Mitt liv känns så sjukt intressant just nu. Jag har inte sett solen sedan söndag och är fortfarande inte helt frisk. Det enda jag gör om dagarna är att äta och att titta på tv.
Jag var och handlade mat innan och blev svettig av att bara bära korgen. Stackars mig alltså.
Nu blir det hemlagad lasagne. Ja, inte av mig. Men av Karin.
Det kanske jag gör? Jag vet inte? Mja. Alltså. Det är ju rätt svårt att veta om den fortfarande är…jajuste…OKÄND.
Godmorgon Löverz!
Idag mår jag mycket bättre. Jag har till och med utvecklat en såkallad whiskeyröst. Jag funderar därför på att illa kvickt skaffa mig en sångkarriär. Det hade varit något det.
Jag googlade förresten ”whiskeyröst” nu och kom till ett forum. ”Hur lång tid tar det att utveckla en whiskeyröst och hur ofta bör man dricka?”, frågade någon. Haha!
Jag ser lite ut som ett troll idag.
Ojdå. Vilket gensvar jag fick på min text. Vill bara säga att jag inte tycker att Katrin är någon hemsk människa och att jag förstår att hon bara vill gott.
Jag tycker dock att hennes ”försvarstext” är aningen låg då jag inte anser mig vara någon hubbabubbabrud, och inte dum heller. Jag har inte sagt att hon skadar några barn och jag har heller inte sagt att det är hennes välvilja som gör mig förbannad.
Det är projektet i sig som gör mig illa till mods. Att någon rik person tycker synd om mindre rika familjer för att de inte har råd att ge sina barn en, enligt dem, ”tillräckligt” fin jul.
För alla har faktiskt råd att ge sina barn något, och alla har chansen till att bli mätta. Jag lovar. Annars så har man inte utnyttjat sin rätt till socialbidrag, eller så har det tyvärr blivit något seriöst hål i systemet (och då är en julklapp inte det första man behöver). Så är det i Sverige.
Jag fick ibland ett suddigummi, kanske en linjal och en sån där slime-burk från ”Allt kostar 10 kronor affären”. Vad gäller mat brukade mamma visserligen se till att det stod något julliknande på bordet, men man behöver ju inte en hel skinka och hela kalaset.
Det jag försöker säga är att det känns så fel och ytligt att lägga fokus på julen. Och det känns som att det gör glappet större mellan fattiga och rika genom att tycka synd om de som inte har lika mycket. Det är hånfullt att samhället tycker att det är så viktigt att familjer med nästan ingenting ska få en JULKLAPP när det är så mycket annat de inte har. Jag vet att man inte kan börja försörja människor, och det är inte vad jag är ute efter heller.
Jag hade kunnat skriva en bok om detta, men det tänker jag inte då det är för mycket känslor inblandade. Ni behöver inte tycka som jag, men jag hoppas att ni åtminstone fått ett nytt perspektiv.
Näää. Jag orkade inte gå ut. Istället bestämde jag mig för att leka stjärnkock och tog allt jag hittade i kylskåpet och frysen och slängde ihop till en måltid. Ni vet så som de gör i Mix Megapol. Man får smsa in ingredienser och så berättar en kock vad man kan göra för måltid.
Jag hittade:
En bit fisk.
En morot.
En potatis.
En lök.
Sweetchilisås.
Citronsaft.
Resultatet: Citronsmakande (bränd) fisk med kokta morötter, potatis och lök med lite sweetchilisås på.
Var det gott då? Nej. Inte speciellt.
Titta här vad stjärnkocken rörde ihop.
Nu är jag nämligen mer ren än honom!!!
Bara titta så ren jag är nu! Helt nyduschad (plus läppglans!) och jag går inte runt i min pepparkaksdräkt längre.
Tänkte skriva: ”Gissa vad jag ska äta nu”, men så öppnade jag kylen och upptäckte att den var helt tom. Så jag får gå och handla.
Jag sitter förresten på mitt halvfärdiga kontor i köket. Det kommer att bli bra. Eller hur? Säg ja!
Sen kan jag säga att jag ”sitter på kontoret” och så sitter jag egentligen hemma. Det kommer att bli festligt.
Detta är den första krönika jag skrivit där orden inte räckt till (mina krönikor får max vara 2000 tecken), och ni ska bara veta hur många gånger jag ångrade mig innan jag tog tag i mig själv och faktiskt tryckte på ”skicka-knappen”.
Detta är viktigt för mig. MEN, innan någon missförstår. Det är inte synd om mig och det har aldrig varit synd om mig. Det är inte det jag är ute efter att förmedla. Jag och min mamma firade fina jular tillsammans. Oftast fanns det ingen gran och oftast var inte julklapparna värda så mycket. Men det blir vad man gör det till. Julafton borde inte handla om att få fina presenter och att äta massor med mat.
Här är veckans krönika. Publicerad i Landskrona City. (Vill ni hellre läsa den ”i tidningen” tryck HÄR).
Here we go:
”340 000 barn lever i fattigdom i Sverige och har familjer som inte har råd att fira jul. Detta hade bloggerskan Katrin Zytomierska läst i tidningen och blev chockad. Men inte över faktumet att de var fattiga, utan faktumet att de inte har råd att fira jul. Hon bestämde sig därför för att starta ett välgörenhetsprojekt som går ut på att familjer med så pass dålig ekonomi att de inte kan ge sina barn julklappar får maila henne och skriva vad de skulle vilja ge till sina barn, så fixar hon det. Företag och privatpersoner hoppade genast på idén och i skrivande stund är hon i full gång med att ordna så att fler familjer i Sverige får en fin jul detta år. En godhjärtad tanke kan man väl tycka och överallt hör jag om hur fantastiskt detta projekt är. Jag har försökt vända och vrida på det i mitt huvud, men fortfarande kan jag inte få rätsida på det. Jag är förbannad.
Jag minns perioder under min barndom då jag och min mamma hade så pass dålig ekonomi att jag endast ägde för korta byxor och åt spagetti varje dag. Tror ni på allvar att en julklapp var det jag mest av allt ville ha då? Tror ni att jag tyckte synd om mig själv för att jag inte fick något Super Mario spel? Nej. Jag tyckte snarare synd om mig själv för att jag ibland skämdes när jag blev sjuk, för att jag inte sa att vi skulle på utflykt med skolan för att jag inte ville be mamma om pengar till matsäck, eller för att jag frös på vintern för att mamma inte hade råd att köpa mig en ny vinterjacka.
Att starta ett välgörenhetsprojekt för att barn ska få julklappar är så ytligt att jag mår illa. Vet ni att människor går runt med ångest inför julafton för att de inte har råd att ge sina barn det som de ”förtjänar”? Och vad är det som spär på denna ångest om inte just denna typ av ”välgörenhet”? Det känns hånfullt och även om jag har mer än jag behöver idag så känner jag mig spottad på.
Det är inte synd om barn som inte får flashiga julklappar. Det är snarare synd om alla människor som blivit hjärntvättade med att det ska vara så. Det är inte, och borde inte vara en självklarhet”.