Jag är världens mest känsliga när det kommer till att misshandla det svenska språket. Jag tål inte stavfel. Jag mår dåligt av stavfel och konstiga meningsuppbyggnader.
Det värsta är att jag hittar stavfel i min bok hela tiden. Det är nästan som att de inte ens orkat läsa genom texten två gånger.
Det förklarar väl hur förbannat tråkig min bok är när inte ens självaste författaren har orkat läsa vad som skrivits?
Vilopuas och inta? Kom igen! Det är bara slarvigt.
Fööörlåååååååt, jag är världens sämsta bloggerska.
Först har jag pluggat, sen skulle jag köpa kameran jag ville ha (som inte verkar finnas någonstans) och sen var jag på kalas. Nu ska jag plugga igen. Jag måste verkligen klara nästa tenta. Sen har jag en tenta till igen en vecka efter som jag också måste klara. Fuck my life.
Tidigare idag.
Andreas: Får jag överraska dig sen?
Egoina: Du vet att poängen med att överraska försvinner lite när du förvarnar?
Andreas: Ehhm.. Oj.
Vad som plingade på dörren precis:
(Ja, alltså Andreas också. Annars vore det väldigt märkligt). Lite överraskad blev jag ändå. Precis vad man vill ha en fredagskväll med halvt sönderpluggad hjärna.
…Jag sitter och sammanfattar mina böcker till tentan i ett worddokument. Funderar på att sälja den sen. ”Organisationskommunikation for dummies” kan den heta.
…Det är lite irriterande att jag inte kunde alla långa ord som jag kan nu när jag var liten och vi alltid lekte ”hänga gubbe”. Jag menar, ”differentieringsperspektiv”, ”decentraliseringsproblem” och ”socialkonstruktionistisk” hade varit helt perfekta ord.
Tänkte avfärda detta innan jag får fler frågor: Nej, jag har inte cancer.
Jag tycker att det är skrämmande att någon ens kan ha fått för sig att skriva så. Och om det nu vore så att någon bloggare, eller människa överhuvudtaget har cancer så är det inget som ska skvallras om i skvallerbloggar.
Jag skiter i vem som är ihop med vem eller vem som har kopierat vems klänning. Men när det gäller att skvallra om så pass allvarliga saker som sjukdomar går man för långt. Oavsett hur ”pålitlig källan är”.
Jag har en dålig känsla om en massa saker idag. Svårt att beskriva. Som att ha ångest, men inte veta varför. Något som inte ens en dusch, en megarosett på tröjan eller lockat hår hjälpte mot.
Nu åker jag och köper en kamera. Lovade er bättre bilder som nyårslöfte och ska minsann hålla det.
Ja, men BRA att jag har gått runt och trott att det var måndag igår och tisdag idag. Jag har ingen koll på veckodagarna längre. Jag har tenta nästa vecka och har tänkt att det är luuuugnt. Jag har ju hur mycket tid som helst. Så tittade jag i almanackan nyss och det är ju torsdag. TORSDAG? Hur hände det?
Man ba:
Jaja. Nu har jag en krönika att skriva också. På UNDER EN TIMME. Tur att jag upptäckte den deadlinen innan det var för sent.