Att ta körkort är lite som att fylla år. Man blir uppvaktad, folk säger grattis och sen står det rosor på köksbordet när man kommer hem(!). I alla fall om man har en bra sambo. Vilket jag har. Min spontana reaktion var att räkna dem (haha, charmig tjej). Det var sju rosa rosor så det betyder att han älskar mig och lovar mig evig trohet <3
Det stod två rosor i sovrummet också. Undrar var vi ska resa? Haha. Jag börjar förresten misstänka att han köpt en bukett med tio och strategiskt delat upp dem. Antingen finns det en till för mig att hitta, eller så har han slängt den. Eller det kanske inte säljs rosor i 10-pack just för att folk inte ska tro att de blir friade till av misstag?
Dagens middag. Vi gjorde kyckling med purjolök och paprika samt ostronskivling med vitlök, allting smaksatt med soja och sesamolja.
Jag hade en ny tröja på mig idag. Gillar den vita tygdetaljen som gör den lite roligare, ett perfekt vardagsplagg. Har den i grå också. Här hittar ni den (adlink).
Min köra-till-jobbet-karriär började ju strålande. Jag satt fast i kö precis utanför Helsingborg i en timme! Det var tvärstopp och kön rörde sig typ fyra meter på hela den tiden. Jag hade tänkt att jag skulle ha så god tid på mig och körde hemifrån 06.20, men ändå kom jag 45 minuter sent till jobbet…
Idag var alltså köra-själv-premiären. Först körde jag F till jobbet och då hoppade han bara ut. Jag sa ”ska jag köra SJÄLV nu?!?”, ”ja, hejdå!”, sa han och sprang iväg. Det var alltså hans reaktion på detta stora moment. Haha! Men det är kanske lika bra, hade jag börjar överanalysera hade jag nog blivit nervös. Det gick i alla fall hur bra som helst. Kön hade inte återhämtat sig på motorvägen så jag körde i 30-90 resten av vägen till jobbet. Där snackar vi mjukstart! Nu hoppas jag bara på att slippa kö imorgon.
Ursäkten om att min telefon inte fungerade i helgen så att jag inte kunde uppdatera er var förvisso sann, men jag hade inte tänkt göra det ändå. Haha. Vad gjorde jag då? Jo, jag var i Älmhult och körde runt för att bli lite bekant med gatorna.
Jag blev så bitter när jag failade uppkörningen förra veckan och skulle behöva göra teorin igen så jag tänkte att alltså nej, jag orkar inte det och i torsdags började jag titta efter tider runt om i hela Sverige. Jag tänkte att det kvittar var den är, jag tar den! Till slut hittade jag en tid i Älmhult 13/9 (idag) som jag bokade, och meddelade genast F att vi skulle på minisemester och bokade hotell lördag till söndag. I lördags efter loppet körde vi till Älmhult och sen har jag cruisat runt där i helgen. Jag ville gärna ha sett gatorna innan för att förbereda mig och tänkte att en hotellnatt egentligen motsvarar en uppkörning och det kan det ju vara värt.
Och det var det ju! I morse åkte jag till Småland och kom sedan hem ett körkort rikare. Jag lyckades!!! Jag tror att det var era ord som hjälpte mig och hela min inställning (och såklart F som lärt mig köra överhuvudtaget…haha). Jag har visualiserat att jag skulle åka dit för att ”hämta mitt körkort”, att jag är expert på att köra bil och att själva köra-upp-grejen bara är en formell tråkig grej jag måste göra först. Ursäkta om jag låter töntig…haha. Det funkade! I alla fall till att börja med. Det gick jättebra och jag var övertydlig med allt jag gjorde, exempelvs ”nu fungerar inte ljussignalen här, så jag kommer krypa fram över strecket eftersom jag behöver bättre sikt”, eller ”jag vet att han har högerregel, men han kom så fort, så jag valde att sakta ner nu så att jag är säker på att han stannar”.
Men sedan kom momentet att jag skulle backa runt ett hörn. Hörnet lutade lite, det var liksom en liten ”kulle” och det var så svårt att få rätt på det. Jag kunde inte helt bedöma bilens storlek, det blev inte som jag tänkt mig och då blev jag så himla nervös. Foten skakade, jag gjorde för stora rattrörelser och allt blev bara fel. Jag frågade om att få göra om det och det fick jag inte. ”Nu är det kört”, tänkte jag. Men istället för att bli ledsen blev jag så jäkla förbannad. Seriöst, här åker jag hela vägen till Småland och kan inte ens lyckas med att backa runt ett jävla hörn!!! Jag blev så arg och det enda jag tänkte var att vi skulle åka tillbaka så att han kunde säga nej så att jag fick åka hem. Ville inte vara där mer, ville bara hem. Så jag körde på. Jag överanalyserade inte en enda situation eller skylt och bara körde. När vi kom in i centrum bad han mig fickparkera mellan två bilar och jag tänkte ”jaja, förnedra mig mer då, jag ska nog visa dig” och lyckades fickparkera utan problem (tack som fan att jag måste fickparkera varje dag och därför kan det!!). Jag tror att det var det som räddade mig. Han fick se att jag visst kunde backa ändå.
När vi var tillbaka var jag fortfarande irriterad, uppgiven och väntade bara på att han skulle säga att ”din körning är tyvärr inte godkänd”, ”du har svårt att manövrera bilen”. Han började faktiskt med att säga det sistnämnda och i nästan en minut (kändes som en timme!) pratade han om manövrering, något om att ha rutin och när jag kände att absolut allt hopp runnit ur mig sa han plötsligt ”grattis” och tog mig i handen. Jag förstod ingenting, tittade på honom som ett frågetecken och började fulgråta. Jag bröt ihop totalt, kunde inte få fram ett ord och tårarna bara sprutade. Jag trodde att jag skulle bli glad, vilket jag ju blev, men mest för att jag skulle få slippa köra upp igen. Ville bara ut ur bilen och BORT. Var så trött i huvud, kropp och själ. Jag tackade så mycket (tror jag?! Minns knappt någonting), studsade ut ur bilen och ringde F på en gång som trodde att jag inte klarat det eftersom jag bara grät och började därför trösta. Haha <3
Den här satt på toaletten på Trafikverket i Älmhult. Nog för att man blir nervös, men att kissa på golvet?!
Alltså lättnaden?!?? Jag har körkort nu!!! Äntligen!!!! Som jag har kämpat, gråtit, bråkat med F och oroat mig över detta. Tips till alla som vill ta körkort: skjut inte upp det! Gör det när ni har tid! Gör inte det när ni jobbar 150% och pendlar 3 timmar om dagen och inte ens har möjlighet att ta körlektioner. Det går, men det är ju inte värt all stress.
Men vet ni? Nu är det över! Fucking äntligen! Nu ska jag bara våga köra bil ensam…haha. Eller överhuvudtaget. Känner typ att jag inte vill köra någonsin igen. I alla fall inte en Volvo v40………………
Den här satt på min dator när jag kom till jobbet <3
Och en muffinstårta stod och väntade på eftermiddagen!
”Idag lagar jag mat, så säg bara vad du vill ha”, sa F. Såklart svarade jag pannkakor. Jag är inte en pannkaksmänniska egentligen, men alltså F’s pannkakor är så magiska att det är helt sjukt. Tunna, krispiga och med en fyllning av Nutella. Man dör och återuppstår igen! Vi åt dem med Nutella, banan, mango och glass. Vi hade inget kolsyrat vatten hemma till smeten, så han använde coca cola. Det kunde ju bara inte bli fel.
”Blogga klart nu så ska du få massage”, sa F precis. Alltså hallå? VAD HÄNDER? Fyller jag år? Grattis till mig i alla fall. Måste gå hejdå.
Min kropp är så DÖD. Först sprang jag ju och sen har jag kört bil hela helgen och på grund av träningsvärk har jag liksom spänt mig och suttit snett när jag kört vilket sannerligen inte gjort något bättre.
Vi har varit ute på äventyr lördag-söndag. Tänkte uppdatera er, men packade lätt (dvs utan dator), men kunde inte eftersom min telefon blivit så himla konstig. Batteriet är på 100%, men sen går den ner till 0% på två timmar trots att jag inte ens använder den. Den bara dör hela tiden. Alltså jag vill inte tro på alla konspirationsteorier, men visst är det väldigt märkligt att detta händer just när Iphone 7 lanseras?
Vi kom hem igår kväll och lade oss genast i badkaret två timmar för att mjuka upp kroppen, sedan åt vi varma ostmackor och tittade på tv. Klart slut på en bra helg.
Dagens frukost. Keso med cashewnötter och torkad frukt (måste vara apelsin, ananas och papaya) är en ny favorit.
Jag startade dagen med att springa en halv mil! Haha, en mening ni inte trodde ni skulle läsa här va? Det var faktiskt ett välgörenhetslopp för att stötta Det lilla barnets fond, en förening som stödjer forskning och utveckling hos nyfödda och förtidigt födda barn. Vi ville såklart springa för Saras lilla stjärna <3
Här är vi! Halva gänget bestämde sig för att gå, loppet gick ju mest ut på välgörenhet och inte vem som springer fortast (säger det innan ni mobbar Malins jeans).
Det gick bra för oss faktiskt! Jag höll ett lågt tempo och sprang i princip hela loppet (gick bara några hundra meter), vilket gjorde hela gänget väldigt imponerade?! Tur att man kan överraska…haha. Är ganska nöjd över det ändå. Way to go me för att inte ha tränat alls. Tror jag blev sporrad av att en familj med barnvagn sprang förbi mig, tänkte att det var illa om de skulle kunna göra det bättre än mig med barnvagn och allt. Hehe.
Såhär glad såg jag ut när jag gick i mål. Fy vad tråkigt det är att springa alltså. Att powerwalka med musik eller podcast är nice, men att springa…näe.
Sen grillade vi hemma hos Sara och Björn och åt glass. Mysig dag!
