Trots att jag för en stund sedan klämde i mig ett helt Mcdonaldsmål (visserligen utan kycklingen i hamburgaren. Vad är grejen med det? HUR i hela världen kan man glömma kycklingen? Efter 4 år på Burger King finner jag ingen ursäkt till detta. En liten lökring kan man glömma, men aldrig det mest väsentliga i hambugaren) är jag sjukt hungrig just nu. Jag är sugen på allt. Jag hade nog ätit det mesta som placerades framför mig. Nästan så att jag funderar på att rycka upp blomman i blomkrukan borta i fönsterkarmen och tugga i mig jorden.
Ändå låter jag bli att äta. Ett litet troll viskade nämligen en gång att man aldrig ska äta efter 00.00. Jag antar att det trollet inte hade min dygnsrytm. Kvällen är ju bara barnet. Äh.
Två saker har vi lärt oss nu:
1) Man ska inte lyssna på troll. (Eller främlingar, kids)
2) Jag har nog gjort den längsta parantesen i min blogghistoria. I detta very same inlägg.
Min vän Sofie säger att jag är galet lik en skådespelerska från serien ”Smalville”. Nu tittar jag inte på Smalville, men det kanske ni gör. Vad säger ni?
Är vi lika?
Kanske inte den bilden där vi är mest lika. Men hey, ni har ju sett mig tidigare lovers.
Den här punkten på förgående inlägg var inte ett skämt. Jag undrar faktiskt. Ni förklarar det med att det är billigare att köpa en rulle påsar som man slänger skräpet i. Grejen är att jag har aldrig trott att det var en ekonomisk fråga. Jag trodde att det var naturen man ville spara.
Men tydligen inte. Eller så kanske det är bättre för naturen att köpa andra påsar. Vad vet jag.
Jag blir i alla fall lika rörd när jag ser en tygpåse-människa i affären. Vilken kämpe, tänker jag. Säkert en sådan person som sorterar sina sopor, använder tygblöjor på sina barn, slänger batterier på rätt ställe och kedjar fast sig vid träd.
