Det är djungelns lag som gäller

Jag vet inte om ni vet, men från och med detta år kommer Veckorevyn ut varannan månad istället för varje månad. Om jag ska vara ärlig så blev jag ganska lättad och glad över det. För att lets face it, även om jag verkligen vill göra allt i hela världen så är det begränsat hur mycket tid jag har. Heltidsjobb, tre timmars pendling om dagen, bloggen och krönikor har varit lite för mycket. Om jag måste prioritera bort något blir det tyvärr krönikorna.

Men jag har inte velat säga upp mig, jag har noga övervägt det vid flera tillfällen och varit nära men ångrat mig. Därför var detta besked bra för mig! Deadline varannan månad är mycket enklare att hinna med. Det är fortfarande mycket med blogg, jobb och pendling (och livet som man ska hinna leva brevid?! HAHA), men jag känner att jag fått bra rutin på allt nu. Det är stressigt och jobbigt ibland, men i det stora och hela älskar jag mitt liv och allt jag gör. Dessutom vet jag att ni är förstående och vet att jag inte kan blogga hela dagarna.

Men i alla fall, lång utläggning där, haha. Tanken var att jag skulle lägga upp min senaste krönika! Den handlar om djungelns lag och att det är svårt att vara en bra människa när ingen annan är det.

Hoppas ni gillar!

 

IMG_9272

IMG_9278

 

Hojta om texten är för liten och jag behöver dela upp bilderna. Ser absolut nada. Tidinställer på bussen och solen bländar datorn..

 

0

Trackback from your site.

Comments (16)

  • Robert

    |

    Det behövs mer omtänksamhet i världen. Om folk mådde bra och kände sig harmoniska så kanske… 😉

    Reply

  • Maja

    |

    Då vill jag passa på att påminna om oss gravida. Under min graviditet var det ingen som reste på sig för min skull. Jag blev utskälld en gång för att jag inte flyttade på mig för en stor väskas skull. Jag kunde knappt gå. Är en kort tjej och magen var enorm och tung. Mina ben ordnade inte. Dom sista veckorna kunde jag inte gå hundra meter ibland utan att behöva sätta mig och vila. Tydligen hade jag för högt blodtryck av stress. En natt började jag kräkas och fick en fruktansvärd huvudvärk. Min havandeskapsförgiftning hade blommat ut till sin HELP-diagnos och det höga blodtrycket gjorde att min hjärna svullnade och jag höll på att dö. Fick ligga på intensivvård i flera dygn efter ambulansfärden och det akuta kejsarsnittet. Inte en enda gång reste sig någon för mig som var gravid och höggravid. Andra människors väskor var viktigare än mig. Tänk på oss gravida. På gamla. På barn. Folk måste sluta vara så förbannat självupptagna.

    Reply

    • Egoina

      |

      Jag håller såklart med! Men nu syftade jag inte på sammanhang där det finns gravida, äldre och barn, utan på rusningstrafik. Jag skulle ju såklart alltid ge upp min plats till någon som behöver den mer, ingen tvekan om den saken! Det skulle visserligen kunna finnas gravida som pendlar i rusningstrafik och om jag missat att någon varit gravid och inte gett upp min plats är det såklart väldigt dåligt. Men det är svårt att veta om man inte ser det tyvärr :/ Skulle någon fråga om de fick sitta, typ “Hej ursäkta, jag har ont, skulle jag kunna få sitta”, hade jag såklart låtit personen sitta. Men folk kanske tycker det är jobbigt att fråga? I alla fall, jag hoppas inte folk beter sig som du beskriver, det har jag aldrig varit med om. Men det är kanske just för att jag inte “ser det” då jag inte är drabbad själv.

      Reply

    • Lisa

      |

      Håller med. Man ska inte ens behöva be någon flytta på sig om personen i fråga ser hur dålig man är. Det ska vara en självklarhet att resa sig upp för någon annan som behöver platsen bättre.

      Reply

    • Anna

      |

      Åh gravid i rusningstrafik/pendling, hemskt. Är gravid (går ej att missa) och idag var första gången som någon reste sig för mig utan att jag frågade först, blev nästan tårögd. Inte ens de som sitter på platser som är ägnade åt gravida/äldre reser sig. Alltid måste jag fråga, väldigt trist.

      Har också blivit utskälld, av en dam som blev jättearg på mig för att jag viskade i den tysta kupén att jag gärna ville sitta pga min foglossning. Tyst skulle jag vara! 🙁

      Tar därför numera ett senare tåg och kommer försent till jobbet för det har helt enkelt blivit för jobbigt att ta de fulla tågen. Vad fin världen vore om folk kunde lyfta sina blickar, och vara snälla mot sina medmänniskor <3

      Reply

      • Lisa

        |

        Verkligen ❤ En gång reste jag mig upp för en gammal man som gick på för jag tänkte att han ville och behövde sitta men då blev jag utskälld för att jag antog att han var så gammal och skröplig. Ibland blir allt man gör fel tydligen haha.

        Reply

  • Jenny

    |

    så sjukt bra och tänkvärd!

    Reply

  • Sofie

    |

    Kom ihåg dig själv också. Så skönt att det blir ett mindre stressmoment. Ta hand om dig! <3

    Reply

  • Emina

    |

    Hej Regina!
    Jag älskar dina texter (här/VR/överallt) och är glad att du inte säger upp dig. Min fråga är: Varför utnyttjar du inte din långa pendling till att jobba med dessa texter? Låter som ett perfekt tillfälle att döda tid/ kombinera med nytta!

    Reply

  • sara

    |

    Vilken bra krönika!

    Reply

  • Lina

    |

    Jag hade nog varit en jobbig person och tagit bort andras handdukar och hänvisat till receptionen när de väl dök upp. Om hotell informerar att det är reglerna då får de stå för att det hålls.

    Reply

    • Frida

      |

      Jag hade gjort exakt samma. Möjligen gått till receptionen och påpekat allt paxande och låtit dem ta bort handdukarna.

      Reply

      • Frida

        |

        Fast håller inte med om att jag hade varit en “jobbig person”. Tycker att det är de som, i detta fall, inte håller sig till reglerna som är “jobbiga personer”.

        Reply

  • Hanna

    |

    Jag tågpendlar till skolan varje vardag och den här krönikan beskriver precis hur det är! Trots pendlande i över 1 år blir jag fortfarande förvånad och nästintill upprörd hur personer tränger sig framför barn, äldre, kvinnor, osv. NÄR blev en plats viktigare än medmänsklighet och hyfs? Skrämmande!

    Reply

  • Emma

    |

    Jag har av någon anledning aldrig kommenterat dina inlägg tidigare, även fast jag har följt din blogg i flera år och alltid tyckt du var grym! Men den här krönikan är så sann! Jag har börjat pendla varje morgon till universitetet och precis som du säger så är man den “trevliga” till en början. Men ganska snabbt inser man att den trevlige inte får sitta på den timmes långa resan. Så man Ser till att man får en plats nästa gång, kosta vad de kosta vill! Helt galet egentligen ju! Eller hur jag känner hur jag blir irriterad på människan som börjar prata med mig på bussen När jag kollar flödet på mobilen! När blev de viktigare att få sitta/kolla mobilen än vanligt hyfs?

    Reply

Leave a comment

Arkiv