När jag var liten var mitt hemnummer 11268. Mina väldigt unga läsare kanske inte förstår vad jag menar med ”hemtelefon”, men förr i tiden, innan det var så vanligt med mobiltelefon (eller ens fanns) så hade man hemtelefoner. En telefon som liksom satt fast och som hela familjen använde. Skulle man ringa till någon var det till exempel vanligt att behöva prata med föräldern först. Och inte heller frågade man ”var är du?”, för ja, man visste ju var personen i fråga var. Dessutom kunde man inte gå och göra saker samtidigt som man pratade och så. Kan jämföras med att prata i sin telefonen samtidigt som man laddar den. Ja, jag vet. Hur kunde man leva så och blabla. Men vi överlevde konstigt nog.
Hur som helst. Mitt nummer började på 112, vilket gjorde att jag två gånger av tio kom till larmcentralen istället för hem. ”Vad har inträffat”, frågade de. Och jag bara ”eehhh…mamma?”. Kom och tänka på detta när jag under en jag-har-aldrig-lek fick frågan om jag ringt till larmcentralen någon gång. Jag bara ”ehh jo, typ hundra gånger”. Aldrig på grund av något allvarligt dock. Tur. Vårt nummer ändrades sedan och fick en fyra framför förresten. Konstigt nog.
Är jag superduperjättemega förutsägbar om jag säger att jag gjort det här ikväll? Idol och tömt kylskåpet på allt som var sött (orkade inte gå till affären).
Rätt person åkte ut tyckte jag faktiskt. Han kan säkert ge sig på en sång-humor-karriär istället den där Sakib. Som Ylvis. ÄLSKAR Ylvis förresten. Har ni inte sett ”talestyrt heis” eller ”radio taxi”, så måste ni. Seså. In på Youtube.
Jag var så extremt trött efter skolan idag, så jag råkade sova bort hela dagen. Fick lite ångest, så nu sticker jag ut på pubrunda och efterföljande efterfest med studentföreningen. Så vet ni var ni har mig och så.
Något jag tänker på rätt ofta är hur vår tillgång till smartphones förändrat livet och gjort det bättre, samt sämre. Här är några exempel on the top of my mind:
1) Tidtagning. När jag var liten och skulle ta tiden på något kunde jag inte bara trycka ”starta” på telefonen, nej man var tvungen att räkna. Etttusenett, etttusentvå, ettusentre och så vidare. En kille som jag bodde granne med som jag var hemligt kär i brukade fråga mig om jag kunde räkna hur snabbt han sprang runt huset och då räknade jag extra sakta för att han skulle bli glad. Omöjligt idag ju.
2) Frågor som barn ställer som föräldrarna inte kan svara på. Tänk vad allmänbildade dagens barn kommer att bli. Frågan ”varför är himlen blå” hade för tio år sedan fått svaret ”jag vet inte”. Idag tar föräldern istället upp telefonen *google-google* och bara: ”jo, det är så att när ljuset är på väg ner mot jordens yta så sprids de kortaste våglängderna kraftigast. Det blå ljuset är den mest kortvågiga färgen i det synliga spektrumet och därför blablabla”.
3) Tipsrundor och quiz. Ja, men precis. Hur onödigt är inte det numera? Jag har redan bloggat om det HÄR.
4) Man kan inte försvinna. Alltså man kan ju låtsas att batteriet på telefonen hade dött och att det var därför man inte svarade, men det är inte hållbart. Man är alltid, alltid, alltid tillgänglig på något sätt och förväntas vara det.
5) Böcker hos frisörerna. Den industrin måste ju totalt ha dött ut? Eller ni kanske inte minns de välbläddrade böckerna som låg hos frisören som man tittade i för att hitta vilken frisyr man ville ha? Sen pekade man på tre olika bilder och bara ”jag vill ha den luggen, med den längden, med den färgen”. Nu googlar man en kändis bara.
6) Har inte fler exempel just nu, men orkade inte med att det skulle bli ett ojämnt antal punkter. /Stördtjej89.
