Jag fick en ny spis för några dagar sedan. Eller ny vill jag inte kalla den. Det är visserligen en nyare modell än den jag hade tidigare och den är oanvänd. Men dum som jag är trodde jag att jag skulle få värsta värstingspisen. Jaja, maten blir varm åtminstone.
Jacob: Varför är det röda prickar på plattorna? Egoina: Hmm.. Jag tror det är för blinda människor. Jacob: Hahaha. Egoina: Eller oj. Det är nog inte så logiskt. Jacob: Du? Egoina: Ja? Jacob: Lova nu att skriva detta i din blogg. Du hänger bara ut andra människor när de säger något dumt.
Har ni tänkt på vilken störd film Snövit är? Av vad jag minns från min barndom var Snövit en bra film. Jag ville uppleva lite nostalgi och såg den därför häromdagen. Den engelska versionen var den enda jag hittade.
Mina synpunkter:
♦ För det första är filmen egentligen bara ”utfyllnad”. Ingen direkt handling hela tiden. Bara massa sång och djur som springer runt. Till exempel klippet där dvärgarna tvättar händerna är sjukt långt.
♦ Man får inte riktigt grepp om historien. Är Snövit en prinsessa? Varför städar hon trapporna? Varför ekar brunnen bara ibland när hon sjunger i den? Är drottningen hennes styvmamma? Var är hennes pappa?
♦ När Snövit träffar dvärgarna för första gången blir hon chockad över att de kan prata. ”Oh, you CAN talk”. En aning fördomsfullt. Don’t you think?
♦ Dvärgarna sjunger ”Hey HOE, hey HOE”.
♦ Häxan/drottningen bestämmer sig för att mörda Snövit. Hon klär då ut sig till en skitful gumma som säljer äpplen (eller vad hon nu gör). Varför inte klä ut sig till en snygg äpple-försäljare? Det hade ju gått lite smidigare. Fast ja.. Nu var ju Snövit ganska efterbliven, så det gick bra ändå.
♦ När Snövit dör tycker dvärgarna att hon är för vacker att begravas så de lägger henne i en glaskista. Fresh!
♦ En dag kommer prinsen förbi och då bestämmer han sig för att kyssa den där döda kvinnan som ligger i glaskistan. Vänta…….. Nekrofil???
♦ Jag finner det också lite märkligt att han kysser henne då de endast har träffats en gång tidigare och då sprang Snövit iväg och gömde sig. Hon verkade inte precis intresserad om man säger så. Bra budskap av Disney där att man ska kyssa flickor när de inte kan göra motstånd.
… Jag har otroligt svårt för att komma ihåg hur olika bilar ser ut. Det har hänt flera gånger att jag varit på väg att sätta mig i fel bil när en kompis eller liknande ska hämta mig (en gång gjorde jag faktiskt det!). Därför memorerar jag oftast registreringsskylten.
… Svartvinbärssaft får mig att tänka på min farmor.
…Jag är totalt beroende av Facebookspelet ”Bricks breaking”, och om sanningen ska fram är jag inte särskilt bra på det heller.
…Jag hatar vanligtvis när en sminkös ska sminka mig. Igår är första gången jag blivit nöjd.
…Jag har aldrig varit rädd för (eller trott på för den delen) spöken förrän jag flyttat hemifrån. Några nätter nästan skakar jag i sängen innan jag ska sova, varje litet ljud får mig att hoppa till.
… När jag var liten stod jag och min dåvarandra bästis Mia utanför mitt hus och sålde juice som vi sa att vi gjort själva. I själva verket hade vi köpt juicen i affären.
…Jag är kär i Leif Loket Olsson och Zach Braff.
…Jag har inte ätit på Mcdonalds på flera månader. (Det är långt och har ingen som kör mig).
Bloggen fungerade inte igårkväll, kanske lika bra då jag var helt död.
Nej, kära läsare, jag har inte vikt ut mig. Det är inte ett måste bara för att Bingo Rimér är i närheten. Kul att ni tror det dock. Det hade väl varit något. Jag tog bilder till ett reportage Veckorevyn har gjort. Resultatet får ni se när tidningen kommer ut. (31 mars!)
Tågresan hem igår är det värsta jag varit med om. Jag var dödligt trött och försökte sova, medan ett litet barn höll låda hela vägen. Först fick vi lyssna på något lamt barnprogram på datorn som barnets förälder släpat med. Hörlurar? Någon?
Sedan började barnet sjunga. Det var ingen söt litet barnröst, utan det var skrik-sjunga för fulla muggar. När man inte trodde att det kunde bli värre lät föräldern barnet springa runt i tågkupén och skrika. Verkligen skitkul. Jag funderade nästan på om det var värt konsekvenserna om jag bara hade tagit skitungen och slängt ut den genom fönstret.
Väl framme i Lund (var tvungen att göra ett tågbyte för att komma till Landskrona) blir jag plötsligt otrolig kissnödig (eller ”kissig” som vi säger här nere i Skåne). Självklart missade jag första tåget och fick sitta och gunga på en bänk i väntan på nästa. Nynnade för mig själv för att hålla kisset inne.
Nu är jag hemma, har sovit skrämmande länge och har fortfarande inte vågat tvätta av mig sminket. Jag har aldrig haft lösögonfransar tidigare och är rädd att hela ögat ska följa med när jag drar av dem.
