Två år tillsammans
Igår var det två år sedan min och F’s tredje dejt. Två år sedan dejten då jag blev kär. Sedan den 18 oktober 2015 har det varit vi.
Jag har alltid haft en bild av vad kärlek är. Att man ska avsluta varandras meningar, alltid veta vad den andra menar och alltid tycka likadant.
Så är inte vi.
Men det är också det som är det fina. Jag tycker om att vara med någon som utmanar mig, som ifrågasätter och som får mig att utvecklas. Jag får vara den jag är och han får vara den här är. Men vi behöver inte vara samma. Och i slutet av dagen vet jag att det gör oss båda till bättre människor.
Aldrig har jag känt mig så trygg. Aldrig har jag visat så många sidor av mig själv för någon. Aldrig har jag kunnat vara mig själv lika mycket som nu.
Två år känns som igår samtidigt som det känns som om det aldrig funnits något annat. Vi har varit igenom jobbiga perioder och inte alltid haft förutsättningarna på vår sida. Men jag bara känner det nu. Att nu är det vår tur.
Den första bilden jag publicerade på oss <3
218 gillar
Sara Rogers
| #
Åhhhh, fina fina du!
Svara
linda
| #
Grattis på er dag.
Tiden bara springer iväg.Njut! 😀 <3
Svara
Namn
| #
Så fint!!!!!!
Svara
Susanne
| #
Grattis ? lycka till kommande år ?
Svara
Sofia
| #
Fina ni <3
Svara
Sabina
| #
Grattis 😀 Måste säga att de här 2 åren har gått fooort!
Svara
Amanda
| #
Stort grattis! Samma dag som jag och min karl blev tillsammans, 8 år i år! Finns det nå bättre än när man hittat rätt 🙂
Svara
Karolin
| #
Samma dag som jag & min sambo också, och vi firar också 8 år i år ?
Svara
Nellie
| #
Har följt din blogg i hur många år som helst och måste faktiskt säga att det har känts redan från början att du har varit mer trygg i ditt förhållande med F jämfört med dina tidigare relationer om det makes sence?
Har liksom känts så genom sättet du skrivit om honom på, som att du är lyckligare i detta förhållandet.
Flummigt detta blev haha men hoppas du förstår hur jag menar 🙂
Svara
Egoina
| #
Kan också vara att jag helt enkelt är tryggare i mig själv och är på en bättre plats i livet. Men absolut, du har nog en poäng 🙂 Kul att det uppfattas så iaf!
Svara
Nellie
| #
Glömde skriva grattis såklart!!
Svara
Robert
| #
Grattis! 😀
Svara
F
| #
Hurra! Och vad fina ni är ❤️
Svara
S
| #
Grattis till er! 🙂
Svara
S
| #
Hej igen.
Jag behöver lufta en sak som kanske är motsatsen till er relation. Skitkonstigt att skriva det här men jag har just nu ingen jag kan vända mig till och behöver formulera mig, förlåt för det.
Jag har en tjejkompis, min bästa tjejkompis. Hon är den första och i princip enda jag skulle höra av mig till om det var något allvarligt. Vi har haft en väldigt nära relation i cirka 3-4 år där vi hängt mycket med varandra. Jag har svårt för att släppa in människor för att jag är rädd att bli sviken eller lämnad men med henne har det blivit en successiv trygghet. Hon har varit bra på att höra av sig och jag har varit bra på att hänga på, även om det också varit tvärt om. Så har hon fått mig att känna tillit. Emellanåt har hon påpekat att hon tycker att dynamiken oss emellan kan vara ojämn eftersom jag är av en mer ”ta-för-sig-typ” och hon mera mjuk som vill bli inlyssnad. Vi har verkligen försökt diskutera det och försökt hitta på lösningar hur vi kan hitta balansen där. En tänker ju alltid att en gör mycket mer och försöker en massa, så det kände vi nog båda. Trots allt gillade vi ju att hänga och hade djupa samtal och delade en massa fint.
Så för kanske två veckor sen får jag, vad som för mig är helt oförberett, ett sms om att hon vill prata, men inte nu, vilket jag blir jätteorolig över. När jag frågar nån dag senare säger hon att hon behöver ta en paus för att hon känner att maktbalansen oss emellan är ojämn och att jag inte ska kontakta henne innan hon hör av sig, vilket kommer vara ”tidigast i november någon gång”.
Jag kan inte riktigt ordna tankarna som såklart rörs upp. Jag förstår inte alls hur det kunde komma så oförberett och hittar ingen händelse eller situation som jag kan tolka som utlösande eller ”droppen”. Jag har inte ens känt av något alls av det på den sista tiden och trodde det var jättebra mellan oss. Det måste ha kommit spontant för henne eftersom vi planerat aktiviteter osv helt normalt framöver.
Jag blir frustrerad av att inte få en förklaring. Ju längre tiden gått kan jag formulera det i att hon ”pausar” hela vänskapen via sms, på obestämd tid. Det är ett bra sätt att få mig att inse att hon tydligen måste mått jäkligt dåligt över något för att bara göra så för det gör jätteont på mig. Klart jag har andra vänner, men jag är singel och har ingen som jag kan prata med som med henne så jag känner mig väldigt lämnad och ensam. Det sårar mig enormt att hon inte har konfronterat mig med hennes känslor så att jag dels kan förstå bättre och förstå hur hon tänker kring hela paus-grejen. För mig är en vänskap inte bara att on/offa när det passar.
Bakgrund till det här är också att vi båda haft tunga problem i våra familjer som vi har stöttat varandra i. Eftersom hennes har tyckts mer aktuell samt att hon inte har orkat ta in något annat har det varit mest fokus på det. Hon har inte orkat se mig gråta och då har jag inte gjort det. När det var som värst för henne klarade hon inte av att sova ensam och jag kom hem och sov hos henne eller så sov vi hos mig. Sedan blev det lite bättre för hennes familj och det var inte lika mycket fokus på sånt eftersom det var oförändrat läge hemma hos mig med.
En tidsnära händelse som sårade mig var när vi pratade med ett par vänner om stress och metoden att stänga av sin mobil över natten. Då påpekade jag att den metoden ju är toppen för dem som kan, vilket ingen riktigt greppade, inte min tjejkompis heller utan hon frågade högt varför inte jag skulle kunna stänga av min mobil? För att jag kan få ett samtal närsomhelst om att min familjemedlem är nära att dö, eller ännu värre redan död. Att hon kunde glömma bort det. Poletten trillade inte ner förrän senare trots att jag blev konstig i situationen.
Det här och kanske annat gör att jag nog tyvärr har behövt komma fram till nu att jag inte känner mig sedd eller prioriterad av henne. Hennes upplevelse av maktobalans har nog sin grund, jag vill verkligen inte förminska någons upplevelse. Men jag vet plötsligt inte var jag står heller och tvekar nog mer för varje dag hon inte hör av sig. Min familjemedlem har emellertid legat på sjukhus på liv och död och jag har mått därefter utan att kunna ringa henne. Nu när livsfaran är över och jag hunnit smälta den har jag bara tårar kvar för min tjejkompis och min vänskap och vet inte hur det ska gå, eller snarare om, vilket är så himla sorgligt.
Nånstans känns det på ett konstigt sätt också stärkande. Jag är inte beroende. Jag kan klara mig utan henne. Jag värderar mitt välmående. Jag har lärt mig lita och förlora.
–
Gör precis vad ni vill med det här men det vore intressant med andra tankar. Det känns så sjukt att basera allt på ett sms. Men det var hennes och inte mitt val. Jag vet att hon menade allvar. Vilka råd har ni att ge? Vad borde jag tänka och göra? Kanske är jag bara ledsen inatt och mindre dramatisk imorgon. Det är lite mycket nu. Jag har ju inte hört hennes version. Men kanske är vi bara inte meant to be friends om vi är så dåliga för varandra.
Ta hand om varandra och kram på er!
Svara
S
| #
Jo tjena vad långt och himla relevant det var. Men nu ligger det där, whops
Svara
Kattis
| #
Jag kanske låter hård mot dig nu men.. jag uppfattar det inte som att det kom från ingenstans, det lät som att hon pratat om dynamiken er emellan tidigare och att hon inte tycker det känns bra. Att du inte ser problemet som hon gör kan ju bero på flera saker, spontant tänker jag att du kan vara mer självsäker eller att det är tufft för henne att vara den som ”står tillbaks”. Det är ju inte ditt fel såklart, inte hennes heller, hon upplever bara inte att ni är helt kompatibla.
Historien med telefonerna känner jag att du överdriver. Hon har såklart inte glömt men hon var inte där i tankarna helt enkelt.
Såklart att en vänskap inte bara är att on/offa som det passar men nog tycker jag att man som vän ska kunna respektera att man vid ett tillfälle inte riktigt orkar med och måste tänka på hur man vill ha det. Händer det upprepade gånger är det en annan sak dock, då får man bestämma sig.
Jag hoppas det löser sig till det bästa för er oavsett vad det innebär.
Svara
S
| #
Hej!
Tack för dina kommentarer! Inser att jag är känslig.
Svara
Melissa
| #
S: Det låter som en jättejobbig situation. Förstår att du känner dig ledsen och ensam. Det låter dock lite som om ni från båda hållen inte är helt nöjda i er vänskap? Hon har framför att hon tycker det är lite jobbigt att ni är olika, du framför här att du ibland känner dig lite bortglömd då hennes familjeproblem tar över mer än vad dina gör… Så det kanske är bra att ni får denna paus ifrån varandra och båda kan tänka på varsitt håll. Vad tycker du är bra respektive dålig i er vänskap? Fundera på om ni egentligen passar bra som nära vänner med tanke på att det verkar lite skakigt då och då. Jag undrar också om du har fler vänner? Det kanske vore nyttigt att umgås lite mer med andra under denna paus och inte gräva ner dig i negativa känslor?
Jag har själv i många år haft en vän som jag först såg som en nära vän, men som jag numera ser som en mer avlägsen vän, då vi helt enkelt är väldigt olika och inte så bra för varandra. Det blir lite negativt, lite tävling mellan oss, när vi ses… Så det känns mycket bättre att vi numera har lite avstånd och bara träffas några ggr per år jämfört med förr när vi umgicks minst 3 ggr/vecka.
Stor kram, det är fan inte lätt med relationer!
Svara
S
| #
Tusen tack för fina och nyttiga ord! Känns bra att bara känna sig sedd i sina känslor ibland. Som du säger är det ju lite som skaver här och var kanske och det är en bedömning hurvi ska göra med det. Mina tankar har väl gått åt ett liknande håll att omvärdera relationen och fokusera lite mer på andra. Jag behöver som sagt bli bättre på att höra av mig till folk för att bredda lite. Är väldigt dålig på det. Men nu så fort jag gör det mår jag bra av det och märker kanske också att jag behöver lite mer input än henne. Har bara blivit så att det är hon som hört av sig mest egentligen. Nej det är ju inte lätt ens med vänskapsrelationer alltid. Tack för en värmande kommentar! 🙂
Svara
F
| #
18 oktober måste vara en himla romantisk dag då, jag och min man firade treårig bröllopsdag och förlovningsdag, ja, när nu det var… 2009? Grattis till oss och er 🙂
Svara
Kattis
| #
Åh grattis! Upplever dig också som tryggare i den här relationen, utifrån vad man får se i bloggen, väldigt fint.
Svara
S
| #
Grattis till er! Vilken fantastisk känsla.
Sitter själv i valet att orka jobba på.mitt nuvarande förhållande eller bryta upp. 5 år tillsammans, förlovade och sambos. Under sommaren växte en känsla fram att jag inte prata med honom, det kommer inte naturligt. Tidigare har jag uppskattat hans lugna och mer tillbakadragna sida då det fått mig lugnare. Men någonstans så känner jag att jag tappat mig själv. Jag är i grunden en känslomänniska och har relativt lätt för att prata men mellan oss så har jag blivit allt mer introvert och att prata om känslor känns långt borta.
Jag älskar honom och den vardag vi har men jag saknar attraktion och passion. Tror du den kan komma tillbaka? Är livrädd för att aldrig kunna hitta någon och få vara ensam (är 28) Och tanken att lämna hela hans familj gör att jag vill gå sönder.
Vad ska man göra?
Svara