Vad är grejen med amerikanska tv-program och alla snyfthistorier? Det kvittar vad programmet handlar om, någon ska ändå berätta något tragiskt.
I USA ”lär man känna” de tävlande genom vad de varit med om för svåra saker i sitt liv. Är inte det ganska konstigt?
Jag hade köpt det om informationen var nödvändig, men det har oftast absolut ingenting med någonting att göra. Alla har vi varit med om tragiska saker i våra liv, men inte sitter vi väl helt oprovocerat och berättar om det i tv?
”Jag är här för att dansa”. Ehhm. Jaha. Gör det då?
Jag ville fira min semester så jag gick och köpte lite jordgubbar och gick hem till Daniel & Linda för att sedan tvinga dem att sällskapsäta med mig. Det var inget svårt projekt.
De visade upp sin nya tavla i köket. ”Har ni verkligen betalt för den? Den hade jag kunnat göra till er”, sa jag. Då blev de lite sura och frågade om jag var ute efter att bli hemskickad.
Sedan började Linda laga middag och sa att jag var tvungen att äta med dem. ”Men jag åt ju pizza precis innan jag kom hit”, sa jag. Det spelade ingen roll.
Jag tog upp en liten portion för att vara snäll. Men det blev nog en tre fyra sådana till om jag ska vara ärlig. Homemade köttbullar in my heart.
Jacob kom förbi, men han och Daniel satt mest såhär.
Jag lade mig på soffan en stund och smälte maten.
Vi tittade på ”So you think you can dance”. Kanske inte syns så bra. Men jag vill ha hennes ögonskugga.
Daniel bjöd på sin specialare (ja, han har många sådana). Ramlösa med saft.
Sedan kan vi också ignorera att jag inte har några pengar och att solen inte lyser. Eller att här är skitstökigt, att jag ligger sjukt mycket back med bokföringen och har en hel hög med mail att ta itu med.