Tack så jävla mycket!
Jag läste alla era grattis-kommentarer igår och började gråta. Jag påbörjade värsta tack-inlägget, men det blev inget av det. Att jag slängt goodiebagens innehåll lite varstans på golvet och min dunkande huvud tyder på att jag var ganska (läs: jätte) berusad, så det var nog en bra idé.
Jag är så sjukt glad. Jag trodde helt ärligt att det aldrig skulle gå. Även om jag spelat upp scenariot i mitt huvud hur många gånger som helst var det helt overkligt.
Fast på något sätt är det också lite sorgligt. Jag har alltid varit den bloggaren som inte helt blivit erkänd. Jag har varit på toppen, men ingen vet ändå vem jag är. Jag nämns inte ofta i skvallerbloggar och det är nog ingen annan bloggare som direkt har något mot mig då de inte ser mig som ett hot. Jag sysslar inte med påhopp eller elakt skvaller om andra bloggare. Jag är bara jag…liksom. Och det räckte tydligen. Helt sjukt. Epoken ”provocera”, kanske är över? Jag vill bara säga det att även om det nu inte går att bortse från faktumet att jag är ”stor”, så är jag fortfarande bara Egoina.
Här är en bild på mig och Anna från igår. Jag älskar hur Anna benämns som ”sällskap”. En av fotograferna frågade vad jag hette. ”Egoina”, svarade jag. ”Okej, och i efternamn?”, frågade han då. ”Ingenting”, sa jag. Han såg lite irriterad ut. Här går tjejerna runt och tror de är värsta rockstars liksom med stagenames och allt.
Kan ni söta tjejer som tog bild med mig skicka dem! Om ni inte vill att jag ska lägga ut dem så skriv det. Det hade varit kul att ha dem bara.
