2020
Startade mitt 2020 i Norge tillsammans med min familj. Helt ovetandes om vilket märkligt år det skulle bli. Hade ingen aning om att det inom snar framtid skulle bli svårt att ens besöka ett grannland och att enda gången vi skulle träffas igen detta år var när vi en vecka på sommaren endast för att vi hade tur att gränsen öppnades just då.
Undrar när nästa gång blir </3
Väl hemma hände det grejer. Golv och mattor drogs upp.
Och det här.
Blev till det här.
Jag och Caroline bokade hotellnatt i Köpenhamn och hade ett festligt dygn. På tåget på väg till Köpenhamn fick jag upp en notis om att det där ”coronaviruset” nu upptäckts i Sverige. Förstod såklart inte allvaret. ”Detta kanske är den sista kvällen i livet”, skämtade vi och satte tema för kvällen.
Klipp till ett år senare och snart två miljoner döda. Jättekul skämt Regina : (
Hann till och med åka till Österrike med jobbet på konferens innan någon förstått allvaret.
Efter den resan var kontoren spöklikt tomma. Alla var sjuka! Vet inte om det var covid, men det hade inte förvånat mig.
En dag kallades vi till möte. ”Alla ska gå hem. Genast. Från och med nu arbetar vi hemifrån”. Så märklig stämning. Gick runt planlöst. Packade ner laptop och sladdar. Vi började tömma kylen. Jaha vad ska vi göra med allt bröd, kaffe, mjölk, juice, smör och ost? Maten placerades ut som en buffé och alla fick plocka. Jag lämnade kontoret med ett smörpaket och en hushållsost.
Jag och Emma spekulerade i hur länge det skulle hålla i sig. Emma hade hört rykten om att vi inte skulle få komma tillbaka till kontoren förrän efter påsk. Nä det kan väl inte stämma?? SÅ LÄNGE?!?
Det var inte perfekt timing med hemmakontor för min del. Jag hade hantverkare hemma som skulle sätta upp en vägg. Fick sätta mute på möten och hörde cirka ingenting.
Men bra blev det!
Plötsligt hade jag ett sprillans nytt hemmakontor lägligt nog!
Det blev vår! Vi firade Freddy med utomhuskalas.
Och vips blev det sommar också. Vi gick på semester. Och en mur, tydligen.
Sommaren kom och dödstalen minskade. Det blev som att vi glömde bort pandemin för en stund. Det började kännas som vanligt. Nu är det över, tänkte jag naivt. Var stensäker på att det värsta var över och att jag skulle tillbaka till kontoret till hösten.
Hade en så fin semester! Fick en heldag med bästa tjejerna i försenad födelsedagspresent. Strålande sol hade de beställt också. Åt musslor och drack bubbel till en orange solnedgång.
Hängde också mycket med F i parken. Kan känna rumpan domna bara av att se bilden, haha.
Och åkte på äventyr.
Gränsen till Norge öppnades för Skåne. Vi tog chansen och åkte. Det var så fint att återse dem. Vi hade en mysig dag tillsammans. På kvällen när vi skulle gå och lägga oss ropade min faster genom toalettdörren när jag borstade tänderna att ”Alf ringer”. ”Vem Alf”, frågar jag tillbaka. ”Det vet inte jag, det är din telefon. Kanske din mammas sambo Alf?”, svarade hon.
Varför skulle Alf ringa mig? Kanske det är mamma som ringer, tänkte jag. Jag visste att de var på restaurang. Kanske batteriet på hennes telefon tagit slut och hon ringer för att berätta något.
”Han har ringt flera gånger”, säger min faster och då knöt sig magen. Det här är nog inte bra.
Det var det inte heller. Han berättade att mamma varit med om en olycka. Att hon cyklat snabbt, kört på en kant, flugit av cykeln och landat rakt på huvudet. Sedan låg hon i en pöl med blod på asfalten. Det blödde ur öron och näsa och ögonen hade svullat igen. Han satt i ambulansen med skakig röst när han ringde. ”Det verkar allvarligt”, sa han. Plötsligt stannade ambulansen mitt på vägen och han visste inte varför. Föraren behövde gå in där bak. Alf hade panik och jag också.
De körde vidare till sjukhuset. Hon var vid medvetande. Men hon uppgav fel personnummer, visste inte vem Alf var och förstod inte alls vad hon gjorde där.
Den natten hade jag kontinuerlig telefonkontakt med Alf som ringde mig så fort det fanns en uppdatering. Det var som en ilande panikkänsla blandad med grov ångest i kroppen. Jag gjorde inget annat än att titta på telefonen och jag gick runt runt runt matbordet. Kunde inte sitta still. Började köpslå allt i mitt liv. Trodde hon skulle dö. Eller i alla fall bli förlamad. Inte bli sig själv igen.
De pratade om att nacken kanske var bruten. Att de var tvungna att ta henne till Lund för operation. ”Ska vi köra”, frågade F och jag sa att vi väntar tills det blir morgon.
Alf ringer till mig och säger att hon är sig själv igen. Hon vet vem han är! Några timmar senare är läget stabilt. Hon ligger på IVA och Alf får åka hem för att sova. Jag försöker också sova.
Mamma har berättat i efterhand att hon inte minns någonting från att hon låste upp sin cykel tills att hon befinner sig på sjukhuset. Hon beskriver det som att hon plötsligt vaknar ur ett mörker. En läkare ser att hon ”blir sig själv” och förklarar vad som hänt och varför hon är där.
Hon fick en skallbasfraktur, frakturer i ansiktet och bland annat en krossad bihåla. Till en början hörde hon ingenting på ena örat och ögonen skelade. Idag är hon nästan helt återhämtad! Helt otroligt att det gick så bra trots allt. Hon skelar inte, hör bättre och man kan bara skymta blåmärkena under ögonen. Om någon har tips på hur man får bort blåmärken snabbare vill mamma gärna veta förresten, haha : )
Dagen efter var jag lättad men skakad. Kände mig bokstavligt talat skakad. Som att någon snurrat mig i en sån där åka-till-rymden-simulator och att alla organ bytt plats.
Men vi försökte ha trevligt också. Fick kramar trots pandemi och det var fint att vara just här när detta hände.
Vi åkte hem till Sverige igen. Avslutade semestern här. Låter kanske töntigt, men jag satt här och bara var så tacksam för livet. Alla lever, alla är friska. Jag begär inget mer.
Och mamma fick komma hem från sjukhuset! Jag är så tacksam över mitt flexibla jobb som gjorde att jag kunde åka hem till henne på dagarna och träffa henne när hon skulle på läkarbesök.
Sommaren var inte helt slut än. Först min och Hannahs 10-timmars yatzy-sittning.
Och kräftskiva!
Sen blev det höst. Vi fick såklart inte komma tillbaka till kontoren efter semestern. Istället blev restriktionerna dessutom strängare. Man skulle helst inte umgås med fler än de man bor med, eller en utvald liten krets.
De senaste månaderna har varit lite som en dimma. Vad har jag ens gjort om dagarna?
Jag är inte en särskilt social person. Kanske svårt att tro då det kan se ut så när man skriver en blogg som mycket handlar om ens sociala liv. Men jag har snäppet mindre socialt behov än de flesta skulle jag tro. Jag är introvert och laddar batterierna genom att vara själv.
Att slippa sociala sammanhang varje dag har varit så skönt. Mitt sociala konto har aldrig blivit tomt. Men tydligen mår jag inte bra av att vandra runt med ett helt fyllt socialt konto heller. Till att börja med var det okej. Men sen blev jag så uttråkad. Kände mig kvävd. Minns jag skrev till Sofie en gång att det kändes som att min själ höll på att dö.
Såklart är det en liten uppoffring i det stora. Men helt klart en spännande känsla, att även jag kan känna att själen dör utan att få socialt utlopp då och då.
Några saker får dock gärna vara för all evighet: folks nya tvätta-händer-vanor, låta bli alla onödiga kramar, avstånd till varandra i offentliga miljöer, stanna hemma när man är sjuk (att man ens behöver säga detta självklara till folk?) och mer chill inställning till var och hur arbete kan utföras.
Roade mig med pandemisysslor som att stänkmåla porslin och spela sällskapsspel.
Och pussas med honom.
Jag tror inte att någon har särskilt höga förhoppningar på 2021. Det känns som att det inte krävs mycket för att det ska kännas som ett av de bästa åren på länge. Lite som att bli president efter Trump. Bara ett normalt jäkla år och vi är nöjda. Vi begär inte mer.
210 gillar
Annie
| #
Tacksamheten över att allt gick bra med din mamma är total. Tack bästa Regina för att vi får äran att följa dig och dina tankar. Du har nog varit viktigare än någonsin det här året. <3
Svara
A
| #
+1!!! Viktigare än nånsin.
Svara
Hanna
| #
Fin sammanfattning! Och så skönt att din mamma blev bra tillslut. Hon har varit med om nog nu! Hoppas på ett lugnt fint 2021 för er båda 🙂
Svara
Lina
| #
Skönt att höra att din mamma mår bättre. Vet att det finns en kräm på apoteket som är för att få bort blåmärken. Har för mig att den heter Hirudoid.
Svara
Kari
| #
Googlade och hittade den, men tyvärr hjälpte den inte. 🤗
Svara
Anne-Lee
| #
Hiruduid-kräm från Apoteket tar effektivt bort blåmärke.
Svara
Anna
| #
Uscha, det kryper i hela min kropp när jag läser om din mammas olycka. Nästan ofattbart att det gick så bra, men herregud så skönt att det gjorde det!
Svara
Frida
| #
Känner igen mig skrämmande mycket i din beskrivning kring din mammas olycka.. min mamma fick en stroke. En vidrig och bottenlös oro jag aldrig någonsin vill känna igen. Kräktes efter att pappa ringt och berättat att de var påväg till sjukhuset.. så himla glad och tacksam för att våra båda mammor är så gott som återställda igen. Livet ändå..
Svara
Robert
| #
Vilken tur att det ändå gick så bra för din mamma med tanke på omständigheterna. 😛
Svara
Izabella
| #
Vilken fin sammanfattning, och så skönt att allt blev bra med din mamma <3
En fråga, har du någon länk på ditt golv? Ska nämligen själv lägga nytt golv och har kollat på vitlaserad parkett men är rädd att det blir för kallt. Ditt golv ser ut att ha en varm ton utan att det drar för mycket åt gul/orange, så tänker att det kanske är bättre 🙂
Svara
Egoina
| #
Har tyvärr ingen länk, men det är 3-stav vit mattlackad ekparkett. Köpte det på Hornbach för 255 kronor kvadratmetern. Jag är nöjd med färgen! Jag upplever att parkettgolv blir lite gulare med tiden. Så kanske är värt att välja liiite mindre gult än du vill ha.
Svara
Jonna
| #
Vilken fin sammanfattning, och vad glad jag är över att din mamma mår bättre nu <3
Skäms nästan när jag säger till folk att 2020 blev det bästa året i mitt liv, jag är ju medveten om hur kämpigt det var för många. Prick hela sommaren spenderade jag med en kompis och vi hade en singelsommar, sen när jag minst anade det, och minst hade lust med det haha, träffade jag kärleken och nu är jag sambo. Knäppt och ibland läskigt men också helt underbart hur snabbt livet kan förändras så snabbt.
Svara
Sofia
| #
Fin sammanfattning och skönt att din mamma återhämtat sig så bra!
En liten fråga om stänkmålningen! Minns att det kom in kommentarer under det inlägget om att man kanske inte kan äta på porslin med den sortens färg på, stämde det? Vill så gärna försöka mig på detta också men känns tråkigt om man inte kan äta på tallrikarna efteråt.. Hur har du gjort? 🙂
Svara
Julia
| #
Åå jag kommer verkligen hur orolig man var över din stackars mamma när du skrev om olyckan.. skönt att höra att hon är nästintill återställd ❤
Det har varit ett helt konstigt och tomt år, men vi får hålla ut 🙂
Kram
Svara
Krista / Miss Macaronia
| #
Åh herregud vilken hemsk upplevelse med olyckan för er båda. Maktlösheten och inte veta hur det ska gå 😭 Sån tur ändå att det gick så bra till slut.
Kanske en täckande consealer? En bra (och billig) som tar bort blå toner är Isadora cover up 62 Peach dark circles, den kan se mörk ut på vanlig hud men den balanserar ut blått jättebra. Fick djupblå vallgravar under ögonen efter småbarnsåren och testat typ allt, denna är min favorit 🙂
Svara
Izabella
| #
Vilken fin sammanfattning och vad skönt att det ändå gick bra för din mamma ändå <3
En fråga, har du någon länk till ditt golv? Ska själv byta golv och har kollat på vitlaserad parkett men är orolig att det blir för kallt. Tycker ditt golv ser varmt ut utan att dra för mycket åt det gula/orangea hållet, så skulle gärna vilja kika på ett likande 🙂
Svara
Jennie
| #
Testa och köp ”arnica-salva”. Det finns på butiken life att köpa och ska hjälpa med blåmärken 🙂
Svara
Kari
| #
Tack för tips, har precis köpt arnicasalva nu.👍
Svara
Linnea
| #
Älskar ditt nya golv. Vart är det ifrån och vad heter det?
Svara
Malin
| #
Angående blåmärken under ögonen så har jag tittat på Skin Decision på Netflix och i avsnitt två är det en man som har varit med i en bilolycka som bland annat har mörka ringar under ögonen efter det. Han får göra någon typ av behandling för att bli av med det 🙂
Svara
Emma
| #
Men åh, din fina lilla mamma 😭 Hon har ju varit med här så länge, så det känns nästan som att man känner henne också. Skönt att det gick bra till slut, hon är stark!
Svara
Beatrice
| #
Vilken fin sammanfattning! Och sån tur med din mamma <3
Har läst din blogg i många år nu, men kommenterar aldrig. Vill bara säga att jag blir glad av din blogg och tycker det är så roligt att läsa dina bra och vettiga texter. Kram! (distanskramar behöver man ju inte sluta med)
Svara
Egoina
| #
Tack vad glad jag blir <3
Svara