Snart puttar Astrid Lindgren bort Selma Lagerlöf från 20-lappen och hela min barndom blir liksom raderad i samma stund. Jag minns hur jag fick en tjuga stoppad i ett vattenglas när jag tappat en tand (ja, min styvpappa var lite mer innovativ) och när jag tog upp den för att låta den torka brukade jag fantisera om landet för längesedan där Selma haltade runt. Ja, för jag hade fått höra av min fröken att hon haltade för att hon hade något problem med höften. Sedan blev jag äldre och en annan fröken berättade om spännande myter huruvida Selma skulle vara homosexuell eller inte. Men nu ska inte den mystiska tanten med den stora hatten pryda lappen längre. Nej, hon blir ersatt av en äldre dam som liknar vem som helst.
Jag vet inte helt om jag trivs med tanken på att de nya personerna varken ska vara kungliga eller ha roliga frisyrer. Och inte nog med att en hel uppsättning med nya människor ska behöva vila i min plånbok så ska vi tydligen behöva ha koll på vem som är på sedlarna och vad de har gjort också. Tidigare kunde man bara vifta bort det med en enkel förklaring i stil med att ”det var någon gubbe som levde för längesedan som hette Wasa något och som nog gjorde knäckebröd”. Nu är det någorlunda aktuella människor. Eller ja, jag läste att de behövde vara döda för att ingen skulle kunna ”handla med sig själv”.
Sverige har valt och det blev bland annat en författare, en visdiktare och en skådis som kommer att bytas in mot en paket Marlboro light och en chokladkaka en sen torsdagskväll. Pengar med människor som ser ut precis som alla andra, utan krusiduller eller viktiga miner. Jag vet inte, men det känns som att Sverige har tappat sig själv här. Vad hände med att vi var så rädda för förändringar? Är vi sådana som hänger med i svängarna nu? Moderna? Jag anropar mellanmjölksverige.
• Ja till 200-lappen och tvåkronan. Visste väl att vi snart skulle apa efter Norge.
• Nej till stackars tjänstepensionsbolaget Alecta. Nu måste de göra om hela sin reklam. Ni vet den där personerna på sedlar liksom vandrar runt på stan. Ska de ta in någon som liknar Astrid Lindgren nu? Hur scary vore inte det?
Jag åkte faktiskt rollerblades med mig själv idag. Jag kände mig som en av de där coola tjejerna som går på restaurang själva ”för att de vill”. Fast coolare såklart.
Just nu har jag fischengratängen in das ugn och tänkte avrunda das kväll med att uppdatera mich i Big Brother för att se vem som haben haft sexisch med vem.
Nädå. Jag är inte bakis. Jag försöker hitta någon som vill åka rollerblades med mig, men mina vänner är tråkiga. Jag kan inte åka själv. Har hört att det är loservarning. Eller kan man? Ska jag?
David lyckades äta upp sin köttbit igår och jag är mäkta imponerad. Här är två bilder och faktiskt de enda bilderna som togs igår. Vi lekte leken där man skulle ha namnet på en person i pannan och sedan gissa vem man var.
Så när de här bilderna togs kunde jag inte titta på bilden för att se om den blev bra. In case jag skulle råka läsa namnet alltså. Inte för att det syns, men det kunde inte jag veta.
