Love will win
Jag har haft svårt att sova denna helg och följde därför utvecklingen live i London på lördagsnatten. Jag läste om hur folk sett sina medmänniskor bli knivhuggna, hur de hade sprungit in och gömt sig i barer och om hur flera hade riskerat sitt eget liv för att hjälpa andra. Det är en så hemsk värld och en så fin värld vi lever i på samma gång. London som går vidare ännu en gång, som öppnar sina hem och tar hand om varandra.
När jag var liten var det jag var mest rädd för i hela världen att fastna i kvicksand (ja, detta kändes som ett reellt problem) eller att vattnet skulle ta slut. Jag oroade inte mig för bomber bland folkmassor eller att någon skulle köra på mig med flit. Det närmsta jag kom något sånt var när min farmor berättade om kriget och hur hennes pappa suttit i koncentrationsläger, eller när jag läste Anne Franks dagbok och försökte föreställa mig hur det var att höra bomber släppas runt omkring en. Men allt detta var så långt bort och inte i min verklighet. Hur förklarar vi det som händer för våra barn?
Jag beundrar dem som kan fortsätta som vanligt, som lever utan rädsla eller åtminstone inte låter den äta upp dem. Detta är den tredje terrorattacken i London på bara någon månad och ändå står de enade och starka <3
Bildkälla: The Sun.
0
Lisa
| #
Jag med. Jag känner mig så ängslig och har verkligen svårt att se det fina med livet. Jag vågar inte gå på konserten med Håkan Hellström i juli för jag törs inte. Det kanske låter konstigt men jag vill hellre tänka på mig själv nu – i första hand.
Svara
Robert
| #
Ja, vi får hoppas att det blir så, apropå rubriken alltså. 🙂
Svara
Matilda
| #
När jag var liten var min största räddsla också att fastna i kvicksand. Jag tror det beror på den där filmen, med den långa vita dracken. Där en häst fastnar i kvicksand.
Nu är jag rädd när jag hör en bil bakom mig, jag är rädd när jag eller mina nära och kära är ute och reser. Jag drömmer om bomber och skott sen utöya, då lägenheterna bredvid min fick fönsterna kraschade och busshållplatsen jag stod vid varje dag blev förstörd. Jag har vänner som var mitt i det i Oslo och i Nice. Jag är rädd, och vad är kvicksand i jämförelse med allt som händer i världen idag?
Svara
Hannah
| #
”Den oändliga historien”, hade samma rädsla (länge) på grund av den filmen!
Svara
Emma
| #
Cara de Levingne (eller hur det nu stavas!?) gjorde ett otroligt bra inlägg på instagram om detta här om dagen! <3
Kram
Svara
Marre
| #
När jag var liten var min största rädsla att bli bombad. Att flygplanet som sköt ner grannens hus skulle skjuta ner vårt hus den här gången. Varenda gång larmet gick och vi gick ner till skyddsrummet grät jag över mina släktingar som inte var där och att jag inte hade kontroll lver någonting!
Varenda kväll varjag rädd när pappa var 3 minuter försenad för regimen kunde ha tacit honom, min underbara lilla pappa.
Nu som vuxen är jag också rädd varje dag. Rädd över att folk ska titta på mitt svarta hår och döma mig för en annans agerande. Rädd att mina barn, som är födda i Sverige och kan endast svenska, ska dömas, uppleva och se hat som inte står för dem! Rädd att andras agerande ska skada mig och mina barn. Men jag är också rädd för bomber och bilar som kör in i männsikor….hatar att vaa rädd men det har varit mitt liv, jag börjar bli bra på det!
Svara
Egoina
| #
Usch! Blir så berörd av din historia. Skulle verkligen önska att det inte var något du behövde vara bra på <3 Är så tacksam...och nästan provocerad över min egen privilegierade barndom. Kan inte ens förstå hur det måste vara/ har varit för dig. Tack för att du delar med dig!
Svara
Marre
| #
Det var inte meningen att det skulle ”låtas” så dramatiskt! Jag har haft ett helvetes barndom men mitt vuxna liv har varit helt underbart! Jag har en bra utbildning, jag har en underbar make och två underbara barn. Jag har sett och känt en massa kärlek i mitt liv. Det är bara nu rädslan kommer tillbaka, speciellt med tanke på mina barn. Jag vill inte att de ska råka illa ut när de går på konsert/fotbollsmatch eller käka glass på stan, men inte heller att någon ska döma de bara för att de har föräldrar som kommer från ett annat land!
Du ska absolut inte känna dig provocerad över ditt barndom! Det är ju ett sådant barndom som borde vara normen och inte tvärtom.
Svara
Egoina
| #
Håller med dig! <3
Svara
Nina
| #
❤️
Svara
Emma
| #
Jag blir lika förstörd varje gång det händer. Gråter och gråter.
Men i vardagen har jag på något vis ändå kunnat stänga av rädslan och lever på som vanligt. Tror det är viktigt att man försöker göra det. Inte låta dem vinna!!
Svara
Sofia
| #
Alltså ska det aldrig ta slut?? :'( <3
Svara
Sandra
| #
Jag bor och jobbar i London och det ar hemskt hur man borjar kanna sig orolig och angslig i staden man kallar sitt hem. Overallt laser man budskap om att vi inte ska vara radda eller andra hur vi lever, for da vinner ”dom”. Men tyvarr ar det inte sa latt nar attackerna fortsatter att handa. Jag blir orolig och jag blir radd. Da och da kommer tankarna da jag sitter pa tunnelbanan hur sarbar jag ar och att jag helt enkelt maste lita pa mina medmanniskor nar jag ar pa offentliga platser. Jag har manga vanner har som helt enkelt inte langre vill ga nara turistattraktioner och haller sig i andra omraden istallet. Jag kan aven se hur fordomar mot vara medmanniskor vaxer mer och mer. Det har hemskt. Men, jag kommer aldrig sluta hoppas att saker och ting kommer att vanda och vi gar mot en ljusare och finare varld igen. Och som du sa, sa manga manniskor visar helt underbara sidor i dessa hemska situationer. Oppnar sina hem och hjartan for framlingar, hjalper till dar de kan. Mycket hemskt hander just nu, men som tur ar far vi ocksa se och uppleva ljusglimtar och hjaltar.
Svara
Karina
| #
Men hur sinnesjukt gott är inte Halloumi!
Svara