Vad är grejen med amerikanska tv-program och alla snyfthistorier? Det kvittar vad programmet handlar om, någon ska ändå berätta något tragiskt.
I USA ”lär man känna” de tävlande genom vad de varit med om för svåra saker i sitt liv. Är inte det ganska konstigt?
Jag hade köpt det om informationen var nödvändig, men det har oftast absolut ingenting med någonting att göra. Alla har vi varit med om tragiska saker i våra liv, men inte sitter vi väl helt oprovocerat och berättar om det i tv?
”Jag är här för att dansa”. Ehhm. Jaha. Gör det då?
Jag ville fira min semester så jag gick och köpte lite jordgubbar och gick hem till Daniel & Linda för att sedan tvinga dem att sällskapsäta med mig. Det var inget svårt projekt.
De visade upp sin nya tavla i köket. ”Har ni verkligen betalt för den? Den hade jag kunnat göra till er”, sa jag. Då blev de lite sura och frågade om jag var ute efter att bli hemskickad.
Sedan började Linda laga middag och sa att jag var tvungen att äta med dem. ”Men jag åt ju pizza precis innan jag kom hit”, sa jag. Det spelade ingen roll.
Jag tog upp en liten portion för att vara snäll. Men det blev nog en tre fyra sådana till om jag ska vara ärlig. Homemade köttbullar in my heart.
Jacob kom förbi, men han och Daniel satt mest såhär.
Jag lade mig på soffan en stund och smälte maten.
Vi tittade på ”So you think you can dance”. Kanske inte syns så bra. Men jag vill ha hennes ögonskugga.
Daniel bjöd på sin specialare (ja, han har många sådana). Ramlösa med saft.
Sedan kan vi också ignorera att jag inte har några pengar och att solen inte lyser. Eller att här är skitstökigt, att jag ligger sjukt mycket back med bokföringen och har en hel hög med mail att ta itu med.
Här är dagens krönika. Den är deppig och negativ. Jag gillar det.
Publicerad i Landskrona City.
I fredags tog denna års kull studenten i Landskrona. Fulla och glada åkte de i flak smyckade med björkris genom Landskronas gator skrikandes. ”För vi har tagit studenten – fyfan vad vi är bra”, ekade mellan husväggarna och mellan skålandet av engångschampagneglas kunde man höra förväntansfulla skratt. Lyckligare har de nog aldrig varit.
Vi luras till att tro att livet efter studenten är en magisk tid och de bästa åren i våra liv. Det pratas om frihet och man tror att när skolan försvinner så försvinner också ansvaret. Nu ”ska vi leva livet” säger folk. Men sedan blir det måndag och man vaknar upp till verkligheten. Arbetslös, och kanske fortfarande bakfull upptäcker man att det inte alls finns något guldskimmer över vardagen. Insikten om att man inte har några planer för framtiden, att det finns klasskamrater man nog aldrig kommer att få se igen och att man inte ens har något att göra om dagarna kryper sakta fram, och denna gång finns inte skolan som en hjälpande hand att nå uppsatta mål.
På den stora dagen man sett fram emot så länge när man står där med sin mössa och betygen i handen så är det ingen som pratar om hur det egentligen kommer att bli. Inte någon nämner att man kommer att behöva slita som ett djur på ett skitjobb, ta dyra lån till sin utbildning som man sedan upptäcker var fel eller att det kommer att finnas flera år framöver där ekonomin inte riktigt går ihop. Inte heller nämner någon hur vilse och borttappad man kommer att känna sig, alla saker som plötsligt förväntas av en och alla misstag man kommer att göra.
Idag är det måndag och minnet av skålandet och den där skämtvisan om hur de blir tvungna att stö i kö till Arbetsförmedlingen nu när de är arbetslösa fick plötsligt en bitter eftersmak. För det är där de står idag. Om inte de virrar bort några år i väntan på att hitta sig själva det vill säga. ”Sjung om studentens lyckliga dagar” låter början på studentsången. Tyvärr har man nog glömt att sätta ordet ”piss” framför ”dagar”. Men hörni: Det blir bättre.
• Ja till studentveckan. Det absolut roligaste på mina tre gymnasieår.
