Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

Flickan som försvann

Måste berätta en sak. Igår räddade jag ett barn! Okej, det där är flera mil från sanningen. Men det kändes så i alla fall. Jag skulle hämta ett paket och på min väg mot affären gick jag förbi en restaurang. Jag lade märke till en flicka som gick runt på uteserveringen och lekte. Hon var kanske 2-3 år och jag tänkte att hon påminde mig om mig själv när jag var liten. Jag blev ofta uttråkad när vi var på restaurang och gick på upptäcksfärd istället. Jag log när jag såg henne stå och hoppa mellan rutor och leka med bladen på en buske.

När jag hämtat paketet och var på väg hem såg jag hur flickan gick rakt in i affären ensam, utan någon vuxen. Jag visste inte vad jag skulle göra, men kände att jag inte kunde låta henne vara själv. Hon gick mot godishyllan och jag gick efter. ”Hej”, sa jag. Flickan tittade på mig med stora, undrade ögon. ”Är mamma eller pappa här”, frågade jag. Hon skakade på huvudet. ”De kanske är oroliga och undrar var du är”, sa jag. Flickan sa något jag inte förstod och fortsatte bort mot godiset. ”Ska vi gå tillbaka till dem”, försökte jag, men fick ingen respons.

Jag kunde ju inte gärna tvinga med mig ett barn ut, så jag stod där ett tag några meter från henne och höll henne under uppsikt. Efter någon minut gick jag snabbt ut ur affären för att se om hennes föräldrar var utanför på gatan och letade efter henne, men såg ingen. Jag gick in till flickan igen, ställde mig en bit från henne och funderade på vad jag skulle göra. Plötsligt såg jag en man gå in i affären med raska steg och sökande blick. ”Letar du efter något”, frågade jag. ”Min dotter”, svarade han. ”Hon står vid godishyllan”, sa jag. Pappan gick fram till dottern, slutet gott allting gott och jag gick ut ur affären.

Det kändes så bra. Nästan som att jag räddat henne? Det gjorde jag ju inte och det hade säkert gått bra ändå. Men man vet ju aldrig om någon med dåligt uppsåt också uppfattat att hon var ensam, eller om hon plötsligt skulle springa ut framför en bil eller liknande. Jag menar alla läskiga historier börjar ju med att ett barn försvinner. Mannen tackade mig tusen gånger och jag gick hem trygg med att allt gick bra. Skön känsla.

 

 

256 gillar

Kommentarer (26)

  • Thea

    |

    Så bra at du holdt henne ubder oppsyn, uten å presse henne, mens du ventet på foreldrene. Det har skjedd meg før, små barn er så raske, man snur seg i ett dekund og så er de borte. Har vært så takknemlig mot de voksne menneskene som har agert når de har kjent at noe ikke stemmer. Tommel opp for sånt, så rørende og fint å lese!

    Svara

    • Egoina

      |

      ?

      Svara

  • J

    |

    Jag jobba i butik förr. Vi gick in i samma ingång som kunderna så jalusiern var lite uppdragen. En morgon när jag skulle öppna var jag i personalrummet och fixade. Vänder mig om för att gå in i butiken och där står ett barn (!!!).
    Ja. Jag var livrädd. Mörkt. Ett barn. Början på en skräckfilm! ?
    Men jag hörde snabbt mamman utanför som ropade så tog med honom ut. Mamman var jättetacksam och jag kände också att jag gjorde något hjältedåd haha!

    Svara

    • Egoina

      |

      ?

      Svara

  • Elin

    |

    Vad glad jag blir av att läsa att det finns människor som är observanta på sin omgivning, känns ibland som att folk är så uppe i sitt och inte reflekterar kring vad som händer i den absoluta närheten!

    Har sett sociala experiment på Youtbe där man låtit ett barn gå själv för att sedan bli ”upplockad” av en vuxen. Hur reagerar folk..? En del blir såklart misstänksamma och ifrågasätter medan andra bara köper att det verkligen är mamma/pappa. Det är ju inte alls säkert att en person som uppger sig vara barnets mamma/pappa verkligen är det. Samtidigt vill man ju som typisk försiktig svensk inte ifrågasätta…Intressant och skrämmande tanke på samma gång!

    Svara

  • Knivlisa

    |

    Hjälte!!! Fick tårar! Det är såna som du man vill ha i en värld där man har barn ❤️

    Svara

    • Egoina

      |

      Haha ?❤️❤️

      Svara

  • ab

    |

    Jobbade som röstmottagare under förtidsröstningen och det var inte ovanligt att barnen fick sitta vid skärmarna där jag stod medan föräldrarna gick längre in för att lämna in sina kuvert. När jag såg en familj gå i väg frågade jag orolig ett barn som blev kvar ”Oj, ska du inte gå med dem?” Tur att hon inte lyssnade på mig för hennes föräldrar kom ut lite senare.

    Det var även en mamma som frågade om jag hade sett hennes barn och jag bara ”Äh, vilket är ditt barn?”

    Svara

  • Malin

    |

    Har själv en 1,5-åring som vandrade bort från oss i en minut, hon var bara några meter bort och sa hej till en hund men fy fan vilken vidrig känsla att inse att vi inte visste vars hon var. Sjukt bra att du hade koll på ungen, för pappan kändes det förmodligen som att du räddat hennes liv där. ?

    Svara

  • Kari

    |

    Det er jenta si det! ???

    Svara

  • Mattias

    |

    Som förälder blir jag jäkligt glad av att du reagerade så bra! Barn är väldigt svåra att hitta när dom stuckit iväg för deras hjärnor funkar inte riktigt som våra… Och hur man än vill och försöker så kommer dom försvinna nån gång.! Du är ?

    Svara

    • Egoina

      |

      ?

      Svara

  • Malin C

    |

    Nu när man själv har barn är det där MARDRÖMMEN. Så skönt med vettiga människor där ute.
    En kväll när vi skulle gå och lägga oss så skulle min man titta till vår son, han ropar på mig och frågar om han är hos mig. Eh nej?? Han var inte i sin säng, inte i vår säng INGENSTANS när vi letade. Fy fan vilken rå-ångest vi hade. Det var kolsvart ute och vi bor med sjötomt så man tänkte ju det värsta. Sen skrämde ungen slag på oss genom att bara sitta i mörkret rakt upp och ner i soffan och inte svara på tilltal. Hahaha fy för vad läskigt det var! Själv kommer han inte ihåg någonting.

    Svara

  • Sarah

    |

    Heja dig!! Gjorde något liknande en gång. Stod på Lunds centralstation och skulle åka hem till Karlskrona. Skulle köpa med mig en kaffe från Pressbyrån och framför mig i kön stod en liten tjej på kanske tolv år och nästan grät. Hennes mobil hade laddat ur, hon visste inte vilket tåg hon skulle ta hem och ville låna Pressbyråns telefon för att ringa till sin mamma.

    ”Nä”, svarade kärringen i kassan, ”vi lånar inte ut telefonen till kunder för det är vår policy”.

    Självklart fick tjejen låna min telefon då istället. Hennes mamma svarade inte, så jag hjälpte tjejen leta reda på rätt tåg och såg till att hon kom på det. När jag sedan gick till mitt eget tåg ringde tjejens mamma upp, så jag förklarade läget. Hon var SÅ tacksam och det värmer fortfarande i hjärtat att tänka på. <3

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

  • Emma

    |

    Alltså usch fatta paniken när ens barn försvinner. Jag får panik bara av att inte hitta min katt i lägenheten när hen har somnat i något hörn ? Jag hjälpte ett bortkommet barn när jag jobbade i en nöjespark, barnet hade downs syndrom och talade inte svenska vilket försvårade situationen något ? Fick ringa in vakter så att de kunde ta hand om barnet, var så himla orolig och nervös. Skönt att det finns snälla människor som försöker skydda våra minsta invånare från de mindre snälla!

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

  • Ellen

    |

    Men åh, blev rörd! Så skönt att höra att det slutade bra ?
    En helt annan grej, vart har du köpt den lila tröjan? 🙂

    Svara

  • A

    |

    Jag hade ett intressant ”psychic moment” som jag kom att tänka på nu. För några år sedan var det en stor efterlysning en tidig måndagmorgon, en liten flicka (minns ej ålder men kanske 7-8?) var försvunnen sedan kvällen innan och alla sökte med ljus och lykta. Min kollega sa med ledsen uppsyn ”Fy vad hemskt med den lilla tjejen!” och jag ba öppnade munnen och sa lugnt ”Det är nog okej, hon har nog irrat bort sig till någon gammal dam som bjuder på kakor”. Min kollega ba ”Eh ok… Hoppas?”. Under eftermiddagen var hon hittad och gissa vad som hänt? Jo hon hade irrat bort sig och en gammal dam tog hand om henne. 😀 Så knäppt..

    Svara

  • Elin

    |

    Var med om något liknande en gång. Skulle gå och handla och gick över parkeringen till vårt bostadsområde. Där stod en liten kille på runt ett och ett halvt år. När han såg mig blev han jätteglad och kom fram och tog min hand. Ingen syntes till i närheten.

    Som tur var kände jag igen honom så vi började gå hand i hand mot huset där hans familj bor. Så han kom ju hem. Vet dock inte vad jag hade gjort om jag inte kände igen honom. Man får väl anta att han inte kommit så långt och kanske vänta på platsen och se om det dyker upp någon som letar.

    Svara

  • Robert

    |

    Skön känsla att det gick bra och att du gjorde nåt bra. 🙂

    Svara

  • Hannas krypin

    |

    Vad fint att läsa att du inte bara lämnade henne och tänkte ”äh, det går säkert bra”. Fler borde vara observanta på vad som händer runt omkring. Häromveckan så var min man med barnen på en lekplats och så ramlade mannen riktigt illa. Inte en människa brydde sig av de som var där. Så dåligt!! Så det ger mig hopp när jag läser ditt inlägg.

    Svara

  • Jackie

    |

    Haj fajv på den, bra gjort! Jag gjorde något liknande i veckan med en herrelös hund, kändes ganska bra dä mä! ?

    Svara

  • Åsa

    |

    Åh! Blir helt tårögd! Klart du räddade henne! Om det varit mitt barn hade jag helt klart känt så.

    Svara

  • Emmy

    |

    Kommer ni ihåg en historia från Stinalee för många år sen? Hon var och handlade med sitt barn. Ungen blev sur och drog iväg(?) Stina hittade barnet med en tant som skulle hjälpa barnet hitta sina föräldrar. Tanten tror inte att Stina är mamma och frågar barnet om det är hennes mamma. Barnet är fortfarande sur och svara nej.

    Svara

    • Egoina

      |

      Men Gud så hemskt ??

      Svara

Lämna en kommentar

Arkiv