Det finns två bloggare som jag vill ge en stor kram till. Kanske inte är helt rätt att skriva detta blogginlägg, men nu skriver jag med hjärtat.
Kram nummer 1: Till tjejen/killen bakom bloggen Gossips.se. Personen bloggade inte på över en månad och vi fick veta att hon (ja, jag antar att det är en hon) legat på sjukhus. Nu ägnar hon dag och natt åt att försöka uppdatera allt hon missat och ber om ursäkt till kors och tvärs. Gossip, du är inte skyldig ”oss” något. Skit i att du varit borta och börja bara uppdatera som vanligt. Hälsan går alltid först. ALLTID. Ta hand om dig.
Kram nummer 2: Till Micah. Fina Micah som inte varit något annat än ärlig och snäll på sin blogg. Och ändå får hon så mycket skit? Hennes läsare borde skämmas. Jag har också varit ung, osäker och djupt deprimerad. Och jag är så lycklig över att den här bloggvärlden inte fanns då. Micah, du har ingen skyldighet att berätta allt om ditt liv. All den negativa energin du får tillbaka förtjänar du inte. Jag lovar dig, allt kommer att bli bra. Ge inte upp. Det kommer att bli bra.
Jag gick upp tidigt idag. Bakfull och jävlig traskade jag bort till affären för att köpa Aftonbladets söndagsbilaga som jag trodde att jag var med i.
Kom hem, bläddrar genom den. Hittade inget. Bläddrade igen och gav upp. Jag är tydligen inte med. Eller är det någon som läst om mig i någon tidning idag?
Nåja. Jag fick en massa bantningstips och skvaller om det engelska kungahuset. Alltid något.
Jag har varit uppe sen klockan 10.00 imorse. Det trodde ni inte va?
Gårdagen var kul och slutade med att jag helt otippat hoppade över staketet på ett ställe (det var fullt och jag fick inte komma in) och satt och pratade med min svenskalärare från gymnasiet.
Men det roligaste på hela kvällen var när jag, Rebecca och Nils hängde i 60-tals tältet. Rebecca skulle säga hej till sin pappa och han berättade för oss att någon Håkan snart skulle spela. ”Han är jättebra”, sa han och vi bestämde oss för att stanna trots att vi var totalt missplacerade.
Det slutade med att vi stod längst fram och skrek ”Håkan! Håkan! Håkan!” som några galningar. Jag ska inte påstå att det var vår typ av musik. Men det var skitkul att låtsas. Vi hoppade upp och ner, och skrek ”Vi äääääälskaar diiiiiig” som några hardcore fans, trots att vi inte alls visste vem snubben var.