Vi drog till TGI för lite gemensam lunch efter föreläsningen. Där kom vi instormandes. 40 personer. Bara sådär. Kan väl påstå att personalen fick lite att göra.
Vi kommer, vi kommer, vi kommer. Vi är nästan där.
Sa ju det. Här har vi fina Sofie. Alla andra människor som figurerar på bilden går också i min klass.
Tisdag. Klockan 12.00. Jamen varför inte? Allt är okej när du är student.
Efter skolan är det AS. Alltså inte After Work, utan After School. Emelie har sagt att det är okej för studenter att dricka vin 12.00 på dagen. Jag litar på henne.
Idag har jag en blåsa i munnen. Bara så att ni vet att det är synd om mig.
Jag har försökt vara fin dagen i ära. Lyckades jag?
Jag har tidigare nämnt att jag är förskräckligt bra på att göra ketchuphjärtan. Med allt här i världen är det svårt att tro på saker om man inte sett det. Så här får ni bevis!
Saken är att jag inte ens ansträngde mig. Det bara blev sådär.
Jag menar då det. Gud ägnade lite extra tid på att göra mig.
Jag har klagat på mamma i flera år nu om att hon verkligen inte kan ha en playboy-påse att ha sina träningskläder i. Närmare bestämt sedan den 8:de juni 2008. HÄR. ”Men vaddådå?”, har hon svarat.
Nu verkar informationen äntligen ha gått in och hon har tagit sitt förnuft till fånga och köpt en ny. Nu vet ni. Ni som följt situationen med fasa sedan 2008 och inte vetat hur det skulle sluta. Nu vet ni.
Tog den här bilden när jag satt på föreläsningen och tänkte att jag skulle skriva till er att jag haft den värsta dagens någonsin. Eftersom att kaffelocken var slut i Cafeterian. Himla kul I-landsproblem liksom.
Men sen satt jag fast på ett tåg i två timmar eftersom att någon fick för sig att hoppa framför tåget (Uppdatering: det var tydligen en person som blev påkörd. Uschdå). Så där fick jag äta upp mina ord minsann. Eller mina tankar dådå. Kan mycket väl förstå att jag blev nominerad till den där Miss World tävlingen förresten.
Ska iväg till skolan nu. Hörs sen. Här är dagens krönika för de som är intresserade.
Publicerad i Landskrona City.
Går in på Aftonbladet. Gör det ibland när jag har tråkigt. Möts av rubriken ”Halva sekatören var inne i huvudet”. Det är en bild på en man med en saxliknande grej i huvudet. Han hade tydligen fallit på den så att den gick in i huvudet, men mirakulöst nog lyckades läkarna rädda honom. Det är väl bra. Tänkte en stund på när jag gick i förskolan. Jag fick lära mig hur man skulle bära en sax på ett speciellt sätt för att undvika olyckor. Tänkte på mannen igen. Han har nog inte lärt sig det. Hajjar sedan till på underubriken. ”Jag är tacksam”, står det. Mannen är alltså tacksam. Visst att han lever och det är skitbra att han fortfarande kan se och sånt. Men tacksam? Han har fått en sax halvvägs in i hjärnan och menar sedan att han är tacksam?
Jag hatar när människor som varit med i olyckor hävdar att de hade tur. För att de överlevde. Till och med förlamade människor med endast armar kvar kan ibland påstå att de hade tur. ”Jag kunde ju förlorat mina armar också, men det gjorde jag inte”, säger dem. Det värsta är när de blandar in Gud i det hela. ”Hade skottet träffat lite mer till vänster hade jag varit död. Gud vakade över mig”. Om nu Gud vakar och grejer kan han väl ändå se till att man inte blir skjuten alls?
Ett barn föll ut ur ett fönster och landade på en markis som räddade livet för något år sedan. ”Änglavakt”, sa man. Ursäkta, men vad är det för en jävla usel änglavakt som låter barnet trilla ut från första början?
Att vinna en sjuk summa pengar är tur, att få tag i den sista kladdkakan på Ica är tur, att hinna med bussen precis innan den går är tur, men att bli träffad av en komet och ändå överleva är fan inte tur.
Man undrar liksom. Om inte mannen hade fått en sax i huvudet hade han heller inte varit tacksam. Då hade det varit en vanlig dag. Han hade kanske suttit i sin gungstol och ätit knäckebröd och varit likgiltlig. Men nu är han tacksam istället. Sjukt vad det ska till ibland.
