Man vet inte vad man har förrän det är borta. Och då syftar jag på Ipren som brukade finnas i mitt medicinskåp. Fyfasiken vilken huvudvärk jag har. Då ska ni veta att jag är en sån som aldrig tar tabletter, men nu hade jag velat äta ett helt paket.
Men nu tänkte jag att vi skulle leka hobbydoktorer. Min läkare heter Aladdin (bara tvunget att nämna det – bästa namnet!), jag förstår inte vad han säger, han förstår inte mig och han tror dessutom aldrig mig. Så nu vänder jag mig till er istället.
Mitt problem:
Några gånger om året är det precis som att jag ”tappar synen”. Jag kan fortfarande se, men det är suddigt och detaljer försvinner. Ska jag läsa försvinner ord och tittar jag på någon ser jag bara halva ansiktet. Ljus blir dessutom jättejobbigt. Detta varar i ungefär en halvtimme-timme och ibland har jag huvudvärk också, men oftast inte.
Är det migrän? Har jag en hjärntumör? Kommer jag att bli blind? Finns det någon som har samma som jag? Vad triggar det? Borde jag besöka Aladdin ändå?
In case det hjälper berättar jag vad jag gjort idag:
Slöat halva dagen, städat lite, skickat några fakturor, varit på gymmet, lagat mat, druckit ett halvt glas vin, ätit mat, tittat på tv och sen slog det till. Hilfe bitte!
Nu drar jag till gymmet med Lina för att komma på bättre tankar. Har bokat in mig på två pass. Det senare passet förstod jag ingenting av sist. Det var en massa övningar med bollar, rep och grejer. Jag och Lina gav varandra mest förvirrade blickar. Men kul var det.
Hoppas inte där är någon snygg kille idag för jag har på mig icke smickrande väldigt tighta träningskläder och en snortight sportbehå jag fått av Linda.
Vad var det vi sa nu? Mår kroppen bra så mår hjärnan bra? Vi siktar på det!
Okej. Mitt löfte om att ”jag ska aldrig dricka igen” höll i sig nästan två och ett halvt dygn. Sen taggades dessa bilderna på Facebook och jag tänkte att ”det kanske vore trevligt att gå ut till helgen”.
