Här sitter jag med en ansiktsmask i sista minuten. Det är så typiskt mig. Jag vet om att jag har jättebråttom, men ändå får jag för mig att jag ska ta på mig en ansiktsmask. Och då hör det till att det inte är något jag normalt brukar göra.
Jaja. Här sitter jag i alla fall. Och det svider ska ni veta.
Ikväll blir det hårt, och till alla er som ska skriva högskoleprovet imorgon vill jag bara säga: HAHAHAHAHAHAHA.
PS: Johan skickade sms nyss som avslutades med ”puss puss jag älskar dig”. Jag tror bestämt att Mr Johan är lite fuller. Inte det att han inte älskar mig, men ni fattar.
Jag har inte visat några tavlor jag målat på ett tag nu och tycker att det är på tiden.
Här är mitt senaste verk som kommer att få pryda sovrumsväggen så fort jag hittar en spik eller två. Det tog ett tag för mig att gilla tavlan, but now I love it.
Tyvärr syns inte alla färger och detaljer så bra på bild, men ni får helt enkelt lita på att den är fin.
Jag har laddat upp för tjejkväll idag. Vad det betyder är egentligen bara att jag har ställt fram vinglas och haft en väldigt omfattande och ingående diskussion med mina tjejer angående vilken pizza vi ska äta. Det är ju nästan värre än att välja kläder.
All denna ångest om det ska vara ananas, champinjoner, skinka eller kebab på pizzan gjorde att vi var tvungna att öppna ett helt nytt msn-konversationsfönster för endast pizza-snack. Nu en halvtimme senare har vi bestämt oss och det är endast sås-problemet kvar.
Ska jag äta mild eller vitlök? I normala fall hade jag bestämt mig genom en sannolikhetskakyl på hur troligt det är att jag kommer hångla ikväll. Men då mina tjejkompisar är ganska oförutsägbara vet man ju aldrig.
Skämt åtsido. Ledsen alla killar, men det blir ingen pillowfight i underkläderna eller klämmande på bröst.
Varje gång jag hör Lisa Ekdahl (inte för att det händer sådär överdrivet ofta) känner jag en doft av rengöringsmedel. Ajax med citron för att vara exakt. Antagligen till detta är att mamma alltid spelade Lisa Ekdahl när hon var färdig med storstädningen när jag var liten.
Jag gör så ofta. Förknippar saker med dofter.
Varje gång jag ser en docka känner jag doften av den där pulvermaten som man matade sin Baby Born med (tjejer i min ålder vet vad jag snackar om. Baby Born var the shit på vår tid), och varje gång jag ser en barbie hugger den plastiga barbie-hår-doften fast i näsan på mig. När rökmoln pumpas ut på en nattklubb blir jag den osäkra tjejen igen som på lågstadiediscot satt och väntade på en stol för att en kille skulle bjuda upp mig till en tryckare.
Escada Rockin Rio påminner mig om det första året på gymnasiet, Armani white om ett stormigt förhållande. Diors Jadore påminner mig om en knasig tid med Alex och Burger King. DKNY Apple är Turkiet. Dolce Gabbana Light Blue är min sångpedagog. Lancomes Miracle är puberteten och om en kille förbi mig med Jean Paul Gaultier parfymen blir jag en aning sentimental.
Rebenschoppenvin är fjortistid. Rökelse är Emma. Snus är mitt ex. Veggieburgardoft är förälskelse. Syrener är fånga-myror-och-bränna-med-förstoringsglas med Fred, Lakrits är pappa, Skinnjacka är mamma och hav är Madde.
Det är konstigt det där. Jag har svårt att komma ihåg situationer. Men en doft glömmer jag aldrig.
