Den minst moderliga som finns
Det blev en mysig kväll. Vi åt god mat och lekte med Johannes syskonbarn.
God nyhet: Jag är inte lika rädd för dem längre. Eller jo lite. Jag är fortfarande sjukt awkward och vet inte hur man beter sig med barn eller vad man ska säga, men det går framåt. Det är så konstigt det där, för med hundvalpar faller det sig naturligt och jag är hur awwww-putte-nutte-gulle-gull som helst, men barn är läskiga. Jag pratade om det i somras med mina kusiner och de höll med och bara ”hahah, jaaa du är den minst moderliga som finns”. Heh. Snällt. Nåja, jag skyller det på att jag aldrig varit i närheten av barn. Det kommer väl. Jag tycker ju om dem massor.
Fick äran att mata den minsta. Nej, min kära har fortfarande inte förstått att jag har en blogg och att han borde ta faktiska bilder och inte bara i Snapchat. Aja.
En bild på yours truly.
0
Kardashians
| #
Du kommer bli en så bra mamma 😉 😀
Svara
joanna
| #
Har heller aldrig haft barn runt mig då jag länge har varit en av de yngsta i släkten, så har också varit extremt awkward med barn (händer ibland fortfarande). Men min pojkvän har nio (!!) syskonbarn så kastades liksom in i det när vi blev tillsammans. Nu har jag även egna syskonbarn, torkade kräks från tröjan senast idag. Så det jag ville säga var att det kommer efter tag, som du sa. 🙂
Svara
Robert
| #
Hej, hej! 😀
Svara
Jämtlandshanna
| #
Det där ser ju ut att ha gått riktigt bra. Det är inte lätt från början med barn. Jaga minns att jag var väldigt rädd att göra fel, hålla fel och så. Men det blir lättare. Sen får man eget barn och då bär och håller man utan att man tänker på det 😉
Kramar
Svara
D. DeMarkey
| #
ha ha vad komiskt ändå att det finns dom som är RÄDDA för barn på något sätt. Jag har heller aldrig haft barn runt omkring mig i mitt liv, är ensambarn och har all släkt i Colombia så jag är ganska ensam här utan släkt, kusiner och allt vad det är. Vänner som har skaffat barn har kommit bort från mig då vi har olika intressen och jag gillade att leva på och dom ville vara med familjen, förståeligt men trist att det blir så.
Hur som helst så träffade jag min ”the one”, festade som tokar i början, bråkade som idioter också, lugnade ner oss, reste massor, flyttade en massa, köpte bostad.. tillslut kom det. (allt detta på bara två-tre år) att vi ville ha barn.
idag har vi två tjejer som vi älskar mest av allt i livet. Lite för tätt inpå men vi överlever. 🙂 Dom är inte läskiga, inte alls, bara jobbiga när dom inte lyssnar och söta när dom sover. 😀
Jag var aldrig RÄDD för barn men hade inget som helst intresse att ens skaffa barn. Men plötsligt kommer den där personen som får dig att väcka känslor som du inte ens visste att du hade. Nu har du din J redan och jag säger inte att han är fel, absolut inte! Säger bara att tiden kommer utvisa sitt.. 😉
Sorry för romanen…. ha ha ha
Svara
Mikaela
| #
Åh, jag är likadan. En grej jag tycker är SÅ svårt med barn är att veta hur mycket de ”kan”. Känner jämt att jag pratar för vuxet med barn, kan liksom inte slå på någon gulligullröst. Eller typ när man träffar en förälder med ett barn och föräldern presenterar sitt barn ba ”det här är kim” och det enda jag tänker är typ KAN JAG PRATA MED BARNET? Är hen två eller typ sex år?
Svara
Egoina
| #
Hahaha exakt! Och man vill inte heller prata till dem som att de är dumma i huvudet. Hatade när folk gjorde så när jag var liten.
Svara
f
| #
Haha mikaela, du kan prata med barnet om det är 2 år gammalt också. Lovar! Men förstår hur du menar. När jag praktiserar på en förskola så kan det vara svårt att veta hur mycket barnen kan. För det är så olika från barn till barn. Men jag pratar helt vanligt med barn. Som att jag pratar med en vuxen typ, bara att jag skämtar mer. Sen att man blir lite sådär pedagogisk, haha. Dom kan mer och är smartare än vad man tror! 🙂
Svara
Mikaela
| #
Åh, vad jag känner igen mig. Barn är jätteläskiga och oberäkneliga! Och jag har inte heller någon aning om hur jag ska prata med dem.
Svara
Patrik
| #
Snart säger det ”Plopp” så har du en egen liten varelse att mata 🙂
Svara
Johanna
| #
Så himla dum kommentar alla kanske inte vill ha barn eller kan få barn
Svara
moa
| #
Känner igen mig. Jag är ensambarn och hela min släkt bor på andra sidan landet så jag har inte fått va med om kusiner och syskonbarn osv, har heller inga vänner som har barn. Förra året på halloween knackade några barn på och jag var helt awkward mot dom, vet liksom inte hur man ska prata med dom. Som med vuxna, barn? Det är så jobbigt bara. Små barn går det bättre med för dom förstår ju inte så mkt men när dom är lite större fattar ju till och med dom att man inte har en aning om vad man håller på med. Barn är läskiga varelser… haha!
Svara
Egoina
| #
Haha, eller hur!
Svara
Malin
| #
Aaah håller med!
Blir så sjukt obekväm runt barn och alla tar för givet, för att man är tjej, att man både kan och vill byta blöjor och grejer.
Och dessa frågor?! ”Varför har du bröst”? Tjena…
Ska dessutom själv föda vilken dag som helst. Hoppas på någon slags genetisk intervention vid förlossningen.
Svara
Sara
| #
Snälla Egoina, var köper du alla fina klänningar!?
Känner för övrigt igen det där med att inte veta hur man ska handskas med barn. Och jag studerar till förskollärare, hehehehe…. Skyller på för lite praktik 😉 Men det kommer av sig självt så småningom, lovar!
Svara
Jenny
| #
Hej! Får man fråga var du har köpt din klänning? Superfin 🙂
Svara
Minna
| #
Åhh var kommer klänningen ifrån? 🙂
Tror som de andra att det där släpper, jag är äldsta kusinen så har liksom alltid fått hålla i mina kusiner när de varit små! I början var jag också nästan rädd, kanske främst för att jag var väldigt ung, men nu är det inga problem längre! 🙂
Svara
LILIJA
| #
Ja, shit… Jag är också helt off när det gäller barn. Vet inte vad jag ska säga till dem. Känner mig helt dum i huvudet oftast, haha 😛
Svara
Vanessa
| #
Vart kommer tunikan på sista bilden ifrån? Kärlek!
Svara
Frida
| #
Åhhh var är klänningen ifrån? Så himla fin!
Svara
Rebecka
| #
Jag har heller aldrig varit i närheten av barn så har därav inte riktigt gillat dem. När en familjemedlem fick barn förra året så visste jag inte vad jag skulle göra. Folk ville att jag skulle hålla honom och så men för mig kändes ju det väldigt jobbigt. Efter ett tag (när han inte var spädbarn längre) så blev han liksom mindre läskig och man behövde inte vara rädd för att han skulle gå sönder. Idag kan jag vara helt naturlig med honom. Det bara kommer. Jag har fortfarande svårt för vilka barn som helst och jag vet fortfarande inte hur man tar hand om dem, men man får iallafall en bra relation med de som kommer finnas i ens närhet 🙂
Svara
Lovisa
| #
Har du satt i extensions igen eller är det ditt egna hår som växt så mycket? Väldigt långt och fint i vilket fall! 🙂
Svara
Egoina
| #
Åh tack! Nej, det är mitt hår. Kommer aldrig sätta i extensions igen. Usch, tyckte det var hemskt!
Svara
Kajsa
| #
Håller med dig om att barn är skitläskiga, eller åtminstone så pass att jag blir skitobekväm omkring dem. Då är jag ändå både äldsta barnet och kusinen på båda sidor av släkten med alla boendes relativt nära.
Svara
Linnea
| #
Hahaha jag är EXAKT likadan!
Svara