Jag ska bemöta kritiken jag fått tänkte jag. Har läst lite överallt att galan tydligen var uppgjord och att vinnarna var fejkade. Jag är inte så säker på det. Jag vet att jag har sjukt lojala läsare och jag vet att de har röstat ihjäl sig på mig. De lyckades få mig nominerad till ”årets blogg” även förra året och då var min blogg inte ens hälften så stor.
Hade Kenza uppmanat sina läsare till att rösta hade hon tagit hem det, det vet jag. Men jag vann ärligt och rättvist. Det syns på kommentarer och även på en liten omröstning (som jag hittade på gossips.se).
Men jag skiter helt ärligt i priset. Eller titeln för den delen. Att NI gillar mig så mycket att ni lyckades rösta fram mig till vinnare (då jag låg i underläge statistiksmässigt), det betyder allt!
1) Jag kände inte igen Michaela Forni och frågade ”om hon hade en blogg”. Lagom pinsamt.
2) Jag kastade min blombukett som jag fick i papperskorgen och visslade samtidigt. Visslar man så är det ingen som märker det, tänkte jag.
3) Jag insåg plötsligt inatt i ätandes stund på Mcdonalds att Kevin Bacon faktiskt heter BACON i efternamn. ”Do you got any eggs?” sa Anna och det tyckte ju jag var skitkul.
4) Jag trillade på väg till Sturecomagniet. Kom inte upp heller så Anna fick hjälpa till.
5) En tjej frågade mig om jag ville hänga med ut när jag kom hem till hotellet. ”Varför?”, frågade jag. ”Du ser kul ut”, sa hon.
6) Ungefär femton personer sa att min väska såg ut som ett tangentbord.
I övrigt har jag och Anna precis ätit hotellfrukost. Hon smugglade in sig själv. Sedan stal vi varsin miniatyr-bodylotion ur städerskan vagn. Rebeller or what??? Menar det!
Jag läste alla era grattis-kommentarer igår och började gråta. Jag påbörjade värsta tack-inlägget, men det blev inget av det. Att jag slängt goodiebagens innehåll lite varstans på golvet och min dunkande huvud tyder på att jag var ganska (läs: jätte) berusad, så det var nog en bra idé.
Jag är så sjukt glad. Jag trodde helt ärligt att det aldrig skulle gå. Även om jag spelat upp scenariot i mitt huvud hur många gånger som helst var det helt overkligt.
Fast på något sätt är det också lite sorgligt. Jag har alltid varit den bloggaren som inte helt blivit erkänd. Jag har varit på toppen, men ingen vet ändå vem jag är. Jag nämns inte ofta i skvallerbloggar och det är nog ingen annan bloggare som direkt har något mot mig då de inte ser mig som ett hot. Jag sysslar inte med påhopp eller elakt skvaller om andra bloggare. Jag är bara jag…liksom. Och det räckte tydligen. Helt sjukt. Epoken ”provocera”, kanske är över? Jag vill bara säga det att även om det nu inte går att bortse från faktumet att jag är ”stor”, så är jag fortfarande bara Egoina.
Här är en bild på mig och Anna från igår. Jag älskar hur Anna benämns som ”sällskap”. En av fotograferna frågade vad jag hette. ”Egoina”, svarade jag. ”Okej, och i efternamn?”, frågade han då. ”Ingenting”, sa jag. Han såg lite irriterad ut. Här går tjejerna runt och tror de är värsta rockstars liksom med stagenames och allt.
Kan ni söta tjejer som tog bild med mig skicka dem! Om ni inte vill att jag ska lägga ut dem så skriv det. Det hade varit kul att ha dem bara.
