Jag har försökt blogga flera gånger idag, men det går inte så bra. Jag har tydligen inget att säga.
Nu ska jag och Mr Pojkvän iväg till Sara och Björn för att julbaka och klä granen. Mys! Ska nog dra upp honom till mamma en sväng också då hon bor i närheten. Den här träffa-föräldrar-grejen är så krystad, så jag försöker avdramatisera det lite.
Lite vardagsromantik.
Bästa pojkvännen kom hit med lussebullar och julgodis kvällen i ära. Det är ju ändå Lucia. Så vi har ätit det och haft Breaking Bad-marathon.
Jag känner att jag lever på Samarin just nu, så jag ska verkligen ha en lugn helg. Släppa allt vad uppsats och andra ångestmoment heter och bara vara. Jepp. Så ska det bli.
Älskar mina nya mössa med nitar, från Gina.
Som ni kanske minns var jag på rättegång för två veckor sedan angående en kille som stalkat mig under några år. Jag har varit så orolig och haft så ont i magen då jag fasat att han inte skulle bli dömd. Jag har varit rädd att domaren skulle resonera att jag får ”skylla mig själv eftersom att jag har en stor blogg”, eller att ”jag uppmuntrar till kommunikation” som försvararen ville ha det till.
Men som tur var så dömdes han, och det blev olaga förföljelse. Det blev inte fängelse, utan samhällstjänst (som visserligen motsvarade sex månaders fängelse) och sedan kommer jag att få skadestånd också. Jag bryr mig dock inte så mycket om killens straff, det viktiga är bara att jag har på papper att jag blivit kränkt och att denna person (FÖRHOPPNINGSVIS!!!) äntligen till slut lämnar mig ifred.
Jag hoppas att jag, nu när allt är över, kan släppa detta. Att jag kan slippa känna mig rädd när jag är ensam hemma, att jag inte kommer att frysa till is när någon knackar på dörren oanmäld och att jag inte blir nervös när det ringer från skyddat nummer. Att jag kan logga in på min blogg och läsa kommentarer utan att vara orolig över vad det ska stå och att jag kan lita på att människor är de som de faktiskt utger sig för att vara när jag till exempel får sms från ett nummer jag inte har. Jag hoppas även att jag kan gå på gatan utan att känna mig rädd och paranoid varje gång en man tittar på mig lite extra. Jag har varit helt säker på att denna kille skulle söka upp mig och varje gång jag gått ut genom dörren har jag varit helt säker på att han kommer att stå där. En dag kommer han att stå där, det finns ingenting jag kan göra åt saken. Den känslan hoppas jag försvinner.
Känslan av maktlöshet och denna rädsla över att människor faktiskt kan bete sig hur som helst – och man kan inte göra ett skit har varit fruktansvärd. Men jag fick rätt till slut. Det är fucking över nu. Det har varit en lång process, men har ändå varit värt det. För jag fick min upprättelse. Rätt ska vara rätt.
Hittade det här i dokumentet och misstänker att mina gruppisar börjar bli liiite trötta på det hela.
Många barn växer upp i ett hem där alkohol tar bort den magi som ska finnas under julen och känner oro när vuxna i deras närhet dricker. Därför arrangerar IOGT-NTO-rörelsen kampanjen Vit Jul.
Jag minns själv hur jobbigt det var med fulla människor när jag var liten. Ett barn märker mycket mer än vad man tror. När dagis, skolor, fritidsgårdar och sportaktiviteter tar jullov försvinner många frizoner. Syftet med kampanjen är att bedriva jullovsaktiviteter för barn, unga och familjer för att få fler vuxna som firar jul med barn att låta julhelgen vara alkoholfri.
Vit jul har blivit en del av det svenska julfirandet och som tur är reflekterar allt fler vuxna över sin alkoholkonsumtion. Genom att ta ställning tryggar du antingen julfirandet för de barn du har kring dig, eller så tar du ställning i solidaritet med andra barn.
Vad kan du göra för att stötta Vit jul och IOGT-NTOs verksamhet?
• Ta ställning och skriv under på vitjul.se för att fira julen med alkoholfritt.
• Köp julklappar som gör skillnad, du hittar julklapparna HÄR.
• Tryck HÄR för att gilla Vit Juls Facebooksida och hjälp till att sprida Vit Juls arbete.
I samarbete med IOGT-NTO.
Men kameran frös och bilden fastnade såhär. Alltså HAHAHA. Så liten och rädd jag ser ut. Snutte mig:
Sen försökte jag igen och tänkte att det är bäst jag gör en rolig min för kameran kommer säkerligen att fastna igen. Och jag hade rätt:
Till sist gav min photobooth upp och dödde:
Kan det ha något att göra med att jag tagit nästan 4000 bilder kanske? Näää?
När jag kom hem från skolan så hämtade Lina upp mig och så drog vi och fixade naglarna. Det är längesedan jag gjorde det nu (jag gör det hemma, men det blir inte lika bra), så jag tänkte att det kunde vara trevligt inför jul.
Kvinnan som fixade dem var dock jätteotrevlig. Jag tror det var för att hon börjat fila till formen för att hon trodde att jag var nöjd med längden, men så sa jag att jag ville ha dem lite kortare. Jag trodde bara att hon skulle fila ner naglarna lite, men istället klippte hon ner dem helt och började skrika en massa saker till sina kollegor och jag och Lina förstod ingenting. Det i sådana lägen man skulle önska man kunde alla språk i världen.
Nåväl. Vi åt god mat och shoppade lite i alla fall. Och kvalitetstid med min Lina är aldrig fel.
Lina-är-på-toa-och-hej-här-är-jag-bild.
Tjejer + hungriga = mat.