Jul i mitt hus
Det känns lite ironiskt att jag häromdagen skrev att jag inte bryr mig om julpynt när jag idag tydligen blev den mest juliga människan ever. Jag var med Sara och handlade och fick ett infall om jag jag visst skulle ha julpynt och som alltid med mina impulser slog jag på stort. Jag köpte en gran! Den är liten och i plast, men åh jag älskar den. Det enda som saknas är en stjärna att ha på toppen, det hittade jag tyvärr inte och orkade inte gå runt och leta. Det får bli morgondagens projekt.
Jag var självklart tvungen att driva lite på Instagram med att Blondinbellas läsare blev så arga över att hennes gran var sned.
Sen åt vi saffransbullar och drack julte.
En tomte jag fick av mamma fick flytta till min hylla.
0
Charlotte
| #
Hej Regina!
Jag visste inte var man ställde frågor eller så och jag vet att detta inte har något med ovanstående inlägg att göra. Men jag tänkte ge det ett försök ändå..
Så, jag har sett hur du har svarat på så många personers frågor och gett dem tips, bra tips om deras problem. Mitt kanske är mer invecklat & säkerligen väldigt svårt att svara på, men som sagt; jag försöker ändå.
Jag har mått dåligt sen jag var ungefär 13 år gammal när jag fick utskrivet medicin. Efter en kvart på vårdcentralen där jag berättade att jag mådde konstigt och hade skärt mig en gång skrev han ut antidepressiva läkemedel till mig som visade sig förvärra allt och jag fick ett allvarligt självskadebeteende, ”milda” ätstörningar, social ångest och blev depressiv. Mina ”gränser” suddades även ut och jag gjorde saker som jag fortfarande får lida för. Självskadebeteendet blev extremt och jag förstörde min kropp medans min familj fick sitta och titta på. Min mamma fick nog, hon klarade inte att se djupare och djupare sår på min kropp och BUP & mellanvården hjälpte inte överhuvudtaget. De hade ökat och bytt ut min medicin i ett år, när hon fick nog och sa ifrån. Så jag slutade med den drastiskt, två veckor senare fick jag livsgnistan tillbaka. Mina självmordsförsök och tankar försvann, och jag slutade skada mig själv. Allt var super. Sen går det över ett halvår då Socialen kontaktar oss. Jag fick LVU och blev satt mitt i skogen, i en stuga några timmar ifrån min familj och vänner med många missbrukande unga flickor. (Jag själv hade då aldrig tagit droger utan bara sett många familjemedlemmar dö av det). Mycket hände där, och vi kämpade hela tiden. Socialen gjorde väldigt många tjänstefel och ljög gång på gång. Tills jag tappade allt igen. Jag låg varje natt och önskade att jag skulle bli döende, så jag kunde få träffa min familj igen även om jag skulle dö strax efter det. Nästan ett år gick och jag fick komma hem igen, jag väntade och väntade men jag fick aldrig tillbaka ”det där”. Den där livsgnistan, ni vet. Den som får en upp på morgonen, den som gör att man klarar av vardagen. Hoppet. Allt var borta. Jag prövade några droger som tjejerna på behandlingshemmet hade lärt mig fanns, jag umgicks med killar som inte ville något annat än att ligga med mig och det var destruktivt men jag var desperat efter att få känna något. Jag gör inte något av det längre, men jag mår sämre än någonsin. Jag går mellan att känna så extremt mycket, så mycket att det gör ont i hela min kropp och själ. Så mycket att jag kan sitta och gråta flera timmar i rad, jag blir emotionell över saker som inte är normalt. Inte lite tonårsemotionell, utan obeskrivligt sorgsen och olycklig. Sen har jag den andra sidan, den som inte känner något alls. Apatisk. Inte neutral utan, jag kan bli rent av elak och inte känna något i den stunden. Jag kan sticka hur många nålar som helst genom min hud utan att egentligen känna smärtan. Och jag är egentligen rädd för nålar. Men när jag är som jag är nu, då vill jag bara vara så som den andra sidan. Inte känna något alls. Inte bry sig.
Jag vet inte vad jag ska eller kan göra, psykologer har inte kunnat hjälpa mig innan så varför skulle de kunna det nu..? Jag känner mig ensam, fast jag har så många. Och jag är helt livrädd för att jag inte längre bryr mig om mig själv, och för att jag faktiskt inte är säker på om jag vill leva. Om jag orkar kämpa längre.
Förlåt att det blev så långt, och självklart ska du inte svara om du inte vill/ vet vad du ska säga, peace så länge iallafall!
Svara
anna
| #
Vännen. Du måste söka hjälp. Jag vet att du har gjort det redan och det inte gick bra men fan gör det igen! Medicin och psykologer är underbara när de är själva underbara.
Sök hjälp privat även fast det är svindyrt, det ska gå att få hjälp! Ringer du 112 när du mår som dåligast har de skyldighet att hjälpa dig på allvar!
Jag hoppas verkligen att du kommer att må bättre snart! Det vänder snart vännen, när man är som lågast finns det inget annat än att klättra uppåt!
Svara
carro
| #
Åh vad ska man säga.. Vill bara att du typ ska flytta hem till mig så jag kan krama och trösta dig dygnet runt.. Tycker jättesynd om dig och känner igen mig i det du skriver 🙁
Svara
Lise
| #
Hej Charlotte!
Jag känner igen mig mycket i din text. Jag har fått enorm hjälp genom en terapiform som heter DBT. Tyvärr finns det mycket skit inom psykvården och jag har också många gånger varit med om att man får medicin och blir hemskickad och, ironiskt nog, så är ju biverkan på antidepressiv medicin ofta att ens symptom förstärks i början. Så då söker man vård igen och då ökar de dos eller byter helt sonika ut den mot en annan, och pratar knappt med en. MEN det finns gott inom psykvården också, så snälla fortsätt kämpa. Det kommer bli bättre, det kan jag lova dig. Du får gärna maila mig om du vill prata på mynameislise(@)gmail.com
Kram!
Svara
Matilda
| #
Jag såg på Svenska Hjältar idag och några som prisades var två tjejer som startat en hjälporganisation som heter ”Tilia”. Det var det första som jag kom att tänka på, kanske kan vara skönt att ha någon att snacka med som vet hur det kan vara. Kram och glöm inte hur värdefull du är.
Svara
LInda
| #
Hej Charlotte,
Jag vill bara skriva helt kort till dig med anledning av ditt väldigt gripande inlägg ovan. Jag håller med de som skriver om vården, möjligheterna inom denna och att du ska stå på dig för att få rätt hjälp. Jag har själv inga psykiska problem men vänner som har levt med självskadebeteende och bipolär, exempelvis varmed jag har förstått att det är alltför vanligt att människor inte får ett riktigt bemötande och att det är alldeles för vanligt att man snarare skriver ut mediciner än försöker hitta roten till problemet.
Jag kan väl helt spontant känna att du behöver hjälp med att hävda din rätt till vettig vård, med tanke på hur du mår så känns det som ett stort och svårt ansvar att lägga på dig. Finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig med det? Din mamma? A och O i detta är att du får möta en psykolog som kan ta tag i din problematik i grunden, även om en del går att medicinera bort så kräver ju det också att man ställer en riktig diagnos, tänker jag.
Kärlek till dig,
/Linda
Svara
J.
| #
Haha, den sneda julgranen! <3 Åh när man ligger i sängen och är ledsen är din blogg nog den enda som kan få en att skratta. 🙂
Svara
Egoina
| #
Haha tack <3
Svara
Karre
| #
Haha angå blondinbellas!
Svara
Svorskan
| #
God morgon, jenta mi!
Svara
Suzanne
| #
Vilken söt gran! Vart har du köpt den? Har letat efter en fin plastgran men tycker att alla är för glesa, men din var super fin! Puss!
Svara
Egoina
| #
Tack! Jag köpte den på Ö&B 🙂
Svara
LILIJA
| #
Haha 😀 Men så fin den blev!
Vi kör också på plastgran & den är verkligen sjukt sned 😉 Har försökt få bild på den men det går inte ens för det ser SÅ löjligt ut (p.g.a snedheten då)…
Svara
Egoina
| #
Haha! Ja, man får ju inte ha en sned gran. Då blir folk arga 😉
Svara
Nina
| #
Perfekt storlek ju! Vart hittade du den??
Svara
Egoina
| #
På Ö&B 🙂
Svara
Kajsa
| #
Åhh, vill också ha en sån där liten gran! Vars köpte du den?
Svara
Linnea
| #
Är ljusslingan också från ö&b, isf vad heter den?:)
Svara
Anna
| #
Vilken härlig färg på julgranskulorna! 🙂 Kram!
Svara
Minnethe
| #
köpte min stjärna på clas ohlsson ,fanns både guld och silver att välja mellan,kolla där 🙂
Svara