Innan vi gick hem igår hann vi med en timme på Beach club där det var världens feststämning. Vi köpte lite bubbel och hittade en soffa. Ganska snart kom en kille och satte sig bredvid mig och jag kunde inte bli av med honom trots alla trick i boken. Han gick iväg, men kom tillbaka gång på gång, typ som att han glömt bort att han blivit avisad. Jag var otrevlig, skrek till honom att dra, ignorerade honom, låtsades inte förstå. Men nejdå. Ändå fortsatte han knacka mig på axeln och insistera på att vi skulle följa med på efterfest i hans hus.
När jag berättar om det här och liknande situationer brukar vissa säga att de aldrig varit med om något liknande och att de inte ens sett eller hört om det. Blundar de bara, eller har jag extremt mycket otur? Jag tror på riktigt att jag stöter på en riktig dunderdouche som inte kan acceptera ett nej ungefär var tredje gång jag går ut. Händer det bara mig?
Och varför händer sånt mig så ofta? Jag funderade på det efteråt och innan jag visste ordet av det började jag skylla på mig själv??? Jag satt seriöst och tänkte att jag kanske ser för trevlig ut. Att jag måste öva på att inte misstas för att se inbjudande ut. Att jag kanske inte var tillräckligt tydlig? Jag skrek ju i och för sig ”STICK HÄRIFRÅN”, men jag borde kanske gjort det direkt? Haha. Alltså. Ja. Problemet ligger alltså hos mig och inte mannen som inte accepterar mitt nej. Rimligt. Patriarkatet alltså. Vad gör du med mig.
Igår var tanken att vi skulle på Beach Clubs sommarfest, men då det var megakö och vi (konstigt nog) inte kände för att stå i kö i en timme blev det Barfota istället.
Vilket väder! Och vilket ställe! Jag tror att Jacob får komma hit igen så att jag får beta av ännu fler ställen. Har ju inte varit på ens hälften.
Här ser ni mitt häng.
Och min mojito.
Och en flamingo på toaletten.
Grabbarna skulle upp tidigt och jobba så efter ett tag var det bara vi tjejer kvar.
Vi hittade ett bord precis vid stranden och sällskapades av solnedgången.
Här satt vi tills de stängde. En trevlig kväll med perfekt sommarväder! Mycket nöjd! Mindre nöjd var dock F när jag kom hem mitt i natten och bokstavligt talat vände upp och ner på hela köket för att hitta nudlar… Han gick upp, ställde sig i dörrkarmen, tittade på mig och frågade irriterat ”Vad gör du??”. ”Hungrig”, svarade jag.
Jag har köpt två par nya solglasögon! Mina svarta solglasögon är ju mina favoriter som ni vet (eller borde göra) (ni tvingas ju se dem i typ vartannat inlägg), men att bara äga ett par solglasögon är samtidigt lite risky. Jag är så rädd för att jag ska ta sönder dem på stranden, råka sätta mig på dem (har hänt) eller glömma dem på en fest och sedan aldrig återfinna dem (har också hänt). Så jag behövde helt enkelt två nya slit-och-släng varianter:
Det blev dessa! De längst bak har en ljusrosa ram trots att bilden inte riktigt håller med och kommer från H&M. De längst fram kommer från Åhlens och hade märket ”Prestige” som en liten vit text överst i vänstra hörnet. Men det ville jag inte ha så jag skrapade bort det med en kniv.
Såhär ser dem ut på. Jag hatar egentligen spegelglas på solglasögon. Jag tycker det är distraherande och irriterande att behöva titta på sig själv när man pratar med någon. Men. Det problemet har ju inte själva glasögonbäraren! HA. Sorry till alla som ska prata med mig.
Och såhär ser det andra paret ut. De är mina nya favvosar tror jag. Gillar formen och metallbågen. Sitter perfekt på också.
Det var det. Nu vet ni hela min solglasögongarderob.
Idag fick jag fint lunchsällskap. Min mamma sa att hon ville ha långlunch med sin favoritdotter och åkte till Helsingborg och mötte upp mig. Tur att jag är hennes favorit ändå. Med tanke på att hon har så många liksom.
Har tydligen mest bilder på vad vi åt, i vanlig ordning. Men låt oss titta på det dådå:
Det blev lunch på Hos Bo. Jag valde vegetarisk lasagne. Den var god, men jag gillar inte chevre tydligen. Har alltid trott att jag gör det, men nähä där ser man.
Sedan blev det glass såklart. Jag valde Nutella och pistage. Bra kombo.
Och alla dejter måste avslutas med en kaffe. Fick mamma att prova havremjölk. Det var godkänt. Det var första gången jag beställde latte med havremjölk ute. Det är lite som att dricka en chokladboll, och vem vill inte det liksom. (Förutom LOKA med smak av chokladboll då, den var verkligen inte god).
Mellan allt vi åt och drack spanade vi lite på sommarrean också. Rean just nu är ju helt sjuk? Man borde egentligen skita i att shoppa på hela året och köpa hela sin garderob nu. Det hade visserligen varit väldigt tråkigt, men ekonomiskt.
Mamma plockade på sig och provade många saker som hon tänkte köpa, men sedan ångrade hon sig och köpte ingenting. Hon sa efteråt att det kändes som att hon ”shoppat massor”, trots att hon inte köpt någonting alls. Så mycket win ändå. Man kan låtsas köpa grejer och få känslan av shopping, men bespara plånboken.
Så många ekonomiska råd ni få nu va??? Borde skriva en bok. Typ Egoinista. Inte? Nä okej.
Inte för att klaga eller var sur eller något.. Men känner du aldrig typ att du inte arbetar tillräckligt? Alltså jag har ju också vissa dagar som dessa, där man mest bara chillar hela morgonen, jobbar (jag pluggar ju då) några timmar mitt på dagen och sen fixar middag/tvätt/städ eller något… Alltså jag får dåligt samvete om en vardag går åt på det sättet, för jag vet ju hur mycket man måste göra i andra perioder.
Tänker du någonsin så?
– Till en början kunde jag göra det. Exempelvis när jag fortfarande låg i sängen när folk var på jobbet osv. Det kändes nästan som att jag fuskade? Men jag jobbar ju faktiskt inte mindre, jag har bara ett icke traditionellt jobb. Även om jag inte alltid jobbar 8 timmar just på dagen arbetar jag kvällar, helgen och även på semestern. Så om man summerar det arbetar jag precis lika mycket som alla andra (förutom de som jobbar extremt mycket då), bara att det inte är de traditionella tiderna. Under mina första veckor som egen kunde jag ha lite ångest och känna att jag ”slösade bort” dagarna om jag inte satt framför datorn 8 timmar i sträck. Men det funkar inte heller. Mitt jobb baseras mycket på inspiration och även vad jag gör (lyxigt nog), så numera sitter jag inte och trycker framför datorn bara för att. Jag är istället okej med att jag varierar mina arbetstider. Och herregud, det är ju det bästa av allt. Jag kan välja att sova två timmar extra på morgonen och istället jobba på kvällen om jag känner för det. Jag tänker utnyttja de positiva delarna av det här så länge jag kan : )))
Precis som du säger kommer det mer intensiva perioder också, det är då man ångrar att man inte unnade sig att ta det lugnt när man kunde. Med andra ord: ha inte ångest över att du har ett arbete som inte är upplagt på samma sätt som andras och känn aldrig att du behöver försvara dig. Våra liv kan se mycket lyxiga ut (och är det kanske också), men bakom ytan finns det mycket deadlines, press, kvällsjobb, semesterjobb och hektiska perioder som de inte ser. Det är inte bara 8-timmars sammanhängande 8-17 som räknas liksom. Nu svarar jag utifrån ett perspektiv att vara egenföretagare, men det kan mycket väl appliceras på heltidsstudier också, det fungerar ju likadant, beroende på vad man är för typ av person.
Talar du uteslutande norska med dina släktingar eller slinker det in en del svenska också? ☺
– Jag pratar tyvärr bara norska förutom om det är enstaka ord jag har glömt. Jag skriver tyvärr eftersom jag skulle önska att jag var mer okej med att prata svenska med dem. Min norska är bra, men jag har såklart inte samma ordförråd eller grammatik som på svenska, och har därför inte samma möjlighet att uttrycka mig. Det är så sorgligt på ett sätt, för språket är en så stor del av den jag är. Jag älskar att skämta, diskutera och ställa frågor. På norska är jag så hämmad. Men jag kan bara inte prata svenska eller engelska med dem, det känns så fel. Jag KAN ju norska liksom, jag klarar mig jättebra. Men tyvärr försvinner en del av min personlighet.
Jag inser nu när jag läser din fråga igen att det kanske inte var det du undrade? Haha. Du menar kanske om det slinker in ord på svenska av misstag? Det gör det inte. Jag är väldigt duktig på att slå över till norska och gör det utan att blanda in svenskan. När jag varit i Norge ett tag och ska prata svenska är det svårare dock. Jag har SÅ svårt att vänja mig av med uttryck och det känns som att tungan ska gå sönder när jag pratar skånska…haha. Vet inte varför det är så? Det beror nog på att jag hela mitt liv ofta har slagit över till norska (pratade norska med mamma hemma), men jag har inte övat på att ha det tvärtom – det vill säga att ha norska som huvudspråk men att slå över till svenska då och då. Så konstigt nog slinker det in norska ord i min svenska om jag varit i Norge länge.
Fråga om wrapen! Höll den ihop när (om?) du rullade ihop den? Mina spricker ALLTID när jag har mer än typ en köttbulle i och det är kladdigt. Försöker ha med i matlåda också men blir bara trist. Tips någon? Vad ska man ha för vik-teknik liksom?
– Alltså inte för att vara sån, men jag är en wrapvikarexpert! Mina wraps håller alltid ihop och jag lyckas dessutom alltid ha mer innehåll än andra. Det finns många sätt att göra det på och ”mitt sätt” är inte revolutionerande på något sätt. Jag tror snarare att det är så de flesta gör? Men om någon mot förmodan har missat ska jag visa hur jag brukar göra. Jag har alltså gjort teckningar i Paint… Tankar efter att ha suttit med denna så kallade illustration (i över en timme!!!): 1) Jag HATAR Paint 2) Det här är nog mitt sämsta grafiska verk någonsin 3) Om jag hade googlat hade jag säkert hittat en liknande teckning och hade besparat mig allt detta arbete. Anyway. Såhär brukar jag göra:
Steg 1: Lägg allt innehåll i mitten av wrapen. (Skratta inte åt min teckning tack).
Steg 2: Vik upp underdelen såhär.
Steg 3: Sidorna ska vikas två gånger så att wrapen inte kan läcka. Vik först in dem en gång.
Steg 4: Sedan en gång till. Och nu är det klart! ÄT.
Hej! Först o främst tack för en underbar blogg <3 läst den så länge jag kan minnas. Går igenom något jobbigt just nu, och undrar om du har något tips? Har bestämt för att göra slut med min kille efter ett år då mina känslor har svalnat och magkänslan säger alltså att det inte är rätt att vara med honom. Men det kommer krossa hans hjärta. Försökte redan göra det några veckor sedan men han blev så förkrossad att jag inte klarade gå igenom med det, så sa att jag skulle ge oss en till chans. Jag har sån ångest över att göra han så ledsen igen, det är den värsta känslan i hela världen! Bryr mig så mycket om honom. Men måste väl sätta mina egna känslor i första hand 🙁 har du gått igenom detta? Hur tar man sig igenom det? Vi bor dessutom ihop så det blir extra jobbigt 🙁 vet inte hur jag kommer va stark nog! Gråter bara jag tänker på de! Dessutom är de så mkt jag kommer sakna med han! 🙁 usch för olycklig kärlek 🙁
– Förlåt om jag låter hård nu. Men det är INTE snällt att vara med någon bara för att man inte vill såra personen. Tvärtom, det är jätteelakt. Ja, han kommer att bli ledsen. Men det går över! Han kommer att må bra igen. Det är inte bättre för honom att vara med en person som inte riktigt vill vara med honom bara för att du är rädd för att dra av plåstret. Det blir snarare värre. Jag har inte varit i din situation, men jag har varit i hans. I en relation blev jag nästan-dumpad flera gånger och varje gång blev jag förkrossad, försökte lösa saker och vända vrida på varenda grej till han bestämde sig för att stanna kvar. Men han ville ju inte vara med mig, inte 100% och innerst inne förstod jag det. Nu i efterhand är det faktiskt det som gör mest ont, att han inte bara kunde dumpat mig första gången. Låta mig få ett avslut och gå vidare. Inte dra ut på det som ett känslomässigt spel i ett helt år tills jag bara var ett skal av mig själv.
Han förtjänar att vara med någon som verkligen vill vara med honom och du förtjänar att vara med någon som du verkligen vill vara med. Så är det bara och det är inget man ska kompromissa med. Ni båda förtjänar bättre helt enkelt och allt kommer att lösa sig. Sånt här är så fruktansvärt jobbigt och sorgligt. Jag förstår verkligen dina känslor. Men det kommer bli bra igen. Du kan ju inte hjälpa hur du känner, du måste följa din magkänsla. Du ÄR stark nog. Du måste bara göra det. Det kommer vara pissigt och asjobbigt, men det går över. Allt löser sig. Jag lovar. Kram <3
Jag provade en quornfärs när vi gjorde tacopaj för några månader sedan, men tyckte inte om den alls. Konsistensen blev bara mosig och konstig. Men idag provade vi vegofärs från märket Anamma istället och den kan jag verkligen rekommendera! Bra konsistens och det blev som helt vanlig köttfärs. Ingen stor skillnad i alla fall.
Titta! 100% veganskt köttfärssås. Förutom kanske buljongen vi hade i skafferiet, vet inte vad den innehåller.
Flera av er länkar artiklar som kritiserar What the health till mig. Tack så mycket, men jag har faktiskt redan läst och håller (till stor del) med om vad som skrivs. Jag tyckte också att dokumentären var överdriven och vinklad (efter den första känslan som var att jag ska aaaaaldrig äta kött igen i hela mitt liv och fyfan vad äckligt VAD HÅLLER JAG PÅ MED…haha). Men alla kommer ju ändå till samma slutsats, att det ÄR vettigt att dra ner på kött och animaliska produkter. Så that’s what I’m gånna do.
Igår fick jag äran att hänga med min favoritperson hela dagen! <3 Låt oss kika:
Först hjälpte hon mig att jobba lite. Hon var nyfiken på vad jag gjorde på datorn och jag visade henne. Men Bella förstod inte varför vi inte bara kunde trycka på alla knappar samtidigt och se vad som händer. Så vi gjorde det istället.
Sedan gick vi en sväng på stan. Det är viktigt att plocka upp varenda liten sak man ser på marken. Det kvittar om det är ett blad, en blomma eller en cigarettfimp. Allt ska upp. Tur vi har Bella. Vem vet hur gatorna hade sett ut annars.
Sedan åkte vi hem och läste böcker. Förstå att hon självmant tog en bok och satte sig i mitt knä! :’) :’) Mitt hjärta smälte och flyter nog fortfarande runt i kroppen.
