Follow my blog with Bloglovin

Måndagssnack

Insåg igår att jag inte sett snö i vinter. Det har inte snöat en enda gång. Inte som jag hunnit se i alla fall. Det skulle vara så märkligt om denna vinter passerat utan, så vilken tur att jag åker till Österrike på söndag då!

Ska dit söndag -> onsdag med jobbet för konferens och skidåkning. Jag själv ska dock inte åka skidor. Har inga passande kläder att åka skidor i (bor i Skåne och det varmaste plagget jag äger är en kappa typ) och jag uppskattar inte skidåkning särskilt, så jag skippar det. Jag vet. Jag är norsk och borde ha det i blodet, men är tyvärr rädd för allting som går fort. Men hotellet har 12 pooler och 13 olika bastus och det finns många fina ställen att gå promenad på, så jag trooor att jag kommer klara mig ändå ; ))

På tal om att vara rädd för saker insåg jag i helgen att jag nog borde ta itu med mig själv och vissa saker jag är rädd för. Exempelvis var jag livrädd vid varje golvplanka vi lyfte upp för att jag föreställde mig att det skulle ligga ett läskigt djur under. På den nivån att jag tror jag hade dubbel puls hela dagen. “Det är inte logiskt. Även om vi ens skulle stöta på ett djur kommer det inte hända något”, sa F. Jag vet att rädslan inte är logisk, men jag kan inte hjälpa det.

När jag och F pratar om framtiden och att köpa hus känner jag att den största anledningen till att jag inte vill är att det kommer vara insekter i trädgården och husspindlar. Usch för att bo på markplan. Insekter är också det jobbigaste med att vara ensam hemma tycker jag. Om F ska iväg är det det första jag tänker på. Vad gör jag om jag ser en spindel när han är borta.

Det är inte normalt väl? Jag känner att mina rädslor begränsar mig i vardagen och att jag borde prata med någon. Kanske KBT?

Dessa är de tre sakerna jag är mest rädd för:

Att köra bil. I dagsläget tror jag inte att jag hade kunnat köra överhuvudtaget. Får hjärtklappning och blir genomsvettig. Jag tycker även att det är läskigt att åka i ett fordon som går fort. Sitter jag i en bil på motorvägen spänner jag mig hela tiden och föreställer mig bilkrascher och olyckor. Är inte rädd på tåg dock. #van

Sjukdomar och döden. Tänker på det varje dag. Att jag är dödlig, att jag blir äldre och att jag eller någon jag tycker om när som helst kan bli sjuk. Skulle tankar räknas har jag typ redan haft cancer. Tänker även varje dag på hur det är att bli äldre och att dö. Kan ligga och ha sån ångest när jag ska sova för att jag känner att tiden bara rinner iväg.

Insekter. Särskilt krypande djur som spindlar. Är precis lika rädd för krabbor, men de stöter jag ju inte på lika ofta. Skulle jag se en spindel i sovrummet som sedan försvinner hade jag inte gått in där igen. TACKSAM för att det aldrig hänt. Är dock inte alls rädd för exempelvis ormar, ödlor eller råttor ologiskt nog. Var på uteserveringen på Pinchos i somras och plötsligt sprang det fram två råttor. Alla: AAAAHHHH!!!!!! *ställer sig på stolarna*. Jag: Men gud va söööööta! Heeej små råttorna. Kan vi inte mata dom?

Jag vet att jag skrev att jag inte hade några nyårslöften, men att ta tag i dessa tre saker borde vara ett mål detta år. Men finns det hopp? Går det att bota? Är det någon av er som varit rädd för något och sedan blivit botade? Hur gick ni tillväga?

 

97 gillar

Kommentarer (97)

  • Matilda

    |

    Kan såå relatera till insektsfobin! När jag hade min första lägenhet och fick syn på en spindel i taket ringde jag mamma i panik som satte sig på bussen och åkte till mig. Innan hon kom satt jag och stirrade på den hela tiden. Som du skriver vore det fruktansvärt om den försvann. Hade behövt flytta på en gång och skänka bort alla möbler… Har ej ännu försökt att bota min rädsla, så kan tyvärr inte svara på om det går.
    Ps. Ja, men råttor är ju väldigt söta! <3

    Reply

    • Egoina

      |

      Exakt så! Stirrar också på den så att den inte ska försvinna. Ps. Din mamma är ju guld! ❤️

      Reply

  • Lisa

    |

    Oftast gäller det ju att utsätta sig för sådant man är rädd för. Jag är rädd för spindlar men försöker ändå ta ut dem själv om jag ser en. Har även klappat en tarantella men då låg den ändå stilla – skulle få panik om jag hade bott i länder där den kom krypandes. Får även ångest av stora sociala tillställningar med mycket folk men försöker utsätta mig för mer sociala sammanhang så jag känner mig bekväm och det har hjälpt. Döden är jag – precis som du – rädd för och jag har en mamma som är kroniskt sjuk och då blir det ännu jobbigare. Men jag vet om att det inte är oundvikligt och försöker därför inte tänka på det. Jag tar en dag i taget och jagar mig inte igenom för även om det kommer ta slut är mina val viktiga som jag gör och det är även viktigt att jag gör sådant jag trivs med.

    Har du funderat på terapi? ❤ även om du inte är religiös är det jätteskönt att prata med en diakon. De är där och lyssnar och dömer inte. Du kan lägga ditt hjärta bara lite och de har många bra råd.

    Reply

    • Egoina

      |

      Förstår poängen med att utsätta sig själv, men är verkligen inte där än. Finns det inget steg innan det? ?

      Reply

      • Pia

        |

        Jag tror att man börjar med att prata om det, sen titta på bilder mm. Så du behöver nog inte klappa en spindel på första besöket 🙂

        Reply

      • Cecilia

        |

        Terapin börjat inte med exponering, det är sista steget. Det kan gå många månader innan man gör sin första exponering ❤️

        Reply

  • Mila

    |

    Jag har gått i KBT, dock inte mot någon fobi. Men hört att det är effektivt. 🙂

    Angående insekter så är det lustigt för jag är livrädd för t.ex. getingar. Är säker på att jag är allergisk (trots aldrig blivit stucken) och kommer DÖ om jag blir stucken. Däremot är jag inte rädd för spindlar som så många andra är. Jag tänker att det inte finns något att vara rädd för?? I Sverige är de ju inte giftiga?

    Känner igen dödsångesten. Kan verkligen inte förstå hur jag ska kunna överleva psykiskt om någon jag älskar går bort?? Visst mor- och farföräldrar har jag förlorat men de var gamla och “redo att gå” så att säga. Men yngre personer och tuffa sjukdomar… Det känns bara för tungt. 🙁 Tänker ofta att hur kan man inte ha panik över döden när man inte har en aning om vad som händer efter den?!?!?

    Reply

    • Lisa

      |

      Försök vända på det. En religiös person är inte rädd för döden då den tror på livet efter detta och ser fram emot att möta sina anhöriga och har lugnet i det. Jag är inte religiös men försöker tro på att någonting annat kommer hända ändå och har även varit med om det när min mormor gick bort. Försök tro på någonting även om du inte är religiös för det kan hjälpa litegrann. Läs om nära döden upplevelser där människor berättar om vad de har sett och försök lugna dig själv genom att se dina tankar ur andras perspektiv ❤

      Reply

      • Mila

        |

        Tack för ditt fina svar, Lisa. 🙂 Jag är troende, inte religiös men väldigt andlig och tror på ett “efterliv” samt reinkarnation. Oftast är det en tröst, MEN jag kan oftast inte släppa tanken på att jag inte garanterat VET vad som händer efter döden.? Haha jag har ett stort kontrollbehov antar jag… Men har nyligen tittat på en Youtube video där en man forskat på vad personer på dödsbädden upplever. Han sa att det var anmärkningsvärt många som i drömmar samt i vaket tillstånd upplevde sig träffa nära och kära som redan gått bort. Många upplevde att dessa personer kom för att “hämta dem” vilket gjorde dem mycket lugnare. Försöker tänka på det, känns fint…
        Kram

        Reply

  • Lisa

    |

    *lätta ditt hjärta

    Reply

  • Ida

    |

    Har varit sjukt rädd för spindlar hela livet. På den nivån att jag fick hjärtklappning och grät när jag såg en nära mig även i vuxen ålder. Sen köpte vi hus, och första kvällen dök det upp tre stora husspindlar (större än jag någonsin sett tidigare i livet). Paniken var ett faktum för min sambo var lika rädd. Men vi fick ju lösa det. Tror vi kastade skor(?). Valde iaf att bo kvar i huset trots det, och det fina är att man faktiskt vänjer sig. Jag tycker fortfarande inte om spindlar, men reagerar inte alls så kraftigt som jag gjorde tidigare. Tror verkligen på att utsätta sig för det man är rädd för om man vill slippa känna sig begränsad. (Svårt att applicera på sjukdomar och döden dock :)).

    Reply

    • Egoina

      |

      Ok that’s it. Kommer aldrig köpa hus ?

      Reply

      • Sara

        |

        Köp hus utan källare och vind 🙂 Källarspindlar är de värsta som finns här i Sverige tycker jag. Stora som helskotta och bruna/svarta med håriga ben. Lovar att det är minst en meter mellan ögonen ? Har stött på många i min källare och varje gång jag går ner så stirrar jag i varje hörn för att se om det lurar en rackare där…

        Reply

        • Egoina

          |

      • J

        |

        När jag flyttade till min nuvarande lägenhet var det typ 20 spindlar i den (och en del spindelnät, men spindlarna var inte nära näten) – det berodde på dålig flyttstädning från förra ägarna! Städning gjorde susen och sen dess har vi knappt haft några spindlar alls (har heller knappt några växter, tror det hänger ihop lite). Men min sambo typ fångar spindlar med händerna och släpper ut, alltså uuuuuh. XD

        PS. Jag är också rädd för sjukdomar och döden. <3

        Reply

      • C

        |

        Hörru, det finns hopp! Köpte hus för ett år sedan och inte sett en enda spindel! Tipset är : köp nyproduktion ? Hade fler spindlar i förra lägenheten. Är dock inte rädd själv. Är rädd för havet när det blåser, eld (bara tanken på majbål ger mig ångestattack och kombinationen eldning och blåst ALLTSÅ hejdå… och grodor. Det klarar jag inte av. ?

        Reply

        • Egoina

          |

          Grodor som är så söta ? Känns mer hoppfullt med spindlarna iaf!

          Reply

  • Erica

    |

    Har exakt samma fobier som du.. Kan ej köra bil och ska vi ut på långresa har jag ångest flera dagar innan.. jag har hälso- och dödsångest varje dag, samt spindelfobi. Tänker varje gång jag får ångestpåslag att jag borde söka hjälp. ”Imorgon eller sen” tänker jag alltid och då har ångesten gått över och jag tänker att jag nog ändå inte behöver hjälp.
    Har även socialfobi ibland. Fan vad man är dysfunktionell alltså. ?

    Reply

    • Egoina

      |

      Haha åh! Skönt att inte vara ensam ändå ❤️

      Reply

  • Robert

    |

    Spindlar är läskiga men vi människor är också programmerade till att tro att de kan vara giftiga. Älskar att bo på fjärde våningen, dock. 😉

    Reply

  • Emmy

    |

    Angående spindlar så är det faktiskt en av de värsta sakerna med att bo i hus, om man har fobi ? Inne är det enda valet att ta dammsugaren (som sedan får bo på altanen tills jag är säker på att spindeln har dött, och då byter jag påse). Om de är på altanen eller i förrådet så har jag köpt insektsspray (som säkert är hur omiljövänlig som helst ?), sprayar och så dör de ganska fort. Annars sitter jag inte där på altanen veckor. Grannar kan vara behjälpliga ibland också, de flesta känner till min fobi nu eh… Men värsta var nog för några veckor sedan när den största jag sett någonsin i Sverige (vi pratar diameter som höjden på en av tegelstenarna på fasaden!!) satt på min ytterdörr – och sedan försvann ?
    Angående att köra bil så hade jag exakt samma. Men tog några körlektioner (alltså efter jag tagit körkortet) och körde efter det mycket och regelbundet så släppte det sedan.

    Reply

  • Marie

    |

    KBT är väldigt effektivt vid fobier. Relativt lättbehandlat om man är motiverad. Lite olika i olika delar av Sverige var det finns, men börja med att höra på din vårdcentral. Kan vara lång kö, så lika bra att börja:-) LYCKA TILL

    Reply

  • Julia

    |

    Tips tips. Det låter nästan snarare som att du har ångest, och den tar sig ut i liknande tankar. Katastroftankar är ju vanligt vid ångest och ofta kan det räcka att prata om rädslorna i terapi, långt innan man behöver utsätta sig. När min bästa vän med av ångest så var det just sjukdomar/döden som hon blev rädd för, samt att åka alla typer av fordon. Nu har hon lite flygrädsla kvar men det är allt! Hon åt antidepressiva i några månader för att ta ”udden” av den inlärda ångesten men resten fixade hon ihop med en bra terapeut.

    Själv hade jag grov dödsångest i tre år, efter 5 månader med antidepressiva så försvann den, och kom inte tillbaka igen när jag slutade med medicinen. Bästa som hänt typ för jag var verkligen SÅ jävla inne i det. Kunde stå och smörja in ansiktet och ba jaha men vad spelar det för roll NÄR MAN ÅLDRAS VARJE MINUT.

    Glöm inte att ångest och rädslor kan ”brännas” in i hjärnan och det kan behövas både terapi och medicin för att liksom ”lossa” på skiten 🙂 Lycka till! Jag tror det kan bli hur bra som helst! Är ett levande bevis.

    Reply

    • Egoina

      |

      Tack! Kanske är det så!

      Reply

      • Jennie

        |

        Jag känner igen mig! Även om jag tror att min ångest handlar om just den där spindeln eller rädslan för att köra den där bilen, så byts den där ångesten ut till något annat så fort den “faran” är borta. Det finns alltid något att ha ångest över om man som jag lider av GAD. Läs på om det och se om du känner igen dig. Terapi har lärt mig att hantera det mycket mer och med det kom också förmågan att hantera spindlar och andra kryp (ej getingar än…) och situationer i vardagen som också ger mig också (telefonsamtal med människor jag inte känner osv). Så testa terapi! Det finns inget att förlora (förutom pengar..) och så mycket att vinna! ?

        Reply

  • Emelie

    |

    Vart är “jackan” ifrån? Så snygg!

    Reply

    • Egoina

      |

      Ellos! 🙂 Den verkar dock vara slut tyvärr.

      Reply

  • P

    |

    Min dotter hade extrem spindel fobi. Vet inte hur många gånger jag har åkt och räddat henne. Tillslut insåg hon att det höll henne tillbaka och började gå i terapi. KBT för spindelfobi.det har fungerat jättebra,nu klarar hon 95% själv. Vad har du att förlora?

    Reply

  • Cornelia

    |

    Kör på KBT! Har en kompis som går i KBT för spindelfobi just nu och hon tycker att det funkar!

    Reply

  • Cecilia

    |

    Har gått KBT för GAD, förändrade mitt liv till tusen gånger bättre. Tidigare grubblade jag dagarna i ända så jag på kvällarna var helt slutkörd. Grubblar sällan längre, kan liksom observera mina tankar, känslor och impulser mer och vågar låta känslorna vara och gå över. Det roliga är att terapin ”botade” sånt jag inte gick i terapi för också, som min bacillskräck, ätstörda tankar och beteenden och blodskräck. Absolut värt att pröva ☺️

    Reply

  • Johanna

    |

    Jag har gått i kbt för min spindelfobi, gick sådär. Var en psykologstudent som jag gick till, och hon var jätteduktig men jag vet inte. Jag gick kanske 20 gånger, och i början fick jag prata om spindlar, titta på bilder, se filmer, se en plastspindel osv. Gick grundligt igenom varför jag är rädd, vilka situationer som är värst och sånt. Och så fick jag läxa. Och faktiskt, på slutet lyckades jag själv fånga en normalstor (typ tumnagel?) spindel i ett glas med ett papper. Vilket var mitt mål! Dock är jag fortfarande rädd, och hatar spindlar. Men det är inte på riktigt samma nivå. Så tips! Är VÄL värt ett försök med kbt ♥️

    Reply

  • F

    |

    Hade en vän som var lika rädd som du. Fobi av den värsta sorten. Så hon fick hypnos, och nu är hennes rädsla som bortblåst. Ganska sjukt ändå.

    Reply

    • Egoina

      |

      Wow!! Vill verkligen prova!

      Reply

  • Psykologen

    |

    Kära fina du! Det finns jättebra hjälp att få för att hitta strategier kring olika typer av rädslor. De allra flesta upplever att det gör stor skillnad för dem och det minskar deras lidande. Tänk så skönt det vore att slippa ha det så som du har det!? Om det kan hjälpa dig så är det nog värt att testa? Kontakta dina vårdcentral och beskriv din situation så hjälper de dig vidare. Lycka till!

    Reply

  • Therese

    |

    Jag har precis som du varit extremt rädd för att köra bil, alltid. Egentligen utan orsak. Hatade att övningsköra, fick köra upp fyra gånger… När jag till slut fick kortet körde jag i princip ingenting på flera år? nu hade jag det ju så nu kunde jag strunta i det tänkte jag ? sen tog jag min examen och fick mitt drömjobb där jag verkligen behövde köra bil. Så jag fick tvinga mig själv. Börja smått och köra mer och mer. Som att övningsköra på nytt. Började när det var folktomt ute, och utökade allt eftersom. Nu har jag kört bil aktivt i två år och beviset för att jag verkligen kommit över skräcken fick jag när jag frontalkrockade strax före jul. Hela bilen blev skrot, men jag klarade mig. Hamnade naturligtvis i chock, men redan någon dag efter körde jag igen. Sakta, men ändå! Hade det varit innan jag helt kommit över min rädsla hade jag nog aldrig kört igen ? inget supertips, men det går! Om man verkligen vill, tvingar sig att göra det regelbundet och i små steg ?

    Reply

    • Egoina

      |

      Oj! Tur du klarade dig ❤️ och wow vad bra att du hoppade upp på hästen igen!!

      Reply

  • Helena

    |

    Lösningen med spindlar, är i vårat fall, katt. Bara ropa på katterna som tar tag i problemet (om inte maken är hemma). Jag har problem med ormar… Får för mig att det kommer upp ur avloppen, så logiskt ?‍♀️

    Reply

  • jessica

    |

    KBT for sure!

    Reply

  • Malin

    |

    Jag ar ocksa livradd for att kora bil! Haft korkort i snart 10 ar men inte kort nagot alls dom senaste 8 aren pga bor utomlands och har inte haft bil forran forra aret. Har kort den 2 ganger sen den koptes.. Nu har jag sokt ett jobb dar korkort och korvana ar ett krav, sa jag MASTE ta tag i det om jag vill ha jobbet! Tanker varje dag att jag ska satta mig och kora men sen blir det inte av.. Imorgon ska jag!!!

    Reply

  • Polly

    |

    Apropå köra bil, Gud vad din blogg hjälpte mig igenom min övningskörning! Jag tog en 3v intensivkurs (som blev 2 månader pga heltids jobb och fler lektioner..) aldrig kört bil innan och trots jag körde bilen så var jag så så så rädd hela tiden. Trots jag tog mig igenom lektionerna så blev jag aldrig van.

    En dag rann bägaren över, det gick ju inte, jag lärde mig ingenting, blev aldrig modigare. I mitt huvud så var jag både feg och dum i huvudet. Så jag kommer hem och googlar “Egoina och körkort” och hittar inlägget där du övningskör och läser kommentarerna du fick. Bölar ögonen ur mig, på riktigt jag verkligen fulgrät!

    Du och kommentarerna du fick i det inlägget gav energi, så jag snöt mig och öppnade teoriappen. Dagarna efter så var uppkörning och teorin och jag klarade det på första försöket nu i december!

    Jag är fortfarande rädd som fan, svettas, skakar och är rätt dränerad på energi efter jag kört bil. Men En dag ska jag köpa bil och bara köra köra köra tills det släpper.

    Det tar energi att vara modig och det var skönt att veta man inte var ensam. Tack du för delar med dig om riktiga saker! <3

    Mvh// 30åring som är rädd för allt

    Reply

    • Egoina

      |

      ❤️❤️

      Reply

  • Malin

    |

    Kan verkligen relatera till bilkörning! Hu så ångestframkallande, riktigt känner hur jag tappar kontroll å kör av vägen. Nä usch tar buss å cykel istället eller åker med nån

    Reply

  • En annan Regina

    |

    Jag tog körkort 2012 men har varit rädd för att köra hela tiden. Jag har mest kört när vi varit på landet och det inte varit någon trafik. Jag skäms något otroligt över att jag inte vågar köra och känner mig väldigt begränsad och beroende av min man. Så i lördags körde jag lite hemma i Stockholm Tidigt på morgonen och knappt någon trafik, ändå hade jag maxpuls hela vägen. Min plan är att helt enkelt tvinga mig ut nu, och utmana helt i min egen takt. Kan dock inte säga än om det funkar att bli av med rädslan eller inte, men jag hoppas det 🙂

    Reply

  • Isabelle

    |

    När man går i kbt för fobier så exponerar man sig långsamt för spindlarna (eller det man har en fobi för) så man börjar kolla på bilder, sedan filmklipp, sedan små små riktiga spindlar och slutligen en större husspindel 🙂 Finns också de som gör en tvåtimmars-session och blir sen helt av med sin fobi. /psykolog

    Reply

  • Julia

    |

    Jag har under perioder då jag inte kört bil så ofta byggt upp en del ångest/rädsla kring det. Mitt tips är att inte bara köra en liten sväng nästa gång du ska köra, antagligen kommer du vara superstressad och aldrig vilja göra det igen. Kör så länge att ångesten hinner lägga sig, minst 20 min. En ångestattack håller oftast inte i sig längre än så 🙂 så får du en positiv upplevelse!

    Reply

  • Amanda

    |

    Precis som någon skrev tidigare så är KBT bevisat effektivt mot den här typen av fobier. Så ta tag i det! Du ska inte behöva må dåligt och känna dig begränsad när det finns bra hjälp att få! Lycka till och heja dig!

    Reply

  • Elin

    |

    Jag var otroligt flygrädd för några år sedan och det har jag lyckats jobba bort. Jag gick aldrig i KBT men jag tror att jag använde liknande metoder fast på egen hand. För mig handlade det om att först bestämma sig för att jag ville bli kvitt rädslan. Sedan utsatte jag mig för flygande men jobbade med att tränga undan katastroftankar och panik och det blev lite bättre efter varje flygning. Information hjälpte också, jag läste på om säkerhetsmekanismer som flygplan har. Efter typ tre bra flygningar var rädslan borta för mig så det gick väldigt fort. Jag är jättestolt över att jag klarade det och känner mig faktiskt mindre rädd i övrigt också (var en allmän räddhare förut) ?

    Reply

  • Ingrid

    |

    Genomgå KBT kan ha varit bland det bästa jag gjort! Ej för fobi, men hade andra i min behandlingsgrupp som hade det. Funkade fint för dem också!

    Reply

  • Ida

    |

    Jag (tror) att min spindelfobi är botad genom youtube. Sett massa massa videor med tarantellor og tyckte det var otroligt obehagligt i början men nu är jag nästan fascinerad av dom. Tog dock lång tid och det betyder inte att jag skulle hålla i en nu men jag är inte besvärad av en liten spindel i lägenheten längre.

    Reply

    • Egoina

      |

      Jag googlade ”husspindel” och fick typ slänga iväg telefonen ?

      Reply

  • Kajsa

    |

    Ja!
    Är också rädd för döden, framförallt att andra ska dö. Vill inte leva om det vore så.
    Är också sjukligt rädd för delfiner och späckhuggare, alltid varit. Får panik i pooler (lampor på botten ser ut som akvarium), sjöar, havet och när jag flyger (ifall jag skulle överleva en flygplanskrasch och lämnas åt späckhuggarna och delfinerna). Observera att dessa två är typ de vänligaste havsdjuren som finns. Är dock inte alls rädd för hajar t ex. så förstår vad du menar med ologisk rädsla. Och JA det går bli fri. Men det behövs terapi och att utmana sig själv. Genom är ända vägen ut. Inte genom ett rum men spindlar, men kanske börja smått med att exponera dig genom att kolla på bilder/eller bara prata om det kan va jobbigt nog!
    Jag råkade flytta till den mest späckhuggartäta ön i hela världen för några år sen, fatta paniken jag fick när jag fick reda på det och plötsligt var omringad av dem!! Vågade inte gå nära hamnen, vågade inte ta färjan till fastlandet och vågade inte flyga över heller. Och det fanns massa reklam om Whale watching. Usch. Men efter massor av exponering vågade jag sätta mig på en mini-färja och jag såg faktiskt en del av en späckhuggare då, och sen dess har min panik minskat! Konstigt men som sagt, exponering funkar (i trygga miljöer såklart).
    Kram på dig ❤️

    Reply

    • Matilda

      |

      Jag har exakt samma rädsla fast för hajar. Kan inte kolla på en tecknad film med hajar. Hatar pooler som känns som akvarium för känns som det kommer komma en haj. Badar tilö knävecken utomlands och kollar alltid av med lokalbefolkningen om hajar..

      Älskar späckhuggare däremot. Vill inte bada med dem och vissa klipp på youtube är sjukt läskiga när de bara anfaller en båt (ser en haj när de är i sitt jagarbeteende) men sjukt fina annars. Sett så mycket dokumentärer om späckhuggare som lider vilket gör att jag gillar dem. Dröm är späckhuggarsafari, döden är att bli nedsänkt i en hajbur… Men kanske sista steget i min KBT? ??

      Reply

      • Kajsa

        |

        Haha ja det tycker jag!! Exponering hjälper verkligen (med rätt psykologiskt stöd såklart).

        Reply

  • Tilda

    |

    Kan verkligen relatera till rädsla för sjukdomar och döden… min pappa dog när jag var 12, tror det format mig väldigt mycket. Är konstant rädd att det ska hända min nära och kära något, så jobbigt. Tror faktiskt inte att jag kommer att skaffa barn av den anledningen, skulle inte klara av den ständiga oron och skulle antagligen bli sjukt överbeskyddande, vilket ju inte är schysst mot barnet..

    Insekter har jag inga större problem med, det går lite i perioder. Försöker tänka att de också har rätt att finnas och ju inte har gjort något, insekter är ju inget verkligt hot (om man inte är allergisk då), och bara låta dem vara ?

    Reply

  • Sara

    |

    Jag hade extrem telefonskräck förut. Alltså på det planet att min mamma fick ringa och låtsas vara jag när jag behövde ringa till någon myndighet eller liknande och jag svarade ALDRIG när någon ringde. Sen så blev jag erbjuden ett vikariat i en telefonväxel. Värsta jag kunde tänka mig men jag behövde verkligen ett jobb och pengarna så jag tackade ja. Helt plötsligt fick jag prata med helt okända personer i telefon hela dagarna. Det tog bort min telefonskräck nästan helt. Jag har ett annat jobb idag och har inga problem att svara i min jobbtelefon när det ringer men jag svarar fortfarande helst inte på den privata utan att ha kollat upp numret först. Men det går absolut att bli bättre!

    Reply

  • Sara

    |

    Alltså… Jag är inte rädd för spindlar direkt, vi bor i ett nybyggt hus i nån enstaka gång har jag sett nån liten rackare hänga i en tråd, typ stor som ett sandkorn, en sån där som fladdrar i vinden ni vet. Nu har vi köpt ett hus från 1926 som vi ska renovera o med källare o vind.. Nu blir jag livrädd för håriga spindlar son är stora som tegelstenar som försvinner om man inte tittar på dem.. Vad har jag gjort? Jag måste bo kvar!

    Reply

  • Sofi

    |

    Jag har överkommit en enorm spindelfobi! Var verkligen galet rädd för spindlar och fick panik när jag såg en. Lösningen var att vi köpte hus med källare nära vatten, med en del spindlar i. Fick panik och sjuka utbrott i början, ville seriöst sälja huset och flytta tillbaka till lägenhet. Men så småningom började jag kunna närma mig spindlarna med vissa ”vapen” som flugsmällor osv. Idag kan jag döda typ alla spindlar jag ser, inte så ofta nu på vintern dock då men ändå. Så det går!! En kompis till mig gick i KBT och där hade hon till och med en spindel PÅ sig frivilligt under sista tillfället. Det vet inte jag om jag skulle våga, hehe. Så det går att övervinna rädslor! ?

    Reply

  • Simone

    |

    Har haft problem med ångest och katastroftankar i lite mer än ett halvår, är så extremt rädd för att dö och tror att jag ska göra det HELA TIDEN. Och tyvärr har det blivit värre sedan jag började äta antidepressiva för det ? vet att man ofta ”går ner sig” innan det blir bra men har ätit i över två månader nu och känner ingen skillnad, bara att det blivit värre. Får jag ont i armen tror jag att jag håller på att få stroke, äter jag en ipren och råkar googla och komma in på FASS och ser att det ska man ju tydligen inte ta i samband med SSRI pga blodförtunnande ja då kommer jag dö av en överdos. Priset togs nog när jag på riktigt trodde att jag blivit förgiftad av diskmedelsrester från kastrullen jag kokade makaroner i som jag sedan hade ätit (!!). Och eftersom jag (förmodligen) har GAD har jag ett ständigt tryck över bröstet och måste hela tiden tänka på att andas, för det känns hela tiden som att jag inte får tillräckligt med luft. Så då tror jag också att jag kommer dö i sömnen av att jag slutar andas. V a r e n d a kväll.

    Jag fattar ju själv någonstans att det bara är ångesten som spökar – men TÄNK OM då?? Tänk om jag skulle bli sjuk på riktigt? Och så avfärdar jag det bara och så kanske jag dör där helt ensam i min säng och så kommer ingen märka något förrän jag inte dyker upp på jobbet och så måste polis typ komma in i min lägenhet och hitta mig där helt utsatt och naken död i min säng. Usch det är typ det jag är mest rädd för av allt med att dö.

    Tyvärr är jag ju också en riktig googlare och kan inte låta bli att googla minsta lilla symptom jag får och så får man tusen dåliga resultat som bara kastar ännu mer bränsle på elden liksom. Står i kö för KBT men är tyvärr sjukt lång väntetid, blir dock glad av att se att det fungerat för så många här. Kan inte vänta på att få leva ett normalt liv igen, den här ångesten tröttar ut mig något så otroligt ?❤️

    Reply

    • Sigg

      |

      Åh❤️ Hoppas du snart får prata med någon

      Reply

  • Dolores

    |

    Min man och jag, som båda är väldigt rädda för spindlar, har blivit begåvade med en helt spindelgalen dotter! Hon kan komma springande med händerna kupade runt något och ropa “mamma, kolla vad jag har här!!” och jag bara “oh, är det en spindel? Ska du kanske släppa ut den? Nej, jag behöver inte se, bara släpp ut den du..” ?? Gör vårt bästa för att inte smitta henne med vår fobi, så kan hon fortsätta rädda oss i framtiden!

    Reply

    • Egoina

      |

      Alltså så underbart ?

      Reply

  • Sara

    |

    Åh kom hem från Österrike igår och skitlite snö och regnade. Det finns uppe på bergen men nere i byarna var det ofta hederligt slask. Kändes som hemma :). Håller tummarna för rejäla snöfall!

    Reply

    • Egoina

      |

      Blä. Hoppas!!

      Reply

  • Wysteriia

    |

    Jag bor ju just nu i hus, ensam. Jag har inte sett någon husspindel som är sådär äckligt stor tack och lov. Dom “vanliga” som är som en 5krona har jag lärt mig att våga dammsuga upp…haha! Jag blir dock typ rädd när jag ska byta dammsugarpåsen sen (: Väldigt ologiskt.

    Haft möss i huset 2 vintrar i rad men verkar ha klarat mig i år. Tycker dom är sjukt obehagliga eftersom dom är så snabba (: Min bror har fått komma in och jaga ut en liten mus en gång, haha! Jag törs dessutom inte kolla musfällorna själv för jag vet att jag ändå inte kommer våga tömma den…haha!

    Det där är nog det drygaste med att leva ensam i hus, haha!

    Reply

    • Egoina

      |

      Haha fy! Känner så med dig! Hade inte heller vågat byta dammsugarpåse eller tömma fällor. Men vad grym du är som bor i hus själv ??❤️

      Reply

  • Carro

    |

    Exponering är the shit ändå alltså. Jag är och har alltid varit livrädd för spindlar, har hänt flera gånger att jag fått blackout när jag överraskats av en spindel, hehe. Men en sommar för tre år skaffade jag ett sommartorp, ett gammalt, slitet och oisolerat torp med en hel del spindlar. I början av sommaren var jag så rädd för allt inne i huset, alltid på helspänn, rädd att en spindel skulle krypa fram vad jag än rörde vid. Men när hösten kom hade rädslan trubbats av. Inte så att jag skulle kunna ta i en spindel men jag fick inte längre världens adrenalinpåslag varje gång jag såg en. På vintrarna är jag inte i torpet och varje år blir det samma visa igen, att jag är livrädd på våren men lugnare på hösten när jag vant mig. Jag är inte längre rädd för att flytta ut på landet för jag vet att man vänjer sig vid spindlarna till slut. Men ett annat tips är ju att skaffa katter, dom har skyddat mig från alla spindlar som nånsin satt sin fot i min lägenheten ?

    Reply

  • Josefin

    |

    Jag provade hypnos för mina rädslor. Jag var flygrädd på den nivån att jag kunde sluta äta 4 veckor innan flygningen och få panikattacker flera månader innan. Gick 3 gånger på hypnos och nu flyger jag utan någon ångest alls!
    Under hösten utvecklade jag även en form av social fobi så jag grät hysteriskt varje dag på väg till jobbet och den är mycket bättre efter ett par träffar. Det var de bästa pengarna jag någonsin spenderat på något! Jag länkar hans sida (han finns i Malmö) ?
    https://jagkraft.se/

    Reply

  • Emma

    |

    Åh gå KBT! Jag hade grov spindelfobi innan, flyttade till en liten lägenhet på bottenplan som visade sig ligga typ på ett spindelbo, hade flera husspindlar som sprang runt. Blev tillslut så allvarligt att jag aldrig gick runt varfota

    Reply

    • Emma

      |

      Åh gå KBT! Jag hade grov spindelfobi innan, flyttade till en liten lägenhet på bottenplan som visade sig ligga typ på ett spindelbo, hade flera husspindlar som sprang runt. Blev tillslut så allvarligt att jag aldrig gick runt barfota, hade dammsugaren inkopplad vid sägnen konstant och helst fick jag min kompis i närheten att gå med mig hem varje dag för att kolla lägenheten. Inte hållbart alls.

      Bestämde mig tillslut för att prova KBT. I Göteborg kan man gå billigt hos studenter som går en KBT kurs. Jag gick en gång i veckan (man betalade per gång) och så la man ihop en plan med psykologen (både vad man gjorde under passen där, men också vad man skulle göra hemma, ex för mig var koppla ur dammsugaren och ställa den i förrådet). Och det är helt sjukt hur kroppen kan lära om sig, och idag är det en helt annan grej. Visst jag älskar inte spindlar och undviker de helst, men innan kunde jag inte plocka upp en tröja som legat på golvet för länge (kan ju vara en spindel under den liksom), medan jag idag utan problem kan sticka in handen under sängen utan att först kolla efter.

      Men, det var jobbigt! Det viktigaste med KBT är att man måste vilja själv också. Allt handlar om exponering, och är man inte villig att prova och försöka och utsätta sig för det jobbiga, så är det svårt. Man får panik och jag grät massor under passen haha, men så fort kroppen tagit sig förbi det så blir det direkt så mycket enklare. Och det som är bra är att man bygger upp det sakta men säkert under passen hos psykologen (jag började ex med att tillsammans med henne kolla på videos med spindlar, sen till att kolla på en riktigt spindel i en burk, hålla i burken, hålla i en pinne och peta på spindeln osv tills att jag på sista passet hade spindeln krypandes på händerna).

      Långt inlägg nu men vill bara säga att kör kör kör! Det var bland det jobbigaste jag gjort men så så värt det i slutändan (och unna dig något gott efter varje pass som en morot haha). Så länge du har viljan att vilja bli lite mindre rädd, så kommer du klara det galant!

      Reply

  • Eva

    |

    Här 100% rädd för insekter och 0% dödsångest ? Mitt lillsyskon dog för tio år sedan och hur vidrigt det än var/är så är jag inte paniskt rädd för att fler älskade i min omgivning ska dö underligt nog, tänker typ att det inte blir så mycket värre än så och att jag överlevde det. Tyvärr gäller detta inte min nyfödda bebis, kan inte ens i tanken beröra att hon skulle fara illa på något sätt. Gällande insekter har jag en del skräckupplevelser jag inte ska beskriva av omsorg mot dig ? Min bilkörningsrädsla överkoms av att jobba i hemtjänsten i glesbygd, det var bara att köra i ur och skur – ofrivillig KBT. Tänker att du kan prova terapi, vad har du att förlora? ?

    Reply

  • Camilla

    |

    Har precis samma problem som dig. ? Bilkörning, spindlar och att någon närstående (eller jag själv) ska bli allvarligt sjuk eller dö. Känner dock att bilkörningen är det som är värst. Jag själv mår inte dåligt av att inte kunna köra, och skulle gärna klippa mitt körkort på mitten. Men omgivningen kan vara så himla elaka. Ingen förstår varför jag inte bara sätter mig i bilen och kör. Får hela tiden höra ”Vad är du rädd för?” ? Detta gör att jag känner mig pressad att köra ibland, och det ger mig en enorm ångest. Så mycket svårare att komma över när man känner att man måste tvinga sig att göra det för någon annans skull än sin egen. ?

    Reply

  • blåmesen

    |

    Men gud vad skönt att jag/vi inte är ensamm/a/ om bilkörningsskräcken? Jag tog körkort precis när jag fyllt 18, för att man “skulle”, klarade uppkörningen på första försöket men examinatorn var INTE imponerad (blev tystare och tystare under hela uppkörningen och avslutade med typ “ja nu måste du hem och öva, men eftersom du inte är en trafikfara så godkänner jag dig”). Flyttade hemifrån inte så långt därefter och sedan dess har jag inte kört. Bor nu dessutom i en större stad med spårvagnar och tvåfiliga rondeller och annat läskigt, har blivit så att jag helt sonika tvärvägrar att köra, blir svettig och illa till mods vid blotta tanken. Inser dock att jag kommer att bli tvungen att ta tag i det här så småningom, har tänkt göra det flera gånger men sen känns det liksom meningslöst så länge man inte har bil? Om jag tar några lektioner men sen ändå inte kör så kommer jag väl att gå tillbaka till skräckstadiet igen?

    Spindlar har jag en mer selektiv rädsla. Om det finns någon annan i närheten som kan ta hand om den så får de göra det, men är jag själv så löser jag det. Ultimata testet var när jag jobbade i reception för några år sedan och en kund kom och bad mig ta bort en spindel. Vad skulle jag göra liksom, jag var ju den enda som jobbade där just då. Så jag tog den läbbiga spindeln i handen (! tänkte att om jag gick och hämtade ett papper eller nåt så skulle den fly eller jag tappa min beslutsamhet) och bar den en trappa ner och ut. Så nu vet jag liksom att jag kan om jag måste.

    Reply

    • Polly

      |

      Exakt så för mig. Jag bor i Norrköping och våra jävla rondeller är fan hemska och spårvagnarna (trots dom kör på räls kör som svin)
      Mannen på trafikverket var inte nöjd heller, men godkände mig konstigt nog. Jag körde verkligen svindåligt så glädjen över körkortet kom liksom aldrig för jag visste ju jag var dålig..

      Så ångesten är ett faktum innan man ska köra. Det är så skönt att höra det finns fler!

      Reply

  • Anna

    |

    Jag har nog ingen direkt fobi men något som skrämmer mig är att bli attackerad av en Björn eller ett lejon.. högst osannolikt att det skulle hända då det varken finns björnar eller lejon där jag bor?
    Sen tänker jag mer på döden nu efter att jag fått barn (har en son på 6 mån), ifall något skulle hända honom, hur ska jag kunna leva vidare då?
    Eller om något skulle hända mig och han lever vidare och kommer inte ens minnas sin mamma…?

    Reply

  • Julia

    |

    Jag har inga problem med spindlar, råttor, ormar eller andra “vanliga” fobi-djur däremot har jag sån sjuuk fobi för mördarsniglar (ryser av att bara skriva ordet). Hatar det verkligen för jag älskar att vara ute i naturen och fixa i trädgården men börjar typ gråta så fort jag ser en snigel och de är ju ÖVERALLT dessutom 🙁 Så i år har jag lovat mig själv att när jag flyttar hem till Sverige ska jag gå till vårdcentralen och be om hjälp. Finns ett avsnitt av Psyket i P3 som handlar om fobier och vilken hjälp det finns att få!

    Reply

  • Josefin

    |

    Ja, detta bör du absolut ta tag i. Det begränsar dig samt skapar en väldigt ohälsosam stress i din kropp, som i sin tur kan vara bidragande till att du faktiskt blir sjuk, på sikt.
    Men ja, det går absolut att bli bättre/bli av med detta. Själv har jag tagit hjälp av psykolog samt ägnar mig åt ett träningsprogram som heter DNRS, med Annie Hopper, som går ut på att man tränar om sitt limbiska system från att vara fast i Fight-flight, till att slappna av och hamna i “Rest-digest” läge istället. Låter skitflummigt och sektliknande, men både jag och sambon gör stora framsteg. Krävs att man komittar till det fullt ut dock.

    Lycka till ?

    Reply

  • Mari

    |

    Har varit rädd för att åka bil på motorväg: släppt kontrollen, tänkt att just nu lever jag och vad som händer i nästa stund har jag ingen vetskap om därför är det lika bra att jag passar på att njuta av livet i nuet.

    Har varit rädd för döden: Läst forskning och biografier om nära dödenupplevelser, vilket har minskat rädslan markant. Har också arbetat med döden som sjuksköterska inom palliativ vård (går också att volontära på hospice). Ser nu döden som något vackert och livet som något cirkulärt, dvs vi hör alla till det här universumet och vi föds och vi dör. Att prata om döden i vardagen, dvs avdramatisera har hjälpt. Att tänka på alltings förgänglighet hjälper en ju att fatta beslut som är rimliga, t ex vad spelar småsaker för roll i det stora perspektivet? Samt att varje dag är en gåva! Är nu tacksam och tar inte livet för givet.

    Läste ett ordspråk som jag brukar tänka på: “better oops than what if”. Att våga ha tillit till livet och släppa kontrollen.

    Lycka till med ditt arbete med dig själv. Jag tror på dig!
    Hade starka rädslor angånde dessa två teman som nu är borta.

    Allt gott!

    Reply

  • Lina

    |

    Min karl är den nojigaste människan jag träffat och han är orolig för väldigt mycket, speciellt sjukdomar och döden.
    Vi pratar en del om det. För min del som vuxit upp med en mamma inom äldrevården som suttit mycket vak och tagit hand om de äldre när de somnat in så har döden varit ett naturligt samtalsämne och med det har ett, kanske inte lugn men en förståelse/acceptans sen unga år att vi lever inte för evigt, vi alla kommer dö, vi får ta vara på tiden här och nu. Såklart när man ligger där för döden så kanske inte det är vad man tänker, speciellt nu när man har barn.. Man får bara hoppas att man får många år tillsammans och att när det väl är dags, att det går fort, att man inte har ont. Jag försöker iaf hålla mitt lugn med min karl men ibland är det riktigt jobbigt att höra på så jag har faktiskt föreslagit att han ska gå och prata med någon. Jag vill inte höra titt som tätt att ‘Jag har väl cancer eller vårt barn nog har cancer!’. Risken finns ju en dag att cancern eller annan sjukdom kommer även till oss, jag menar man vet ju aldrig men det är inget jag vill tänka på.

    Reply

  • Sanna

    |

    Jag tvingades möta min spindelrädsla när jag satt bilen på väg till jobbet.
    Det var i somras och rätt långa bilköer.
    Bilen står still och jag känner något som kittlar på vänster benet och hinner titta innan jag känner med handen.
    Upp för mitt ben klättrar en stor GUL spindel. Den var ungefär 5cm i diametern.
    Jag får panik å skriker rakt ut så det känns som om blodådrorna i huvudet ska spricka.
    Viftar slår och lever rövare.
    Då börjar trafiken röra sig och jag har inget annat val än att köra vidare utan koll på vart spindeln är.
    Under hela bilfärden kryper den omkring på instrumentbrädan och vindrutan och försvinner in i instrumentbrädan lagom tills jag kan stanna och kliva ur.

    Det var bara att acceptera att den fanns kvar där. Jag var ju tvungen att köra hem igen efter jobbet. Jag såg den aldrig mer tack o lov.

    Reply

    • Egoina

      |

      Nä FYFAN! Jag hade kraschat ?

      Reply

  • Michaela

    |

    Alltså, jag har varit så galet flygrädd i mitt liv. Sådär så jag hyperventilerar och gråtit. Sedan bestämde jag mig för att flytta till Umeå från västkusten för att plugga och helt plötsligt var jag tvungen att öva då och då för att ha en chans att åka ner över en helg.
    Det gick långsamt, och en av de första gångerna när jag skulle åka tillbaka upp så vart jag så förstörd att killen bredvid (skitsnygg, såklart ??) erbjöd sig att hålla mig i handen medan vi startade och pratade med mig hela resan haha. Det blev dock bättre, och nu har jag inte panik längre, även om jag fortfarande tycker det är obehagligt.

    Reply

    • Julia

      |

      men hur gick det med killen?!

      Reply

      • Egoina

        |

        Vill också veta!

        Reply

  • Ellen

    |

    Jag har alltid varit väldigt väldigt rädd för spindlar, på ett sätt som också gjort att jag tänkt som dig, att man inte vill köpa hus osv. Jag gick med i en spindelgrupp på fb (spindelnätet) där de gillar spindlar (viktigt att få höra positiva grejer, folk här i ditt kommentarsfält hjälper inte till direkt). Första veckan blev jag skitstressad över att få upp bilder på spindlar i flödet men nu skulle jag inte höja ögonbrynen för en enda bild. Det har gjort att jag inte är alls lika rädd för dom i verkligheten, och nu mera kan jag plocka ut dom själv med hjälp av glas eller något liknande. Så det hade jag verkligen gjort som ett första steg, bara vänja sig vid åsynen och man lär sig onekligen sjukt mycket om dom dessutom. Och saker man har kunskap om är ju mindre läskiga! Jag älskar verkligen inte spindlar, det måste man ju inte. Men nu har jag köpt hus med källare och är inte rädd ? väldigt befriande. Borde göra något liknande med min flygrädsla ?

    Reply

  • Nelly

    |

    Jag har varit precis så i hela mitt liv, men det har blivit bättre med åren, vilket jag tror beror på en kombination av terapi (lite KBT-aktigt, men inte riktigt) och mediciner (antidepressiva, och i viss mån lugnande). Jag uppmuntrar dig att kolla upp det, för oavsett vem man är och hur man mår så kan nog alla ha någon ha nytta av samtalsterapi, och speciellt om man liksom vet med sig att man har något man vill ta itu med.

    Reply

  • Zandra

    |

    Var livrädd för spindlar som ung, tatuerade in en spindel spontant när jag fick en tatuering av pappa i 18års present. Kan väl säga att fobin försvann men nu kan jag inte gå i shorts eller kortare klänning än långklänning då jag har en stor spindeljävel på benet som jag HATAR.

    Reply

  • Linnéa

    |

    Jag förstår din rädsla, är mer eller mindre likadan och för mig handlar det om brist på kontroll, att inte kunna kontrollera situationen. Jag har haft OCD och det hänger lite ihop med irrationella tankar. Döden kan man inte förutse, det går inte att veta vilket gör döden oerhört obehaglig. Jag försöker tänka att jag istället ska njuta av att leva varje dag som jag får leva istället för att vara rädd för när jag ska dö och leva i döden istället för livet. Men det går ju upp och ner. När min mamma dog i cancer väldigt hastigt tappade jag ju kontrollen fullkomligt, försökte ringa olika forskare och specialister på just hennes cancer, men ingen kunde rädda henne. Det var svinjobbigt, är svinjobbigt.
    Jag är också rädd för spindlar, att min hund ska dö, att min man ska dö på väg till jobbet om jag inte vinkar i fönstret varje dag eller att mitt hus ska brinna ner. Men idag kan jag hantera det, kan förklara för mig själv att mina tankar är oresonliga, magiska eller att jag inte kan påverka situationen. Jag har tagit tag i en rädsla i taget. Körkortet var en av dem. Nu övningskör jag, som 38-åring, har bara skjutit på det i 20 år. Haft ångest. Men nu får jag se framåt, har ju trots allt tagit tag i min rädsla. Så mitt tips är att ta en sak i taget. Det finns prover du kan göra för att se ärftligheten av cancer, men vad hjälper det egentligen att veta? Mår man bättre då? Eller är det bättre att leva i ovisshet när det kommer till det. Ja, det var en lång och rabblig kommentar. Kämpa på!

    Reply

  • Alexandra

    |

    Sedan vi skaffade katter för 4 år sedan har jag aldrig sett en spindel inomhus, bästa spindeljägarna! ?

    Reply

  • Elisabet

    |

    Hej! Gå i kbt! Jag har alltid varit LIVRÄDD för spindlar, alla utom pyttesmå. Alltså gråt- och panikrädd. Jag gick intensiv KBT och efter 2-3 timmar (var där en kort stund vid ett tillfälle innan för att diskutera vilken nivå jag var på) höll jag en sån där stor husspindel i handen och lät den klättra uppför min arm. Helt sjukt!! Detta var ca 8 år sedan. Nu är jag lite rädd för stora spindlar igen, men medelstora kan jag sätta ett glas över och släppa ut i trädgården. Stora kan jag sätta ett glas för men vill ej röra glaset/pappret undertill. Ändå – magic!!!

    Reply

  • Julia

    |

    Jag har en så trevlig rädsla som gör att jag svimmar: känslan av att jag kommer spy snart.
    Sist jag var magsjuk svimmade jag tre gånger och fick hjärnskakning.
    Rimlig rädsla som jag haft sen jag var liten och typ svimmat 30 ggr utav!

    Reply

    • Cissi

      |

      Amen, hallååå! Shit! Jag svimmar också när jag ska spy. Aldrig hört talas om någon annan som också gör det.
      För mig har det utvecklats att jag förknippar yrsel till svimning, som är lika med att spy. Därför kan jag fetglömma att åka karuseller, åka båt och att dricka alkohol. Det är nästan lika illa när andra spyr så fulla människor och fester, ställen där folk kan bli åksjuka, sjukhus, gravida och barn är miljöer och människor jag helst undviker.
      Det är en märklig fobi.

      Reply

  • Nina

    |

    Spring till en terapeut för i helvete. Det finns lösningar till alla dessa fobier – dessutom har du gàtt igenom ett par SKIT jobbiga àr. Det kommer kännas sà skööönt att ha bearbetat allt det där ocksà. Se det som gympa för hjärtat och själen – det förtjänar du.

    Reply

  • My

    |

    Jag säger samma som tidigare sagt , KBT och att utsätta dig för vad du är rädd för. Jag började få oförklarliga allergichocker vilket triggade ett sinnessjukt kontrollbehov. Jag var rädd för ALLT, inte bara gällande mat utan verkligen allting. Otroligt begränsad, pågrund av orationella rädslor jag skapat själv. Jag gick KBT (där du också får “läxor” sedan, för att göra hemma och sakta träna bort rädslan). Jag svär det fungerar, och jag är i dagsläget inte rädd överhuvudtaget. Så jag lovar det fungerar! Har du mycket stress över detta också så kan jag varmt rekommendera yoga. Hjälper otroligt mycket. Hoppas du får bukt med detta!! Du fixar det!

    Reply

  • Cecilia

    |

    För tre år sen körde jag på motorvägen och känner plötsligt, helt utan förvarning, att jag håller på att få en panikattack vilket stämde. Har sedan dess inte vågat köra bil. Denna panikattack gjorde även att jag var rädd att åka med någon i bil, flygplan, båt, åka hiss – You name it! Alla ställen som jag kände mig instängd undvek jag för jag fick panikattacker. Har känt mig så otroligt löjlig pga detta. Men går nu I KBT och herregud vad bra det fungerar. Ganska “coolt” hur hjärnan kan lura en att något, som att köra bil, är så skräckinjagande att hela din kropp blir beredd att fly från situationen.

    Reply

  • Andrea

    |

    Jag är samma Andrea som kommenterade på det här inlägget att du peppade mig till att börja ta körlektioner igen: https://egoinas.se/2017/05/18/antligen-korgladje/ Det resulterade faktiskt i att jag äntligen fick mitt körkort (tror dock inte att jag någonsin tog den där bilden på ratten och mina fixade naglar…) och jag byggde upp ett tillräckligt starkt självförtroende i trafiken för att i alla fall våga köra till och från jobbet, till affären etc.

    Problemet är att jag har tagit ett litet uppehåll från körningen pga sömnbrist orsakad av nyfödd bebis och nu vågar jag inte köra längre. Idag behöver jag en grej från en affär en bit bort och nu på förmiddagen är det typ ingen trafik där, så inget att oroa sig för. Vad fastnar min hjärna i då, i brist på värre skräckscenarier? Jo, att jag har en granne som alltid står i porten och röker och ibland envisas hon med att dirigera folk när de parkerar, vilket stressar mig. Därför har jag nu kommit fram till att jag inte kan köra idag heller. Jag får gå eller vänta tills min sambo kommer hem. Jävla ångest!

    Reply

    • Egoina

      |

      2020 är året vi tar tag i det här! Heja oss!! 🙂

      Reply

Lämna en kommentar

Arkiv