Jag hade ingen aning om att Veckorevyn hade nominerat mig till Tidskriftspriset. Min chefredaktör Linda Öhrn ringde mig för några veckor sedan. Jag hade inte numret och det började på 08, så övertygad om att det var en säljare svarade jag ganska drygt.
Jag: Hej.
Linda: Hej, är det Regina?
Jag: Nä….
(inser plötsligt att rösten är bekant)
Jag: Ehh…oj…jo. Hehe. Förlåt.
Hon berättade att de nominerat mig och att Sveriges Tidskrifter hade frågat efter mitt nummer och att de kaaanske kunde betyda att de valt ut mig som en av de tre nominerade. Några minuter efter det ringde de från Svenska Tidskrifter och mycket riktigt så hade de valt mig. ”Vi tycker det är kul eftersom att du är så ung”, sa tjejen jag pratade med. Alltså åh. Vilken ära.
Här är motiveringen:
Vet att jag lagt upp den innan, men kände för att göra det igen konstigt nog. ”en av Sveriges mest angelägna nya pennor”, man bara va?? JAG?!? Så sjukt.
Såhär skrev VR på insta. Så gulliga de är! Blir så glad.
Jag sitter och fasar lite över att jag snart kommer att behöva skypa. Grejen är att jag har ett obligatoriskt seminarium idag och är verkligen INTE sugen på att behöva komplettera en rapport på 2000 ord. Så jag ska deltaga via Skype. Men blyg som jag är känns det inte megasuperkul att behöva göra detta inför alla på tåget.
Kanske kan ta med mig datorn in på toaletten? Inte alls weird väl? Då tror de att jag ser på porr istället. Känns bättre.
Då var jag på väg. Jag sparade flera hundralappar på att ta transporttåget istället för snabbtåget. Kände mig snarare ekonomisk än snål när jag bokade, men namnet på min biljett håller inte riktigt med:
Snålis??
Nu sitter jag i en kupé med två andra. En tjej har egentligen tagit min plats som jag bokat, men jag säger inget eftersom det sitter en japansk turist mittemot henne och pratar oavbrutet, samt tar bilder på ALLT. Han tog precis en bild på Eslöv liksom. ESLÖV. På den nivån är det. Jag orkar inte svara på alla frågor (om typ vilka svenska städer som är störst, på vad han ser utanför fönstret osv.), så jag ger gärna upp min plats.
På begäran tänkte jag visa hur jag gör min müsli och vilka ingredienser jag brukar ha. Den är supergod och perfekt eftersom att jag slipper alla äckliga saker som brukar vara i sådana man köper i affären, som typ russin.
Fast gillar ni russin får ni klart ha i det. Jag dömer inte. Jag kommer bara tycka att ni är lite konstiga och misstänka att ni kanske har felkonstruerade smaklökar. Eventuellt hatar er själva. Men dömer absolut inte.
Här är mina favoritingredienser. Två påsar med müsli i lösvikt (återkommer angående det), kokos, mörk choklad, kakao nibs, honung och puffad quinoa.
I den ena påsen plockar jag sånt som jag inte vill rosta i ugnen. Typ som havre, solrosfrön och pumpakärnor.
Och i den andra sånt som jag vill rosta. Olika typer av nötter. Gillar mandlar mest.
Jag blandar det som ska in i ugnen med vatten och honung. Typ några matskedar vatten och lite honung efter känsla. Freestylar helt enkelt, blir bra så.
Sen sprider jag ut nötterna och kokosen på en plåt. Och in i ugnen på ungefär 170 grader.
Under tiden det är inne kan man hälla över müslin och annat som inte ska rostas i en behållare.
Och hacka lite mörk choklad som kan vara trevligt att ha i.
MEN! Man får inte glömma att röra runt ofta. Helst nästan oftare än vad som känns nödvändigt. Det kanske är min ugn som är dum, men hos mig får müslin alltid ojämn färg, så man får hålla koll så att det inte bränns.
När det är klart ser det ut såhär. Tar ungefär tjugo minuter. Men ta inte tiden, utan kolla när det är klart istället. Låt svalna ordentligt…
Jag åker till Stockholm imorgon för att gå på Tidskriftsgalan eftersom att jag är nominerad som Årets Krönikör.
Försöker hitta något att ha på mig nu, men är så opepp samtidigt som jag är pepp. Det känns jättenervöst. Eftersom jag skriver för Veckorevyn ska jag gå tillsammans med Veckorevyns redaktion, men egentligen känner jag inte dem. Så det känns lite som att jag ska gå på en gala där Sveriges coolaste och tyngsta mediepersoner kommer att vara…helt ensam. Sen ska jag åka tåg och sova på hotell ensam också. Kommer antagligen att blogga sönder er imorgon.
Ni kan väl peppa mig och säga att jag är social och cool eller något och att det kommer att gå hur bra som helst. Det kommer det väl. Men jag känner mig alltid som Simba i Lejonkungen (i den scenen när gnuer springer runt honom) när jag kommer till Stockholm.
Den här fina symbolen finns på min krönika i senaste VR.
