Frågor & svar
Innehåller annonslänkar.
Tänker ofta på dig och din mamma, då det känns som vi följs åt i att min mamma också är/varit sjuk (vet inte hur man säger, hon är tumörfri men fortfarande i behandling). Vi har fått veta att mammas cancer är genetisk så jag har fått ta blodprov för att se om jag också har den genen. Är det något ni också fått utreda? Så skönt att ni fick bra besked idag 
Nej, det är inget vi fått utreda, så jag antar att mammas bröstcancer inte är så pass ärftlig. Mammas läkare sa dock att har jag en något förhöjd risk och ska undvika hormonella preventivmedel exempelvis. Som tur är gör jag ju redan det. Det andra man kunde göra för att minska risken är att bli gravid och amma innan 30 års ålder….hehe mm. Det är ju redan kört tyvärr. Men med tanke på att mamma, min farmor och min mormor alla haft bröstcancer tar jag bara för givet att jag kommer få det också någon gång. Kanske sorgligt, men jag tror det är realistiskt. Var och varannan person drabbas ju av något sånt i loppet av livet.
Tack. Så himla skönt <3
Hej! Vart har du köpt din lampa över matbordet? Och vet du vad den heter?
På Mio! Här är en länk till den. Du kanske lägger märke till att den ser en aning annorlunda ut om du följer länken dock. Jag har med vilje skruvat ihop den fel för att jag tyckte det blev snyggare, haha. Har satt själva glaskuporna lite längre ner. Fattade först inte att detta var fel och när jag upptäckte det lät jag det vara så. Men Mio själva varnar om att inte göra så måste jag tillägga. Så det kanske är en bra idé att göra rätt ändå, vill inte ha på mitt samvete om något händer. Se åtminstone till att välja LED som inte blir varma!
Alltså har precis haft en tankevurpa om tavellister eller icke. Men såå snyggt ju! Självklart ska jag ha det ser jag nu! Men har du de vanliga från Ikea eller några djupare när du får plats med krukor också eller är det väldigt små krukor? Jättefint att blanda in lite växter!
Tack! Ja, jag har de vanliga tavellisterna från Ikea med ett djup på 12 cm och det är alltså väldigt små krukor. Men de är ändå relativt generösa, tavellisterna på Rusta har ett djup på 8 cm i jämförelse.
Fint du har det! Är du nöjd med soffan? Är den skön att sitta i? Letar efter en skön och mjuk soffa men den ska samtidigt se bra ut. Tycker det är så svårt. Just nu har vi en från Mio som är så hård att sitta i. Har provat Kivik från Ikea. Den var skön men den är kanske inte världens finaste 
haha
Tack så mycket! Vet att jag redan har svarat på detta, men jag har fått många frågor om min soffa på sistone så vi tar det igen. Jag är supernöjd! Den är dock inte speciellt mjuk, men jag vill inte ha en mjuk soffa, gillar mer när den är halvhård. Så om du är ute efter en mjuk soffa vill jag inte rekommendera denna. Men jag är som sagt nöjd. Det enda negativa tycker jag är att den drar till sig hår, men jag fäller orimligt mycket, så det är nog mer mitt fel än soffans. Jag dammsuger den en gång i veckan och då är det lugnt. Här är modellen jag har.
Förresten jag har en fråga till nästa frågor & svar som du kanske kan hjälpa till med:
Förra året bodde jag i en stad där jag knappt kände någon, jag mådde inte bra psykiskt och jag jobbade över varje kväll och varje helg för ett jobb som jag inte ens gillade. Hursomhelst, jag tog steget och sa upp mig, nu bor jag i en stad där flera av mina vänner bor. Jag har ett jobb som jag trivs med och mår tusen gånger bättre än för ett år sedan. Så skönt, livet löser sig ibland trots allt!
Men (finns ju alltid ett men) jag känner mig rätt stressad över livet utanför jobbet. Numera bor jag i samma stad som min syster som har social fobi. Hon har inga vänner så hennes enda sociala umgänge utanför sitt jobb är att umgås med mig. Jag planerar alltid in att umgås med henne minst 2 ggr i veckan varav en gång är något lite mer “kul” än bara ta promenad eller hänga hemma hos någon av oss. Om jag gör något annat, till exempel är iväg med vänner över helgen, får jag alltid så dåligt samvete för då vet jag att min syster är helt ensam en hel helg. Hon anmärker ibland att hon tycker jag spenderar mer tid med mina vänner än med henne. Sedan har jag en vän som gärna vill träffas flera gånger i veckan. I vårt kompisgäng är vi två de enda som är singlar därför ser hon oss två som lite partners in crime. Om jag inte orkar följa med ut på en lördagkväll eller om jag går hem från en AW vid 22.00 så tycker hon att jag är “tråkig” vilket hon gärna säger till mig.
Båda personerna i mitt liv tar mycket energi från mig, jag tänker alltid hur jag ska planera veckan eller helgen utifrån vad de vill göra. Sedan har jag ju andra vänner som jag vill umgås med, jag vill hinna träna, gå på nån tinderdejt ibland och allt annat som man brukar göra. Som en rätt introvert person som jag är, känner jag mig stressad och blir ängslig av att mina kvällar och helger bokas upp i förväg hela tiden. Mina vänner vet inte om min systers diagnos eller att hon inte har några vänner vilket gör att särskilt min kompis som vill ses hela tiden, inte har mycket förståelse för att jag umgås så “ofta” med min syster.
Oj nu blev det här en hel uppsats haha.
Min fråga är egentligen: Hur gör man för att inte låta andra människor komma före än själv när det gäller att planera sin tid? Jag vet såklart att de båda två är vuxna människor som ansvarar över deras egna liv men eftersom jag alltid gjort mig tillgänglig och anpassat mig efter dem är det skitsvårt att ändra på det nu. Även om jag hade mått bättre av att ibland tänka först vad jag vill göra och sen på dem. Har du eller dina läsare några tips? <3
Förlåt för uppsatsen, kram!
Först och främst: heja dig som förändrade dig liv och SÅ härligt att höra att det är bättre och att du mår bättre <3 Vad glad jag blir!
Vad gäller livet utanför jobbet. Jag tycker att det är så fint att du verkligen tar dig tid till din syster och dina vänner. Du verkar vara en så fin person. Det är inget fel i det, men du glömmer något väldigt viktigt. Du finns inte till för andras skull! Ditt liv går inte ut på att tillfredsställa andras behov och göra det andra vill. Du ska och måste se till dina egna behov och vad du vill och inte vill först. Det är inte egoistiskt eller fel att göra så, det är livsviktigt. Du har bara detta liv. Lev det för dig.
Du frågar hur man gör för att sätta sig själv först. Man tillåter sig själv att vara ”egoistisk”. Jag skriver egoistisk inom citationstecken just för det ju faktiskt inte är egoistiskt egentligen, men det kanske känns så. Du prioriterar och ställer upp för dina vänner, men nu börjar det gå ut över ditt liv och ditt mående, du har ju inget val än att backa tillbaka lite. Vem ska tänka på dig om inte du.
Jag vill att du gör två saker den kommande tiden:
- SÄG NEJ. Nästa gång en vän föreslår något och du inte känner för det, prova säga nej trots att du inte har en ursäkt. Säg ”nej jag känner för att ha en kväll för mig själv”, eller ”jag orkar inte idag” eller ”det låter jättekul, men är det okej om vi håller det öppet för att blabla”. Du kommer inse att det faktiskt inte alls är konstigt att säga så. Du kan också förklara hur det är att vara introvert. Att du behöver tid för dig själv för att återhämta dig och att det absolut inte är något personligt mot någon, det är så du funkar.
- STÅ UPP FÖR DIG SJÄLV. Nästa gång en vän ger dig dåligt samvete – säg ifrån. Säg att du blir ledsen och förklara varför du känner som du gör.
Sen måste du komma ihåg att trots att detta är jobbigt är det också ett lyxproblem. Tänk att så många vill umgås med dig så ofta! Vilken komplimang! De tycker verkligen om dig, så jag är helt säker på att de kommer vilja ha kvar dig i en något mindre dos också. Ni kanske får en ännu bättre relation dessutom då du slipper känna dig ”kvävd”. Bara bra grejer kommer komma ur detta. Lovar!
Lycka till!! <3
Okej kanske en känslig fråga – men blir du inte stressad när kompisar skaffar barn etc? Jag blir själv sjukt stressad. Alla skaffar barn till höger och vänster och jag står och stampar på samma plats år efter år 
. Glad för deras skull, självklart. Men ändå ledsen för min egen…
Helt ärligt ja. Dels för att man hamnar på olika platser i livet och det är lätt att glida isär, jag känner mig utanför, men också för att jag önskar att jag var där. Men det är jag inte. Säger som du – glad för deras skull men ledsen för min egen. Livet blir inte alltid som man vill eller trodde, men jag försöker tro att det löser sig till slut. Har inget mer peppigt att säga tyvärr. Men kanske är det en tröst att veta att vi är många som känner såhär, oavsett om man faktiskt vill ha barn eller inte. KRAM <3
147 gillar
My
| #
Den rosa kudden i din soffa från åhlens tyckte jag var så fin så jag väntade på rean och köpte två. Är så nöjd. Kram. Var halva priset på dom.
Svara
Egoina
| #
Åh kul! 😀
Svara
Mila
| #
Stor igenkänning på sista svaret. Är 32 och nu börjar pressen från andra bli rejäl att skaffa barn. Jag tycker det är så tröttsamt, har aldrig velat ha barn och på sistone har det slagit över till ”kaaaanske ett barn” men är inte alls säker ännu. Osäkerheten är jobbig… Fast det värsta är att inte känna igen sina vänner som fått barn. Den där otroligt tighta ”vi mot världen”-känslan man har med vänner när man är runt 20 ja den dör ut i denna fas av livet. Man blir uppdelad i prio 1. familj och prio 110. vänner… Man ser vännerna förlora sin identitet och bara bli ”mamma”. Känner ibland mitt liv hade varit lättare om jag hemskt gärna ville ha barn och kunde joina mamma-gänget, men tyvärr är det inte så lätt ju.
Svara
Hanna
| #
Exakt!
Svara
Helen
| #
Där känner jag att jag inte håller med. Man tappar absolut inte sin identitet och bara blir ”mamma”.
Absolut att man prioriterar annorlunda i livet och att man kan vara rätt fast i början av bebistiden, speciellt då man helammar. Men jag är fortfarande jag, jag har kvar iallafall en del av min gamla identitet. Jag blir oerhört ledsen när jag ser mina kompisar utan barn/med äldre barn göra saker som inte jag kan göra för att det sitter fast en bebis i mina bröst.
Jag älskar mina barn och mitt familjeliv men jag saknar också tiden innan barnen och längtar till när jag återigen kan få vara mitt gamla jag, iallafall litegrann.
Svara
Mila
| #
Ja, jag förstår fenomenet, att i ett par månader eller år så är all fokus på barn, men det gör mig ändå lite obekväm. Har sett vänner helt sluta bry sig om sin största hobby när de fött barn och ibland är det nog press och prestationsångest bakom. Det märkliga är ju att deras karlar sällan blir lika uppslukade och tappar bort sig själva… :/
Svara
Helen
| #
Det är nog tyvärr en del i patriarkatet, mamma ”måste” ta mer ansvar då pappa inte gör det.
Ett tips är att hälsa på dina vänner som har blivit föräldrar. Det är inte lätt att bli förälder och det kan fort bli så att man får svårt att komma hemifrån. Den gamla identiteten finns kvar, man kanske behöver hitta andra sätt att umgås på. T.ex fika hemma istället för ute.
Svara
Q
| #
Håller också med om att det inte känns som att det stämmer att man är en ”annan människa”, däremot har man ju fått en ny roll, lite som att man plötsligt fått ytterligare ett jobb och att det jobbet ska pressas in mellan lönearbete, parrelation och vänskapsrelationer m.m. Man har ju ständigt dåligt samvete jämtemot någon för att man inte räcker till.
Jag är nästan först bland mina vänner och det tas för givet att jag inte vill/ kan vill vara med på roliga grejer. Bjuds jag in till något så är det aldrig något som funkar praktiskt att lösa (t.ex. en sen aw med 2 dagars framförhållning och när min man jobbar, och svårt med barnvakt). Jag försöker vara lösningsfokuserad och bjuder in vännerna med jämna mellanrum för att umgås, men då vill dom bara prata om barnen och jag vill ju få prata om allt annat!
Svara
Filippa
| #
Mila skriver om SIN upplevelse av sina vänner och relationer. Det har inget att göra med hur DU är som mamma.
Svara
Helen
| #
Och jag vill upplysa om att bara för att man blir mamma så tappar man inte sin identitet. Jag är fortfarande jag, vilket säkert är fallet för många av hennes mamma-vänner, men att saker förändras.
Svara
Mila
| #
Fast du kan nog främst tala från din och dina näras erfarenhet, Helen, det var kanske ingen i er grupp som råkade ut för det. Skönt i så fall, men det raderar inte andras erfarenheter.
Jag har träffat många som SJÄLVA sagt att de tappade bort sin identitet under vissa delar av barnens uppväxt.
Det är ett konstaterande, ingen direkt kritik. Jag tror mammor som försöker ha kvar ”sitt/sig själv” i längden mår bättre än om de helt blir besatta av mamma-barnsituationen. Och för en vän, ja mig alltså, så kan det göra ont att plötsligt inte kunna nå sin vän, inte känna igen henne. Igen så är det ingen kritik, utan bara min upplevelse att det har känts ledsamt ibland (samtidigt som jag har enorm förståelse för den stora förändring tillskott i familjen orsakar).
Gaby
| #
Kan bara tipsa om podden Barnfrihet (Spotify eller Poddme), tänkvärt oavsett om man vill ha barn (”normen”) eller inte (befriande för mig i alla fall, som inte vill ha några barn). Obs! Uppmanar alla att INTE ta det som ”ert val att skaffa barn är fel/dåligt” eller att barnfrihet och barnlöshet skulle vara samma sak. Fridens liljor!
Svara
Caroline
| #
Alltså världens deppigaste följdfråga på barnfrågan:
Är det bara jag som känner sån klimatångest att jag inte vill skaffa barn? Inte för klimatet i sig, utan för att de ska växa upp i en ”förstörd” värld som faktiskt ser ut att rymma ganska få framtidsutsikter?
Svara
Alice
| #
Jag känner definitivt så. Tänker typ att ens barn kommer säga ”vad fan skaffade du mig för, nu är det ju krig och svält och klimatkris och det är er generation som har förstört allt” Sjukt deppigt, men tänker så och kan inte släppa den tanken… Min kille säger att människan tagit sig ur alla andra kriser tidigare under jordens historia, och det är väl iofs sant men jag kan ändå inte se hur klimatkrisen kommer lösa sig och vill därför inte skaffa barn…
Svara
Karolina
| #
Joo jag tänker också så! Nu har jag varken kille, lust att skaffa barn eller vet ens om jag kan, men när jag föreställer mig att de ska växa upp i 2020-talet och framåt svindlar det typ! HUR kommer världen se ut om 20 år? 50 år? Klimatet, konsumtionen, men även bostadsmarknaden, jobben, kraven, hetsen osv. Det politiska tillståndet i både Europa och hela världen. Överbefolkning, gahh jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Kan bara se framför mig hur det utvecklas till det sämre?
Svara
Mila
| #
Känner igen mig! Jag har en ganska deppig syn på framtiden. Tror inte det är långt kvar tills maten börjar sina, folk blir klimatflyktingar och vi här i västvärlden står vid gränserna med automatvapen för att skydda oss själva… Vill jag ha barn som lever i det? Jag vet inte alltså… Förstår dock att många kanske har hopp om framtiden, eller tänker att det är såå långt fram i tiden att det ej rör barnens generation…
Svara
Matilda
| #
Håller med!! Vill så gärna ha barn och är 29 år, men funderar ofta över att tillsätta barn till en värld som de tvingas fly i för miljön inte går att leva i, det är krig, resistenta bakterier tar dem, att Sverige tas över av SD och barnen får växa upp med främlingsfientlighet och om vi får flickor blir de plötsligt inte värda något osv (älska är p3 Dystopia men ja man blir ju nojig, och det är väl det jag gillar med den. Motsägelsefullt jag vet). Jag och min sambo pratar barn och har gjort i några år men inte känt oss redo. Vi kommer skaffa barn (om vi har turen att kunna bli med barn) men får ofta ångest för vad mina barn och eventuella barnbarn kommer behöva genomlida. Helt sjukt att man ska behöva tänka på det..
Svara
Lisa
| #
Jag vill inte skaffa barn för att jag är inte barnkär över huvud taget men även för att världen vi lever i är hemsk och rutten och skulle aldrig föda fram barn hit.
Svara
Cecilia
| #
Nope, inte bara du
Svara
Bunny Therése
| #
Ja, att se ett barn växa upp i den framtiden som formas just nu är en riktigt obehaglig tanke.. 🙁
Svara
Isa Wallin
| #
För mig har det faktiskt vänt efter att jag fick barn. Jag har blivit mer positiv och hoppfull! Många saker är naturligtvis dåliga som attan här i världen, men inte allt. Och nu har jag en liten kotte som kommer att växa upp med Greta Thunberg som förebild, i ett land där det finns massa vattenkraft (klimatbra även om det är ekologiskt dåligt), där det här blivit mer poppis att ta tåget och det finns köttsubstitut att köpa på närmaste affär. Jag varken kan eller vill deppa mer. Min nästa grej blir förhoppningsvis solceller på taket. Och kanske bin i trädgården i framtiden.
Svara
Cecilia
| #
Ingenkänningen på sista frågan. Jag vill inte ens ha barn, verkligen inte, och ändå blir jag stressad av att folk skaffar hela hela tiden. Är 33 och ingen tjatar någonsin på mig om det, men fan. Hatar att vara just i den ålder då många skaffar barn.
Svara
Lea
| #
Blir alltid så ledsen när någon jag känner eller någon i min bekantskapskrets är gravida och får barn. Jag gifte mig för 4 år sedan och bor i ett land där man förväntas ha barn så fort som möjligt efter att man gift sig (här gifter man sig typ inte om man inte tänkt skaffa barn). Vi har försökt få barn i 5 år, varav 4 på klinik. I våras fick jag ett utomhavandeskap som kunde ha slutat mycket värre än vad det gjorde och nu är det alltså ännu svårare för mig att bli gravid. Samtidigt får alla runt omkring oss barn utan problem, vissa till och med ”av misstag”. Det känns orättvist. Som tillägg vill min man inte berätta om situationen för någon så det finns alltid någon som undrar om det inte börjar bli dags att skaffa barn snart. ??? Det blir ett sista försök i höst innan det är dags att acceptera situationen.
Svara
Matilda
| #
Tänker på er ❤
Svara
Filippa
| #
Googla Dr Olga och gå på en gratis träff i någon av storstäderna. Hoppet är inte slut <3
PS. Reagerade på att din man inte vill berätta om situationen, men du då?
Svara
Anna
| #
Känner också igen mig i sista svararet. är dock 29 i höst men alla runt mig har jobb, hus, gift sig, barn och snart sitt andra barn. Dock har min närmsta släkt börjat säga ”ifall man kan få barn” och inte när man ska ha barn osv vilket är en otrolig bra känsla. Jag håller med föregående kommentar från Mila att så som man var när man var 20 ändras nu när man närmar sig 30. prion är familjen och prio 11o är vännerna.
Svara
Emelie
| #
Var är vasen och krukan ifrån som du har i din hylla? såå fina!
Svara
Hanna
| #
Å! Tack för att du svarade på min fråga angående barn-ångesten ❤. Skönt att du inte tog illa upp, fick flera mot mig när jag ställde frågan så fick lite ytterligare ångest över att jag har ångest och uttryckte det öppet. Ack alltså, livet är inte lätt…
Svara
Egoina
| #
Åh jag såg det <3 Känn inte så! Tog absolut inte illa upp. Tycker bara det visar hur känslig frågan faktiskt är. Så svårt att uttrycka sig 10000% rätt alltid. Kram!
Svara
ab
| #
Blev nyfiken på ”fick flera mot mig” ( https://egoinas.se/2019/07/01/mandagssnack-35/ ) och tycker inte riktigt att det var en rättvis beskrivning.
Svara
Vickan
| #
Alltså ditt hår på den bilden?vad heter din hårfärg och kan du fråga din frisör hur hon gör? Har du bruna slingor i också? Kram
Svara
C
| #
Blir så lättad av att läsa ditt svar på sista frågan och kommentarerna till det här inlägget, känner mig så ensam i den känslan så är skönt att se att man inte är den enda. Jag är snart 29 och känns som att alla skaffar barn och alla bara pratar om barn. Vänskaper är inte lika efter att den andra fått barn, vilket är helt förståeligt men samtidigt väldigt tråkigt. Jag blir så stressad av att jag inte är där i livet själv och så orolig för att jag ska ”råka” vänta för länge och inte kunna få barn. Överväldigas ibland av en känsla av att jag vill börja försöka nu nu nu men vet ärligt talat inte om det är barnlängtan eller bara stress.
Svara
kimberley
| #
Blir så lättad av att läsa alla svar på sista frågan. Jag fyller 30 nu den sjuttonde juli och många jag ser i min närhet har hus,barn och själv har jag känt mig dålig som inte har barn och är sjukskriven sen 5 år tillbaka.Jag har känt mig stressad över allt med barn och oroat mig över att jag inte kommer hinna pga jag tror att jag kommer i klimakterier pga jag fick mens när jag var 9.Känner mig lugnare nu och idag när jag såg sanna bråding i gravid vecka för vecka och hon sa att hon var 34 så kände jag bara att jag dömer ju inte henne för att hon är för gammal så varför stressa själv.
Svara
Mika
| #
Känner också igen mig jättemycket i sista svaret, på något sätt skönt att läsa att det är flera som känner så. Jag kan ibland känna mig väldigt ensam i det och det är inget jag vill ta upp med kompisar med barn då jag inte heller vill skuldbelägga. I allmänhet känns just den här veckan ganska mörk, lite extra pga avbokad semesterresa. Mitt humör kan i och för sig (inser jag nu) hänga lite ihop med pms men det gör ju inte att det känns ljusare. Hehe nya tag imorgon, nu har jag råkat skriva av mig lite mer än planerat. Men tack för att din blogg finns ❤️
Svara
Caroline
| #
Vad bra du svarade på frågan om kompisar/systern <3 jag känner igen mig så mycket i det som beskrivs, jag levde lite så förut. Tog mycket ansvar för andras tid och andras mående. Blev utbränd från jobbet en period och sen dess omvärderade jag allt. Min prio är MIG och Mitt mående. Finns tid och ork över till andra så ses jag gärna men jag är min prioritet. Till dig som skrev; kanske kan din syster ansöka om kontaktperson eller boendestöd hos kommunen? ? Tänker om hon behöver stöd att må bra så finns det hjälp att få. Jobbar på kommunen med att utreda sånt nämligen så kom att tänka på det hehe. Lycka till! ?
Svara
Unni
| #
Jag känner så väl igen det där med barn, vi hade inte möjlighet att skaffa barn först pga studier osv. När vi väl började försöka så tog det sig inte på ett par år. Under tiden kändes det som att befinna sig i en flod av gravida och bebisar och att jag drunknade. Vi fick dock världens finaste son för 8 år sen och det är jag evinnerligt tacksam för. Vi fick dock inget syskon, jag kan inte bli gravid igen. Jobbigast var detta när sonen var 2-4 år, då ”alla” fick syskon, gick på mammaledighet, köpte syskonvagnar och la upp harmoniska bilder av syskonmys. Nu kan jag dock landa i känslan att allt blev som det borde bli, vår familj är härlig och harmonisk och det sonen inte får i och med syskon kompenserar vi genom att ge honom massa tid, kärlek och ett liv nära många andra barn. Lägger folk upp för mycket om hur UUUUNDERBART det är med syskon så plockar jag bort dem i flödet, något jag också gjorde med gravida bekanta när vi själva kämpade med första. Det var inte så att jag missunnade dem något, det blev bara för mycket för mig att hantera
Svara