Igår
Såhär såg jag ut.
Andreas kom på den geniala idén att ta på sig sin studentmössa (mest för att han inte hittade sin legitimation). Och det var det bästa beslutet på hela kvällen. Folk är så mycket trevligare om man tagit studenten, för att inte tala om alla förmåner vi fick.
Vi ville också låna den. Fast det blev lite YMCA-feeling på Jacob.
För jag har tagit stundenten! Inte i år kanske…men ändå.
Bakismat. Brieost och bajkån. Mmmm.
0
Eugenia
| #
Jihoo! Nu är du tvåa på Miss Sweden!!!!
Svara
Fanny
| #
haha men åh fan va smart! 😀
Svara
Rosanna såklart!
| #
det sistnämnda låter fruktansvärt.. lockande.
Svara
Stockholm Syndromet
| #
Den där bskismaten ska jag lägga på minnet.
Svara
yummies/malin
| #
Alla har sina dolda talanger tror jag. Din måste vara att lyckas se söt ut vilken ful min du än gör.
Svara
egoina
| #
Haha gulligt 🙂
Svara
Donna
| #
Bakismat är den bästa maten som finns! 🙂
Svara
johanna make up, clothes och trams.
| #
HAHAHA smarta!
Svara
IDA - LARSSONSFOTO
| #
Jag har också den röda klänningen från HM, jättefin ju! 🙂
Svara
Felicia:)
| #
Kissie fick just den här kommentaren av en random, halvblond liten ”läsare” (Ett, läsaren läste bloggen EN gång, sedan kallde hon på en gående spyhink, och två, läsaren var jag) Aja, såhär var den iallafall, allt är sant, faktiskt; ”Alexandra. Jag vet seriöst inte alls hur jag ska börja. Om Du ens läser min kommentar blir jag stolt, både över dig, och för att jag vågade skriva den. Jag vill inte verka wannabee bitch på något sätt, och jag hoppas att Du tar detta rätt, RÄTT RÄTT RÄTT, även In Real Life oxå. Idag, jah, juste, idag dissar jag smileysarna och låter budskapet ta plats. Dear, Du är en stor, vuxen chey. En chey, en förebild, en idol, en livsstil. Du betyder världen för människor därute, både människor som din mamma, dina vänninor, kompisar, släkt, u got it, men även dem som sitter vid datorn och för dem som dina ord är allt. Du, Du verkar som en riktigt go och skön tjej med ett härlig livs-syn. Du uppmuntrar, och kallar dina fans söta, och gulliga och annat sött, som gör vilken trettonåring som helst glad, men… som Du ibland uppger att Du är, Du oxå. Du har skrivit att Du blivit söt då Du sminkat dig, fixat håret, hooollleee tha shit. Även om Du skriver i ironiskt sammanhang så förstår inte alla ironi, och tar det på allvar, vissa saker av det Du skriver. (Nu tänker Du säkerligen ”Freking Tant som anklagar mig” Kanske tänker Du något annat. Och, jag vill att Du glömmer dina åsikter, och tar åt dig av mina små ord för ett ögonblick. Tack) Vissa, kanske små barn på nio-tio år, kanske vuxna människor, vet jag tar åt sig av det Du skriver, och det på ett felaktigt sätt. Dem är helt säkra på, att ”Usch, så små bröst jag har, vad fult” eller att ”Euw, osminkad idag!” jag vet att många, måånggaaa i deras närhet inte märker något. Att den känslan växer inuti. Även om man får uppmuntran av alla håll och kanter. Även om Du inte skriver det högt att ”Man är ful med tio kilo extra” eller ”Osminkad är rena mardrömmen” eller ens menar det, så vet jag folk som har fått den uppfattningen. Jag är tretton år. För nästan exactly ett år sedan fick jag reda på att min mamma skulle göra en operation för att få bort en liten, liten del av henne som var ett förstadie till canser. På midsommar opererades hon, fick tillbringa såååå lång tid utan oss, och vi utan henne. Visst, det var jobbigt att vbara tvungen att svara på alla frågor från de som inte visste om mammas sjukdom, som kom så plödsligt, att svara på deras frågor om vart mamma var, det var min värsta fiende, det, och saknaden. Men, jag fick även reda på vad som betydde något egentligen. Om det var bröststorleken eller kärleken som spelade roll. Efter flera hundratals sprutor och X antal strålbehandlingar, mediciner, fick jag reda på att mamma skulle hämta ny medicin, eftersom att strålbehandlingarna var så starka, att hämta medicinen skulle ju inte ta så lång tid, någon timme, max. Väl inne på sjukhuset fick mamma reda på att hon behövde in, för att allt inte stog rätt till, och mamma kom inte hem den natten. Det var jobbigt, för vi hade knappt sagt hejdå, hon skulle ju komma tillbaka någon timma senare, men så måste hon stanna där i flere veckor. Hon gick operation in, operation ut, och jag var och hälsade på henne ibland. Veckor passerade, jag bodde som i en dimma. Hur tacklar man det att komma hem varje dag och veta att mitt hus är tomt? Nu när jag skriver kommer minnerna fram, eller, minnerna har ju alltid varit där, men känslorna snarare. Mamma fick komma hem efter några veckor och operatitioner, men äter fortfarande ständigt mediciner, kampen mot undervikten finns kvar, kan inte alltid äta riktig mat, behöver sova och vila mycket mer, kan inte alltid vara den hon innan var. Jag vill bara att Du ska veta, och såååå sjukt gärna meddela detta på din blogg, för vad betyder egentligen mest; Dem där lösnaglarna hit och dit, eller självaste livet?” Och allt detta skrev lilla jag till ”Kissie” -Jag har ingen aning om vad jag känner nu. Jag är stolt, tror jag. Och jag gråter (Eller är det dräggel? Jag tittade just på Ulrik Munther.) Du har gett mig halva av det självförtroende jag har (Slå mig inte, peace#, jag har inte tagit det ifrån dig.) och jag är så himla glad för det. Andra halva dosen självförtroende fick jag av mig själv, taaddaaa, sådär bara. Men hjärtat, I was nog born this way. Kramis Bananis.
Svara
Bella
| #
Bara en fråga, är de Andreas Holmander på bilden? ;P
Svara
egoina
| #
Ja
Svara