inte göra ett kejsarsnitt.
Fick världens bästa bemötande och fick en bra upplevelse av hela besöket. Läkaren undersökte mig noggrant och enkelt förklarat har jag framfall. Hon berättade att inga knipövningar i hela världen kommer hjälpa mig och det var så skönt att höra. Jag har varit och är flitig med det, men klandrar ändå mig själv. Hon berättade även att det finns ett ingrepp man kan göra som stärker upp så att jag slipper mina besvär. Men det gör man först tidigast ett år efter att man är klar med barn.
Det viktiga nu är att min bebis inte blir för stor. De kommer därför ha koll på mig från vecka 32 och om jag skulle få en stor bebis igen blir jag igångsatt tidigare. Hon sa att det antagligen blir lite sämre av en ny förlossning, men att föda för andra gången är skonsammare än första gången, och de ska som sagt göra vad de kan för att riskerna ska minskas. Det i kombination med att jag nu vet att det finns ett ingrepp som kan hjälpa mig gör att jag känner mig trygg. Jag är inte orolig längre. Också skönt att veta att allt liksom funkar där nere, jag har inte vetat vad som var fel och har trott att det är några muskler som blivit förstörda, men det är det alltså inte.
Kände mig glad efteråt och firade med en finkaffe, som man får i födelsedagspresent av Espresso House. Man tackar man tackar.
Mötte upp F´s mamma som ville bjuda mig på lunch. Åt en otroligt god fiskrätt på Kajgatan 1. Åt hela portionen utan att bli illamående efter tre tuggor vilket bara det i sig var en vinst.
Efter lunchen satte jag mig på Zoegas och jobbade resten av dagen.
Var såklart tvungen att köpa med mig lite praliner hem. Ingen födelsedag utan praliner från Chocolatte.
Dags att hämta kiddo.
F kom hem och jag fick blommor, rosa dammsugare och fick välja restaurang att gå till <3
Valde ramenstället runt hörnet som vi älskar alla tre. Det var mycket gott.
När vi kom hem var vi proppmätta, men Henri hade inte glömt de rosa dammsugarna. Han fikade och vi tittade på. Han gick och hämtade sitt 3-ljus från sin födelsedag och stoppade det i dammsugaren. ”Jag har tyvärr bara tre, inte tre och sex”, sa han och jag var i chock. Hur vet han???
Vi har btw klippt honom själva då det är totalt omöjligt att ta med honom till frisör. Tänkte hur svårt kan det vara och japp tydligen jättesvårt. Ser ju ut som vi försökt efterlikna Jim Carreys frisyr i Dum Dummare. Förlåt Henri!!
Pojken somnade och jag utnyttjade födelsedagskortet till att välja en Lindsay Lohan-film. Hehe.
Morgnar när jag jobbar hemifrån är de bästa. ”Hejdå mamma” ropar Henri och springer det fortaste han kan fram till mig för att ge mig en puss och springer sedan mot dörren igen, men kommer på halvvägs att han glömt något, springer tillbaka, pussar mig på magen och säger ”och hejdå bebisen”.
Det känns så overkligt, men ändå så självklart. Tack universum för att jag får uppleva det här igen. Snart är vi 4 i vår familj och vi längtar massor allihop ♥
Jag älskar pavlova och bestämde mig för att göra pavlovas i miniformat till oss på min födelsedag. Meeen det gick ju inte helt som tänkt, som alltid när jag ska baka. Låt oss kika ändå!
Jordgubbar var tyvärr slut i affären, så det fick bli blåbär, mango, lemoncurd och grädde som topping.
Jag började med marängen! Det stod tyvärr inte i receptet om äggvitorna skulle kokas eller stekas. Antar att man ska koka? Känns märkligt annars. Äggvitor klara! (Tyckte det var synd att slänga äggulorna så jag sparade dom så att vi kan göra majonnäs.)
Sen skulle äggvitorna vispas, men det var helt ärligt lite knepigt. Haha det går ju inte? Jag försökte mosa dem manuellt lite först, men det gick ändå inte att vispa, det bara flög runt.
Jag gav upp och stoppade allt i mixern. Work smarter not harder. Hade även i socker, citronsaft och maizena enligt recept. Fick dock ta mycket mer citronsaft än det stod då det blev så torrt, det gick knappt att mixa.
Men sen så! Voila!
Jag fortsatte vispa med elvispen för att marängsmeten skulle bli tjock. Det stod i receptet att man ska kunna hålla skålen upp och ner utan att det rinner ut. Det gick verkligen inte. Jag vispade och vispade, men den blev inte så tjock. Antar att det var för att jag hade i för mycket citronsaft?
Haha jag dör. Ja, alltså egentligen skulle marängsmeten spritsas, med botten och väggar, som små skålar. Det gick ju sådär som ni ser. Men trust the process tänkte jag. Skitsamma att det är fult, bara det är gott.
In i ugnen på 150 grader och efter en stund började de fluffa till sig lite. Hoppet levde!
Tog ut dem när de började se klara ut och när de svalnat var det dags för topping och att äntligen få äta dem.
Men det gick inte. Det gick inte att få loss i ett stycke. De var tunna, spröda och samtidigt kladdiga. Ingen av oss var sådär superpepp på att skrapa ihop en hög för att äta. Det slutade istället med att vi åt frukt och grädde bara. Inte så tokigt det heller, men absolut en besvikelse.
Kära bakexperter. Var gick det fel? För mycket citronsaft? Kokade jag kanske äggen för länge? Fel recept? Gah, det här är varför jag hatar att baka. Blir aldrig bra.
