Jag är äntligen hemma hos Izza där jag ska spendera natten efter en lång dag i Stockholm city. Ett tips är att inte fråga vad en ”ceasarsallad” är. Om man vill slippa dumförklarande blickar då såklart, för sånt ska man tydligen veta.
Imorgon är jag med på TV och är grymt nervös redan. Undrar hur det kommer gå egentligen, jag är ju mästare på att göra bort mig. Det är det bästa med att inte ha en seriös blogg, jag kan ju påstå att det var meningen.
Just nu står Izza och slänger ihop pannkakor som vi snart ska dränka med nutella och bananer. Perfect housewife.
Jag har haft en dålig morgon och hade blickar kunnat döda hade både tunnelmusikanten i Lund och uteliggaren som inte har koll på den personliga sfären varit död.
”Dra mig baklänges” tänkte jag när jag hamnade i samma tågvagn som ett gäng småbarn. Men sedan sprack jag upp i ett leende när jag hörde barnrösterna sjunga Bumbibjörnarna. Jag har ju ingenting att vara irriterad över. Varför vara det då?
Nu ska jag roa mig med att väcka mina arbetslösa vänner. Ska jag upp tidigt ska de minsann upp tidigt med.
När jag var liten trodde jag att ”kinden” hette ”kindet”. Jag tror att det har med min norska att göra, precis som att jag ofta säger att jag ”fick chock” istället för ”jag fick EN chock”. Det tog väldigt långt tid att avvänja sig vid ”kindet”-ordet och fortfarande idag tvekar jag på vad det verkligen heter.
Ett annat ord jag hade problem med var ”brännässlor”. Jag var hundra på att det hette ”brännvässlor” och ”maneter” trodde jag hette ”magneter”.
Dessutom hade jag problem med ”ner och ”ned”. Ska jag vara ärlig så fattar jag inte det fortfarande idag. Heter det ”ned” eller ”ner”. När heter det vad?