Omvänd frågestund, del 2
Jag har börjat misstänka att jag blir kär i människor, och inte nödvändigtvis killar. Vad ska jag göra? Har alltid tyckt det varit ok att andra är bi/homo men “jag vill inte vara det” :/
– Den här känslan med att det är okej att andra är det, men ”jag vill inte vara det” kanske är för att vi lever i ett väldigt heteronormativt samhälle och är programmerade med att vilja ha allt det där som det är ”meningen” att vi ska ha (man, barn osv). På något sätt kanske man känner att man ”ger upp något”. Jag vill tänka att man blir kär i en person och inte i ett kön och jag förstår inte varför vi tvunget måste sätta oss i fack som hetero, homo och bi. Kan man inte bara få tycka om den man tycker om? Tyvärr har jag inte varit i din sits och kan inte svara på frågan bättre än såhär. Kan inte alla som läser detta och varit/är i samma sits (eller vet var man kan vända sig med sådana funderingar) kommentera under detta inlägg? Tack 🙂
Ska jag följa hjärtat eller hjärnan? Mitt första förhållande, jag 21, han 34 & vill ha barn om inte jättelång tid, tick tack liksom. Hjärtat säger kör, flytta ihop och se vart det tar vägen. Hjärnan säger flytta till eget o fokusera på mej själv, dejta, flörta och ha kul, ut o träffa folk!
– Jadu. Problemet med åldersskillnader är generellt att man inte alltid är på samma stadie i livet. Om hjärnan säger att du ska fokusera på dig själv är du inte redo för barn inom kort, tänker jag. Jag tror att man behöver en singelperiod i vuxen ålder där man lever just som du beskriver. Det är så otroligt utvecklande och du får reda på så mycket om dig själv som person. Så mitt tips är att du följer hjärnan i detta fall. Fast vad vet jag, jag har alltid varit en följa-hjärtat-person och om detta är ditt livs kärlek kanske det blir hur underbart som helst.
Ska jag ta en mango eller ett äpple till nästa avsnitt Big Bang Theory?
– Mango! Gott ju.
Jag ska börja på universitet och alla bara gnäller om att man MÅSTE HA LAPTOP! Du går ju på universitet? Måste man verkligen det? Räcker det inte med datorn jag har hemma och penna med kollegieblock i skolan? Vad ska man ha laptop till skolan för? Jag är rädd om min laptop, den var hiskeligt dyr och sen är den tung som bly och jag har alla mina privata bilder i den från flera år-det är ju inte såp kul om den oops pajar eller oops blir stulen. Så vad säger du ? Du som går på universitet 
– Man måste inte och det går bra med ett block. Grejen är väl mest att det går mycket fortare att anteckna på en dator och om man ska kunna hänga med och få ner allt föreläsaren säger så måste man nästan ha en dator. Vissa klarar sig dock fint med ett block. Jag känner som du att det är jobbigt att dra med sig datorn, så jag köpte en Ipad och ett tangentbord, det funkar bra. Men skit i vad alla säger och ta med dig block och penna. Du lär ju märka om det inte funkar för dig. 🙂
Hej fina Egoina! Har ett distansförhållande sen ett halvår tillbaka. Det blev vi precis innan han flyttade utomlands för studier. (typiskt va)& vi ses hyfsat ofta, om man nu kan kalla 1 gång i månaden ofta. och när vi väl ses är livet helt underbart. nästa gång vi ses blir om 2 månader..:/ Detta tär något fruktansvärt på mig, för jag älskar han så & han känner likadant. Sist hade vi en hel vecka ihop, & det har inte hänt sen i sommras, haha.. Så, min fråga, hur rycker man upp sig och tar sig tillbaka till nuet efter han har åkt tillbaka till sina studier? hur ser man framåt igen. Har en tendens att känna mig helt borttappad, lost. Hur får man motivation att palla fortsätta med skolan när allt man vill är bara att åka till han, eller längta ihjäl sig. har du något tips? Kram & krya på dig
– Vad fint att ni hittat varandra och är så kära, mindre tråkigt med avståndet dock. Jag är helt fel person att fråga då jag inte alls tror på distansförhållande. Men jag vet att jag har en hög härliga läsare som kan sånt här. Så kan inte ni ge tips? Hur gör man? Kommentera under inlägget 🙂
Om man är osäker på om man vill gå in i ett förhållande med någon man träffat ett bra tag, är det ett tecken på att något är fel? Relationsfobi? Fel person? Vad tror du, hjälp! Tycker om hen massor men är inte kär…
– Ja, det skulle jag väl vilja säga att det är. Ett tecken på att något är fel alltså. Man kan ju tycka om en person massor utan att vara kär, känslorna räcker inte riktigt till liksom. Ibland är det bara så att man inte känner tillräckligt för att vilja bli ihop. Det behöver inte tyda på en relationsfobi. Jag tror tyvärr att det är fel person precis som du skriver. Du förtjänar att känna dig kär och att du inte vill något hellre än att bli ihop. Då är det rätt 🙂
Ska jag plugga till tentan i slutet av månaden eller titta på några avsnitt Vänner tillsammans med chipsskålen?
– Plugga! Jag lovar att Vänner och den där chipsskålen kommer att kännas så mycket mer värd om du pluggar och nailar tentan 🙂
Herregud är du en ängel? Satt just och funderade på om jag ska ta min fråga till veckorevyns sierskaspalt, men jag tar gärna råd av dig!!
Har en pojkvän sedan några månader tillbaka som jag älskar nå otroligt. Grejen är det att han troligen kommer flytta till sommaren för att studera vidare. Jag, som är yngre än honom och än inte är redo för en flytt, vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Ska jag böna och be att han stannar, avsluta förhållandet snarast eller ta vara på tiden? Vad tycker du?
Puss och kram bästa du ♡
– Japp. Det är jag. Haha, nädå. Jobbigt med flytten. Jag tycker inte att du ska be honom stanna, vill han plugga ska han göra det. Det är ett beslut han måste ta beroende på hur viktigt det är för honom. Angående om du ska avsluta direkt eller ta vara på tiden vet jag inte. Det beror lite på hur länge ska han vara borta och om ni kan fortsätta det ni har när han kommer hem igen. Prata med honom om hur han tänkt göra och vad som händer med er så kan ni säkert lösa det tillsammans 🙂
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har träffat en kille i snart 2 år(!!) och ännu har vi inte något förhållande. Vi har haft pauser när vi inte har talat eller träffats men det har ändå slutat med att vi fortsätter som vi har gjort. Vi träffas varje helg samt talas vid varje dag. När jag drar upp ämnet “flickvän/pojkvän” säger han att han vill vänta en stund till för att vara säker. Jag har fått nog av att tråna efter killen så länge men ändå finns mina känslor för honom, dock har de svalnat lite grann för att jag inte får det förhållandet jag vill ha med honom. Vad tycker du jag ska göra?
– Jag tycker att du ska sätta hårt mot hårt. Antingen så blir ni ihop eller så skiter ni i att ses mer. Två år liksom?!??! Komigen! Vet han inte nu så kommer han aldrig att veta. Det är inte som att ni rusat in i något eller så. Jag förstår att du har känslor och jag förstår att det är jobbigt, men jag tycker verkligen att du inte ska nöja dig med svaret att ”han vill vänta en stund”, han har fått tillräckligt med tid. Nu får han fan bestämma sig, annars är det byebye. Det finns personer som skulle skatta sig lyckliga över att få vara med dig. Du behöver inte någon velig person som inte fattar det och vill äta kakan och ha den. (Förlåt, men blir irriterad. TVÅ ÅR liksom?!?!?? Idiot).
Om man träffade en kille som man känner o strulade en kväll. Samma kväll skickar han ett sms om att han gärna vill träffas igen, man träffar han dagen efter med och myser med han. Man bestämmer en träff senare i veckan och har verkligen… “Supermysigt” tillsammans om vi säger så . Men så säger killen efteråt att man inte ska ta det på så stort allvar? Vad sjutton menar han? Var han bara ute efter en grej eller vad?
– Det verkar tyvärr inte bättre. När han säger att du inte ska ta det på så stort allvar menar han nog att han inte vill ha något seriöst. Jag kan ju tycka att han borde varit tydlig med det från början, men nu vet du i alla fall att han inte vill något mer om ni fortsätter träffas. Sen om det ändras eller inte kan jag inte svara på. Men om jag varit du hade jag inte lagt mer energi på den killen. Du förtjänar bättre!!
0
Mia Elisa
| #
Du som frågade angående laptopen på universitetet. På själva föreläsningarna klarar du dig utan (men får skriva snabbt). Däremot om du ska arbeta i grupp med andra elever så kan jag garantera till 100% att alla kommer att sitta med varsin dator och skriva till exempel i Google Docs. Det blir väldigt svårt för dig att hänga med om du inte har någon dator vid dessa tillfällen. Du kan dessutom inte leta information, telefonnummer använda program som Powerpoint etc. Ett tips kan vara att köpa en liten, lätt och billig dator som du kan ha som ”plugg-dator”. 🙂
Svara
egoina
| #
Bra poäng! Tänkte inte på grupparbetena 🙂 Man kan dock lösa en del i en datorsal. 🙂
Svara
Sofie
| #
Hmm, beror kanske helt på vilket program man går. I min klass har kanske fyra av 30 st datorer men sig till föreläsningar, resten sitter med block och penna.
Vid grupparbeten sätter vi oss i en datorsal, ingen använder sin dator då. Vi tycker det är lättare så, att kanske sitta två och två vid en dator. Sitter 6 pers vid varsin dator blir det svårare att hålla ihop gruppen tycker jag.
Svara
Sofia
| #
Ja, det där med laptop på universitetet tror jag är väldigt olika beroende på universitet och utbildning! I min klass har i princip alla med datorn jämt eftersom vi har ett arbetssätt som kräver det, MEN det finns några som kämpar sig igenom utan den där laptopen och det funkar ju det också. SÅ: Kör utan i början och märk om du klarar det på något sätt, annars är det nog köpedags! 🙂
Svara
Essa
| #
Angående det här med att ha ett distansförhållande och bara ses en gång i månaden eller varannan månad.. Jag har inte ett ”riktigt” distansförhållande, men mitt livs kärlek arbetar som sjöman och är därmed borta på andra sidan jordklotet på en båt sex veckor i sträck, sedan är han hemma fyra veckor innan han åker igen. Och det är jobbigt, SÅ jobbigt. Men det vi har tillsammans gör att det är värt varje timme, varje minut, varje sekund av ensamhet. För känna sig ensam och lost gör man. Det tog två år av vårt förhållande för mig innan jag kunde finna mig i vår situation och acceptera att mitt liv här hemma inte stannar upp när han inte är hemma med mig. Det tror jag är viktigt att påminna sig själv om, att fortsätta leva fastän man håller på att sakna ihjäl sig. För alternativet är att inte vara med gossen alls – och det är ju inget alternativ när han är världens bästa. Så se till att träffa familj, kompisar, få egen tid (det har man så det räcker och blir över) och längta tills ni får hångla järnet nästa gång. Och tillåt dig själv att ha dagar när du inte ens vill stiga upp ur sängen, när allt är piss och hjärtat gör så ont att du inte vet var du ska ta vägen, för det är djävulskt orättvist att inte få vara nära den man älskar hela tiden. Med tiden går det faktiskt lättare, och till slut kommer han hem igen <3
Svara
Ida, långdistans
| #
Ååå vad skönt att läsa om andra som också kämpar med långdistansförhållande! Min kille bor i ett annat land och hej och hå vad jobbigt det är att inte ha möjlighet att träffas mer än kanske en gång i månaden om ens det.
Tips hur man kan göra de lättare är för min del SKYPE! Så gott o kunna se varann o prata länge helt gratis.
Sen är de viktigt att man är ärliga me varann när det känns extra jobbigt, och med hur man känner.
Sen kanske man kan brevväxla på gammalt hederligt vis? 😉 Det är väldigt kul med handskrivet brev och en kul överraskning att få i posten.
Svara
Matilda
| #
Det där med distansförhållande.. va ska man säga? Det suger! Har min pojkvän 12 mil ifrån mig (just nu 30mil då han jobbar på annan ort ett tag) så vi ses bara på helgerna. Försöker träffas varje helg men ibland kommer det jobb eller något emellan. I april ska han iväg till Afghanistan i ett halvår och jobba (är militär) det suger ännu mer. Men vad ska man göra? När man väl ses är det ju så värt det! Bara tänka framåt på allt positiva. När jag tycker de är jobbigt brular jag tänka på när han kommer hem, känslan precis när man ses första gången. Eller när han kommer hem och man äntligen får flytta ihop, tänker till och med på små detaljer som vilka nya möbler, lakan, kuddar till soffan m.m som jag vill ha i våran nya lägenhet. Känns inte lika långt tills dess då 🙂
Svara
Sofia
| #
hej,
Jag har själv ett distansförhållande sedan lite över fyra år tillbaka. Vi har aldrig bott på samma ort utan vårt förhållande har alltid varit på distans, det går ibland flera månader utan att vi ser varandra (förutom att vi självklart pratar via skype varje dag), men jag tycker att de fungerar helt bra. Visst det är stunder då man bara vill boka första biljett över (bosatta i olika länder), men som ovanstående skrev så är de veckor/dagar/timmar/minuter värt det. Jag tycker distansförhållande är delvis positiva också för man lär sig kommunicera med varandra på ett helt annat sätt, man kan inte gå och grubbla över saker utan det gäller att vara helt öppna med varandra och prata om allt. Men distansförhållanden är också krävande, jag vet själv att då min fästman är upptagen med jobb hela dagen så blir man lätt orolig (då man är van att höra av varandra dagligen), det gäller att lita på varandra, och som någon annan kommenterade hjälper det mycket att hålla sig själv sysselsatt, på så sätt går tiden fortare.
Vårt förhållande är ju lite olikt de flesta distansförhållanden efter som vi alltid bott på distans, så vi visste direkt att vi inte kommer se varandra särskilt ofta, men de gånger vi är tillsammans är som sagt värt avståndet mellan oss.
Svara
AsoK
| #
ang. distansförhållandet:
Jag förstår inte hetsen kring att folk gör det till en så himla jobbig grej!
Snart har jag varit tillsammans med min pojkvän i 3 år, jag bor i sverige och han bor i karibien. Vi träffas var 5:e månad, å jag åker dit eller han kommer hit.
Självklart är det inte lätt och man saknar varandra skit mkt! Vi skypar varje dag och whatsappar under hela dagarna i princip.
För mig finns det ingen anledning att älta hur det är just nu, han är den rätta för mig och den jag tänker gifta mig med. Att sitta och älta och tycka att allt är jobbigt gör ju inte saken bättre. Det är som det är tänker jag oftast. Men nästa år flyttar han hit! Det se jag fram emot 😀
Svara
ida
| #
Älskar dina svar :D! älskar din blogg!
Svara
Jossefinen
| #
Till dig i distansförhållande;
Jag och min kille blev tillsammans en månad innan han flyttade, och nu har vi varit ihop i tre år.
Mitt bästa tips är att ta dagen efter ni åkt ifrån varande och låt dig vara lite ledsen. Gräv inte ner dig i sorg eller så, men ät lite glass och titta på serier och SAKNA. Sen blir det lättare 🙂
FaceTime/Skype etc är också ett supersätt att känna sig bättre på! Bara ett kort godnatt räcker långt 🙂
Svara
Lili
| #
Jag är också i ett distansförhållande och min pojkvän och jag träffas varannan helg. De dagar vi måste skiljas åt brukar jag gå in på bostadssidor och titta på lägenheter, drömma om hur det skulle vara om vi bodde där, vad vi skulle göra, hur vi skulle inreda.
De andra dagarna försöker jag fylla med plugg, träning, vänner osv, så att tiden inte känns så lång! Vi brukar även skicka små söta sms under dagen och skypa nästan varje kväll, då känns det mer som att vi är delaktiga i varandras vardag.
Tänk på att det inte är för evigt! Du blir färdig med dina studier förr eller senare och då kan ni ha hångelparty varje dag, om ni så önskar! Håll ut och kämpa på!
Svara
elsa
| #
angående distansförhållande så är mitt bästa tips att försöka sysselsätta sig själv så att en inte ”har tid” att sakna den andra lika mycket. det kanske låter enkelt, men för mig hjälpte det verkligen! dock var jag den i förhållandet som åkte iväg och pluggade utomlands så jag hade lättare att sysselsätta mig med nya spännande saker än vad min pojkvän hade. ett annat tips är att direkt bestämma när ni ska ses nästa gång, så att ni vet och har något att se fram emot!
distansförhållande är jävligt jobbigt, men ge inte upp! jag var borta i nästan 10 månader och under den tiden sågs jag och min pojkvän bara en gång, när han kom och hälsade på mig i två veckor. vi är fortfarande tillsammans och har det jättebra, så jag tycker definitivt det är värt det!
Svara
Sarah
| #
Till dig om undrade om laptop är nödvändigt; det kan såklart variera beroende på utbildning, men jag läser till planeringsarkitekt och vi jobbar en hel del med egna projekt som ska göras i datorprogram. Eftersom datorerna i skolans datorsalar ofta är upptagna så är det definitivt lättare för oss om vi har laptops. 🙂
Svara
Jenny
| #
Hejsan hoppsan!
Jag har själv erfarenhet av distansförhållande då jag ”träffade” min pojkvän via internet då jag var 14 och han 16. Vi lyckades ha distansförhållande i 2-3 år tills han tog studenten och flyttade ner till mig.
Den där längtan och sorgen man har när man säger hejdå ännu en gång är inte rolig alls och jag vet inte om det går att bota den. Men det som hjälpte oss igenom detta var att ha tillit till varandra, mycket kontakt (vi pratade, chattade eller smsade i princip varje dag på något sätt), samt att man måste tillåta sig själv att vara ledsen och även vara öppen om det med den man är tillsammans med. Vi hade självklart dalar i vårt förhållande, det var ingen dans på rosor och ibland orkade man bara inte med allt krångel som kommer med distansförhållanden.
Mitt bästa tips är egentligen bara att låta sig själv vara ledsen och nere, man måste låta sig få känna att allt är hopplöst, men det får inte ta över. Ha gärna mål som du kan se fram emot, planera saker ni ska göra nästa gång ni ses, prata om era framtidsdrömmar ni har med varandra för det ger er motivation till att orka hålla ut! Och det bästa tipset jag har dom första dagarna ni är ifrån varandra är att umgås med vänner och familj, hitta på saker och håll dig sysselsatt. Att stänga in sig på rummet med kärlekslåtar på spotify är inte alltid den bästa medicinen.
Hoppas allt går bra för er! Det gjorde det för mig, 7 år senare är vi 21 och 24 år gamla med egen bostadsrätt och grejer! 🙂
Svara
Linnea
| #
Ang du som frågade om du inte borde inleda ett förhållande med en kille som du träffat ett bra tag. Det beror ju lite på ”vad ett bra tag” är, men är det under ca 9 månaders tid och ni inte setts varje dag, samt att du känner dig attraherad av honom så tycker jag att ni ska fortsätta ses och se vart det leder. För fem och ett halvt år sedan började jag dejta en kille, jag tyckte han var snygg och väldigt trevlig men dom där kärlekskänslorna började inte växa fram förän ca 8 månader senare, så jag säger som toto ”hold the line, love isn’t always on time” 😉 kärlek som sakta växer fram brukar dessutom också vara den starkaste sortens kärlek 🙂
Svara
J
| #
Du som träffat snubben i två år.. Jag är precis i samma sits! Pratar hela tiden, ses på helgerna, han kan inte bestämma sig.. Fast för min del handlar det om ett halvår. Jag har iofs ställt in mig på att vi är vänner nu, vänner med förmåner.. Är väl ett sätt att avskärma sig från känslorna. Hade det varit kärlek for real så hade vi inte suttit i denna sitsen, right?
Svara
Amanda
| #
Jag har pluggat i två år nu och har både laptop och surfplatta med tangentbord, men jag tycker att det varierar så otroligt mycket mellan olika typer av ämnen och föreläsare!
– Ren fakta, berättande föreläsningar = laptop (går fortast att bara skriva text)
– PPTs med en massa bilder och texter = surfplatta (älskar att rita och stryka över enkelt i adobe)
– Lärare som har berättande föreläsningar med bilder UTAN att ha PPTs = anteckningsblock så att du inte behöver hitta rätt funktion i datorn hela tiden utan kan rita/skriva precis vad som
Lycka till, smaken är alltid som baken 🙂
Svara
Jenny
| #
angående att vara bi/bli-kär-i-människor-inte-kön: som egoina nämnde så är den känslan du beskriver bara en produkt av det heteronormativa samhälle vi lever i. känslan har alltså NOLL vettighet i sig(även om många, inkl. jag själv någon gång har upplevt den). det är viktiga att fundera över vad som är viktigast: att passa in i normerna eller att man själv är lycklig?? jag tror vi alla vet vad som är svaret på den frågan.
något som kan underlätta betydligt är om du kan hitta något hbtq-forum att gå till (saker är ofta lättare att tackla om man umgås med likasinnade). om du går i skolan fortfarande finns det ofta hbtq-föreningar att gå till. jag insåg väl när jag var femton att jag var bi, och ju fler personer jag lärt känna som också är gay/bi, desto lättare känns det att leva ut det till fullo. det svåraste tycker jag är att berätta för sina föräldrar vad man känner, men de allra flesta föräldrar accepterar en oavsett hur man är!
om det känns jättejobbigt att ”komma ut” (vilket förövrigt är världens konstigaste uppfinning, och även det bara ett resultat av heteronormen) så kan du väl helt enkelt bara se vem du blir kär i, och när läge ges kan du introducera hen för dina nära och kära, och så får de helt enkelt bara hantera det!!!
hoppas detta hjälpte lite, och massa styrkepower till dig <3333
Svara
RMCK - en blogg med skönhet, foto och tips
| #
Åh, så himla bra svar! Älskar att det mest är relationsfrågor, haha.
Svara
Kajsa
| #
Måste bara säga att jag personligen föredrar att anteckna för hand på föreläsningar istället för dator, olika för alla!
Svara
Erica
| #
Läste frågan om distansförhållandet, jag och min fästman firar 2 ½ år ihop imorgon och vi har cirka 45 mil emellan oss. Som längst har det gått tre månader emellan att vi setts då jag studerar och han har jobb och även mycket jobb hemmavid. Vet inte riktigt om det finns något bra tips ändå, varje gång vi åker ifrån varandra känns det som att luften far ur lungorna och hjärtat slutar slå en stund. Tror det är viktigt att fokusera på det man har där man är, familj, vänner etc. För mig hjälper det väldigt mycket att jag har mina studier. Ja, blev väl inget tips här men kände att jag behövde skriva i alla fall. Kram!
Svara
Isabella
| #
Till dig som undrar över distansförhållanden:
Jag träffade min kille online, han är från Grekland och från och med oktober 2012, (då vi träffades första gången) till oktober 2013 sågs vi 2 veckor var tredje månad, jag vet inte hur många gånger jag funderade på att ge upp på grund av hur jäkla ont det gjorde. Men till slut så flyttade han hit och vi har bott ihop sedan dess! Kämpa på, you can do it!
Svara
Moa Linette
| #
Angående homo/bi:
Jag har vetat ända sedan jag var runt åtta år att jag är bisexuell men har förnekat det totalt. När jag har haft känslor för tjejer har jag bara viftat bort det med att jag bara tycker att hon är vacker precis som vem som helst osv. Men till slut hamnade jag med ett gäng underbara människor som var öppna med sin breda sexualitet och vid 20 års ålder vågade jag erkänna för både mig själv, min familj och min pojkvän att jag faktiskt är bi. Som sagt är jag i ett förhållande med en kille nu och ja, jag erkänner att jag ibland tänker att det är ”tur” att jag är i ett förhållande med goda framtidsutsikter med just en kille för ja – vi kvinnor tänker ofta på ”den perfekta mannen”, barn osv. Men samtidigt vet jag att om jag hade träffat en tjej nu och som det hade känts såhär rätt med som det gör med min kille – då hade jag kört järnet och skitit i mina spärrar, samhällets normspärrar osv. Dina känslor är det viktigaste att lyssna på och det är INGET fel alls att just DU är bi eller homo. Jag tycker snarare att det visar på att man är en livsälskare som vill insupa alla härligheter i livet. Och ärligt talat: kvinnor ÄR mycket vackrare än män. Så är det bara 😉 Så till dig som ställde frågan: sluta vara rädd. Njut av att vara du!
Svara
Jenna
| #
Svar till personen med distansförhållande: Jag och min sambo träffades på internet ett par månader innan han kom till Sverige som utbytesstudent. Även då jag bodde i Uppsala och han i Lund så inledde vi ett förhållande (som ärligt talat ingen av oss trodde skulle hålla så länge som det gjort) men vi chattade, skypade och skickade sms dagligen och hann endast träffas 2 gånger under de 6 månader han var i Sverige. Sedan följde jag med honom på semester hem till honom i Frankrike och efter 3 veckor när det var dags för mig att åka hem, grät jag i flera dagar för jag trodde att det skulle vara slut. Men en vecka efter att jag åkt hem till Sverige hade han redan bokat biljetter för att komma och hälsa på mig två månader senare. Detta gjorde det så mycket lättare för man får någonting att längta efter. Visst, man räknar dagarna, men efter varje dag känns det lite lättare. Men det var någonting som var viktigt för oss, att veta när vi skulle ses igen. Vi hade ett distansförhållande under nästan två år (innan jag bestämde mig att flytta till honom i Frankrike) och under dessa två år turades vi om att hälsa på varandra och varje gång bokade vi flyg så fort som möjligt efter att den andra hade åkt hem. Och medan vi räknade dagarna så var skype ALLTID på. Även då båda pluggade eller den ena lagade mat och den andra kollade på tv så var skype på. Kanske konstigt för vissa, men vi var nykära och då vill man vara nära och det funkade bra för oss. Ett sista tips är att fortsätta leva som om han bodde i samma stad, man går på bio med sina vänner, fikar efter skolan osv. och när man kommer hem så skypar man 🙂 Man får helt enkelt dejta på internet så mycket som möjligt 🙂
Svara
JS
| #
Till dig som funderade kring laptop. Om jag får lägga till på alla goda råd som redan dykt upp: jag tycker (också) att det beror på utbildning, men också om du föredrar att anteckna allt, eller om du brukar omformulera informationen och bara skriva ned det du tycker är nödvändigt. Det senare brukar betyda att du kommer undan med färre anteckningar och behöver inte raketskriva under föreläsningar. Jag läste fysik, och tyckte det var enklare att krafsa ned ord, diagram, ekvationer, osv. med papper och penna, för det gav liksom *anspråksfullhetsvarning* mer frihet. (Nu avslöjar jag väl att jag pluggade innan universiteten började lägga ut sina powerpoints på nätet). Sedan om man vill garantera att alla har en maskin att jobba med på grupparbeten är det onekligen enklast att ha med sig laptopen. Sedan är det kanske värt att tänka på om du kommer att behöva köpa mjukvaror till just din utbildning, eller om det går att boka fakultetsdatorer, osv. Nåja, sluttjatat för min del. Lycka till med utbildningen!
Svara
Sofiaifi
| #
Angående distansförhållandet! Nu har många redan skrivit jättemycket bra tips och sånt men måste även dela med mig av min historia. Träffade min pojkvän för tre år sedan med 50 mil mellan oss. Vi blev jättekära och inledde ett distansförhållande som varade ett år. Det var sjukt jobbigt att sakna hela tiden och vara ifrån varandra – men det fanns liksom aldrig nåt alternativ. Jag älskade ju honom och han mig.. och jag visste att det inte skulle vara såhär för alltid – att det nån gång skulle bli ett slut på detta. Och efter ett år flyttade vi ihop och har varit sambos sen dess! Mitt tips är alltså: när det känns sådär sugigt och förjävligt, tänk på att härda ut, för det är värt det!
Svara
Josefine
| #
Jag blir galen på alla dessa ”vad menar hen?!” Varför kan folk inte bara vara raka och ärliga och fråga personen vad deras motiv är så får de ett säkert svar och behöver inte gissa sig fram och/eller fråga andra vad det betyder. Får man något luddigt svar tillbaka är det bara att be om ett seriöst, ärligt svar. Annars är personen ändå inte värd något. För jag hade ändå inte velat träffa någon som spelar ett spel, pratar i koder och slaviskt följer massa oskrivna kärleksregler? Lösningen på hälften av alla relationsproblemsfrågor är ju uppenbart att prata med varandra.
Svara
Rebbi
| #
Svar till dig som funderar över homo/bi: Jag förstår precis hur du känner, för det var exakt så jag kände när jag var 17 och insåg att jag då var bisexuell. Jag vill först inte alls vara det, tyckte det var jättejobbigt och så vidare och mitt tips till dig är att helt enkelt låta det ta tid. En dag kändes det okej, jag kunde erkänna det för mig själv och gå vidare på hur jag skulle våga säga det till någon annan. Ta den tid du behöver, fundera och även om det känns omöjligt nu så tror jag att du kommer fram till ett svar, för i slutändan är det bara du som kan veta. Sedan är samhället ibland för jävligt, men de som verkligen borde få äran att spela stor roll i ditt liv är de som inte kommer bry sig. Som slutord kan jag bara säga att det blir bättre. Jag fick verkligen bevis för det andra gången jag ”kom ut” när jag insett att jag ju inte var bi, utan lesbisk, för då kändes allt verkligen enklare för att jag på något sätt redan kommit förbi det mesta av det första, läskiga.
Så, sammanfattningsvis, fundera och ta den tid du känner att du behöver, för det är din sak och ingen annans och kom ihåg att det blir bättre.
Svara
Monika
| #
En bra sida för alla typ av frågor är http://www.girlsaskguys.com. Visserligen är den på engelska men jag gillar sidan just för att det är ”vanliga” människor som svarar (och man kan själv försöka hjälpa andra). Plus att det kan vara bra med både kill- och tjejperspektiv 🙂
Svara
Lin
| #
Angaende distansfragan
nagot som gjorde det enklare for oss var att skicka gratis sms sa ofta som det gick, och att ha ett datum da ni kommer att traffas hjalper otroligt mycket.
For att rycka upp dig sa foreslar jag att forsoka umgas med vanner etc.
Svara
Kari
| #
God morgon, jenta mi!
Svara
Sandra
| #
Ang distansförhållanden
Jag bor i gbg, min pojkvän bor i London. Vi har varit tillsammans i snart två år.
Våra keys to success är prioriteringar. Att alltid prioritera varandra. Vi pratar dagligen. Skype skype skype. Har samma intressen. Ser på filmer via datorn etc ihop. Och vi ses ungefär två gånger i månaden.
Det kostar. Jag får prioritera honom över mycket annat. Men det är han värd! Man får ha stor respekt och tillit till varandra.
Ta en dag i sänder. Fokusera på det positiva istället för det negativa. Du har någon du älskar och aom älskar dig! Inte alla har den ynnesten.
Umgås så mycket ni kan online. Spela spel, se på film, tv serier etc.
Framför allt. Låt inte andras ibland dåliga åsikter påverka dig.
Svara
Emma
| #
Angående bisexualitet-frågan:
Jag hade precis samma problem, fast tvärtom. Jag hade ett förhållande med en tjej, men blev plötsligt blixtkär i en kille. Chocken, I tell you! Så jag har funderat i två och ett halvt år på om jag är gay eller straight eller vad jag är, och kom på att man inte måste vara något av det. Jag brukade hitta på egna benämningar på just min sexualitet, just eftersom ”bi” kändes fel, men nu tror jag att bi börjar bli lite mer naturligt. Take your time. You can do it!<3
Svara
Linnea
| #
Åh, jag satt och läste Paow och Dessies och Kissies och Paulas blogg men kände mig inte gladare av det utan snarare deppigare haha. Men så kom jag in på din blogg, som jag aldrig annars läser, och fick plötsligt ett leende på läpparna! Du verkar ha en positiv energi som smittar av sig, så tack för det 🙂
Svara
Robert
| #
Just så! 😉
Svara
jossan
| #
DISTANSFÖRHÅLLANDE
Jag och min kille bor 1350 km bort från varan (fågelvägen). Vi ses en vecka var tredje månad. Det är inte mycket, det är knappt något alls, men det har varit så det senaste året och kommer vara så i alla fall ett år till.
Tänkt på att
– det kommer inte vara såhär för evigt
– skype är kärleken. prata mycket, prata ofta, glöm inte att berätta hur du känner. hur mycket du älskar, hur mycket du saknar. Man kan ju inte visa det när man sitter i olika länder, det är ju jättesvårt, men du kan berätta.
– det är värt det. Så tänker i alla fall jag när det är svårt. Att jag hellre är med honom en vecka var tredje/fjärde månad än att inte ha honom alls. Den lilla tiden med honom är värd all tid jag inte har med honom
– man måste bita ihop och deal with it. Gör man inte det finns det en stor risk att det tar slut.
– gör jätteroliga saker när ni väl ses. Gör tiden värd all längtan. sitt inte bara hemma och ha tråkigt, ni har inte tid för det.
– när du känner dig ledsen och han inte finns där. ring någon kompis som förstår dig, som kan göra saker med dig och krama dig när du känner dig ynklig.
för mig är den första veckan efter att vi har sets den jobbigaste. sedan blir det lättare och lättare med tiden. och det kommer bli bättre.
puss & lycka till
Svara
T
| #
Mycket bra svar! 🙂 När man är kär är det svårt att stå upp för sig själv och vet vad man förtjänar, så jätte bra att du står upp för alla egoina!
Svara
Ulrika
| #
Distansförhållande! Hej jag är pro.
Träffade min amerikanska kille när vi var 17, i Sverige, han bodde 3,5 h bort med tåg redan då men vi var tillsammans i 10 månader innan han flyttade tillbaka till usa. Vi gjorde slut då, blev ihop ett par månader senare igen då jag bestämde mig för att spendera jul hos honom. Sedan har vi träffats med omkring 3 månaders mellanrum (som längst 6 och som minst 2) i allt från 1-3 veckor långa perioder. Han läser USCGA som är en del av militären så han har varken facebook, skype eller någon som helst form av social media. Vi skriver e-mails till varandra, ibland ett par gånger i veckan andra gånger bara fram och tillbaka hela dagen.
Mitt tips; tänk hur det känns. Är det värt? Finns det någon annan kille i din närhet, skola, umgängeskrets, som du tror skulle vara bättre pojkvän, att du skulle vara lyckligare med, kunna utvecklas lika mycket med, lita lika mycket på? Om du svarar ja är det nog inte värt den långa distansen.
Jag har träffat flera hundra killar på mitt universitet, många är hur söta, roliga, snälla, schyssta, trevliga, snygga, sexiga osv. som helst, men inte en endaste kommer ens i närheten av min pojkvän. Han ska bo i USA i nio år och jag ska läsa i Danmark i minst tre. Jag skulle aldrig drömma om att dumpa honom, BARA för avståndet. Det klarar vi.
Så mitt tips är bara att komma ihåg vem han är, hur han är, varför just HAN är speciell. Mina kompisar som aldrig har träffat min kille och som ser alla trevliga/snygga killar som flirtar med mig här (alla tror ju jag är singel för min kille inte har facebook -.-) och de säger själva att de vill träffa honom, för tydligen är han ju så jävla grym för att jag ska orka ha ett så långt distansförhållande (i lång tid.. inte bara ett par månader här)!
Om du verkligen älskar honom är det inte jobbigt särskilt ofta 🙂
Svara
Alexandra
| #
Jag har ett distansförhållande men en kille från Finland sedan 2 år tillbaka och det fungerar galant. Det absolut längsta vi varit ifrån varandra har varit typ 2.5 månader vilket var tufft såklart, men i vanliga fall ses vi ungefär var 5e-6e vecka och ibland oftare. Men jag tror att anledningen till att det fungerar så bra för oss är att vi båda spenderar mycket tid framför datorn och knappt festar något. Plus att vi har skype + webcam som utnyttjas en hel del. Kan dock tänka mig att det är knepigare om det är så att man till skillnad från oss faktiskt har ett liv på fritiden, haha 🙂
Svara
Louise
| #
Till dig med homo/bi-frågan: Jag har aldrig varit kär i en tjej, men jag har ändå ifrågasatt min sexualitet. Visst har man sett en snygg tjej på stan och tänkt tanken ”tänk om jag är attraherad av henne”. Jag var verkligen jätterädd för att jag en dag skulle inse att jag var lesbisk, att jag omedvetet ”var i garderoben” eller vad man säger. Dels för att jag inte skulle kunna få några biologiska barn men också för att jag då liksom ”stängde portarna” med killar. Låter urdumt, men min hjärna spelade ett spratt med mig. Det tog mig låååång tid innan jag insåg att sexualitet är inget bestående. Jag anser att man inte kan bedöma sin sexualitet, att de allra flesta har lite bi-tendenser, eftersom, precis som Egoina säger, man blir kär i personen och inte könet. Sen kan man ju självklart gå mer eller mindre åt andra hållet. Men denna kategorisering är urdum. DU är DU, sätt inte press på dig själv utan låt dina känslor bestämma, må inte dåligt över detta! Jag mådde aldrig dåligt över att jag kanske en dag skulle behöva komma ut, utan jag mådde dåligt av mina egna tankar och den press jag satte på mig själv. Prata med någon om du vill, jag hade aldrig någon att prata med irl. Trots det är jag idag mer bekväm i min sexualitet trots att jag inte har bestämt någon läggning. Så det löser sig!! 🙂
Svara
Amanda
| #
Fast du kan ju visst fa biologiska barn isafall 🙂
Svara
Amanda
| #
Hej ! Jag ska skriva en krönika i skolan och undrar om du har några tips så att den ska bli så bra som möjligt. Du är så duktig på att skriva ! Gärna så snabbt som möjligt, den ska in tidigt nästa vecka. Älskar din blogg, kram 🙂
Svara
Ellen
| #
Snälla Regina, byt design.
Svara
egoina
| #
Håller på 🙂 Ska få ett förslag skickat nästa vecka 🙂
Svara
sandra
| #
Neeeej, byt inte 🙁
Svara
Linnea
| #
Kollla jäääättegärrna in min blogg, skulle betyda guld. Bloggar om hur illa behandlad jag blir på ett behandlingshem, la in mig frivilligt för att få hjälp med att gå UPP i vikt, men har bara rasat i vikt och de vägrar ge mig mat…
Kommentera jättegärna va du tycker om allt. KRAM!
Svara
Mimmi
| #
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 2 år och i 1.5 år hade vi distansförhållande. Vi träffades när vi båda bodde i England och vårt första halvår bodde vi där. Sedan ville vi helt enkelt olika saker, jag ville till Kina och jobba som engelsklärare medan han ville jobba i Spanien för att öva upp sin spanska. Som längst tog det 6 månader innan vi sågs. Det är jobbigt, men vill man – så kan man! Nu är vi ute på en jorden runt-resa och är istället tillsammans dygnet runt, vilket är en lite kontrast jämfört med tidigare! Mina tips till dig med distansförhållande är:
– Håll dig sysselsatt! Jag har bott både i England och i Kina under vår distanstid och sysselsatte mig med fest, träning, vänner och plugg. Tiden går fortare och du får en väldigt trolig tid på köpet!
– Prata ofta med varandra! Vi pratade varje dag på Facebook och minst en gång i veckan på Skype. Det var ganska svårt för oss att hitta tider som passade på grund av tidsskillnaden på 7 timmar. Men det är guld värt med sociala medier!
– Ni får er tillit för varandra. När man har ett distansförhållande så är ju tillit allt! Det är det i och för sig i vanliga förhållanden också, men det krävs ännu mer tillit i ett distansförhållande då man inte har samma ”kontroll” över den andra (om man kan uttrycka sig så).
– Tänk positivt! Ni kommer inte att ha ett distansförhållande för alltid, utan någon gång kommer ni flytta närmre varandra och då även ha ett vanligt förhållande.
Svara
E
| #
till personen som var rädd för att gå in i ett förhållande som hen träffat ett tag. Jag kände precis lika, hade nog lite relationsfobi och tyckte om min nuvarande pojkvän jättemycket, men vågade inte riktigt ta steget till ett förhållande. Efter några månaders dejtande (vi hade pratat i flera år innan så vi kände varandra riktigt bra) så frågade han tillslut om vi skulle bli tillsammans, och då kändes det så rätt, och nu är vi lyckligare än någonsin och förlovade sen ett år tillbaka. Så jag ville väl mest säga att det inte måste vara ”fel” man kan helt enkelt bara vara rädd för hur allt kommer bli, men jag tycker att hen ska avvakta och se, och känns det inte allt för ”konstigt” så kör och testa 🙂
Svara
Cissi
| #
Till er alla med långdistansförhållande.
Jag har inte prövat detta själv, men det verkar ju vara en rolig grej att testa om man lever i ett långdistansförhållande! 😉
http://youtu.be/qb7DN3kpl2o
Underkläder där man kan ”röra” vid varandra via internet! 🙂
Svara
Carolina
| #
Du som undrade om distansförhållanden. MIn sambo är just nu i Afghanistan, när vi precis blev ihop bodde jag utomlands och hans i Sverige vilket gjorde att vi inte såg så väldigt ofta.
Skype löser mycket tycker jag, det är ett underbart verktyg för distansförhållanden. Skicka så presenter, visa att ni uppskattar varandra trots avståndet. Det är inte omöjligt idag 🙂 Just nu skickar vi små presenter till varandra ganska ofta, till och med blombud går ju att skicka på distans! Håll kontakten, kommunikation är A och O. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på känslor och tankar, men det är viktigt att använda de få ord du hittar. Bara så att man får saker och ting ur sig. Men det är också, för mig, viktigt att aktivera mig och inte bara sitta hemma och vänta på att den där tiden på Skype ska komma. Jag planerar upp mycket av min tid, väldigt mycket. Väntan tycker jag är den som är värst, men är man upptagen tänker man inte så mycket på att man är ensam, man uppehåller hjärnan och tankarna med annat…:) Lycka till! xx
Svara
Carolina
| #
Oh, en sak till om distansförhållanden! Vi soldatfruar har ett forum där vi kan prata med varandra, få kontakt med andra i samma situation – som förstår vår situation. Detta hjälper väldigt mycket, att bara få kräkas lite när man mår som allra sämst, och att någon vid en annan dator kan peppa en lite, att någon förstår hur man känner.
Summan av kardemumman: prata med andra i samma sits!
Svara
Amanda
| #
Hej till dig som har ett langdistansforhallande! (skriver pa et eng tangentbord)
Jag och min kille bodde 90 mil ifran varandra i tva ar! Jag i Sverige och han i Holland. Vi traffades en gang i manaden. Mitt basta tips ar att en alltid maste ha ett datum nasta gan ni ses, nedrakning ar super viktigt! Bada maste vara fokusera pa att det kommer att ga, men anda fa bryta ihop av saknad ibland. Det ar viktigt att en gor saker var for sig och att en unnar en det. Om din pojkvan hellre vill vara hemma och prata med dig sa ar det viktigt att du pushar honom till att ga ut med sina vanner ect. Nagot som hjalpte oss mycket var att vi hade en skype tid varje dag. Ibland fem minuter och ibland tva timmar! Sen ar det viktigt att man har ett slutdatum. Det gar inte att vara ifran varandra forevigt..
Mitt forhallande ar mycket starkare an manga andras da vi larde oss att prata, prata, prata, prata. Vi byggde upp en stadig grund och tar tillvara pa varandra sa himla mycket! I sommar har vi varit tillsammans i tre ar! (han flyttade till sverige i somras)
Och sist men inte minst, tillit.
Lycka till 🙂
Svara
Nora
| #
Till tjejen/killen med distansförhållande
Jag och min pojkvän bodde på olika sidor av jordklotet under ett halvår. Det bästa man kan göra är att hålla schemat fullt. Planera in så mycket aktiviteter du kan. Under vissa perioder var jag så upptagen att jag knappt hann med att sakna honom 🙂
Så länge man litar på varandra och distansförhållandet inte är på obestämd tid så ska det nog fungera! Lycka till!
Svara