Känslan av att allt kan fallera vilken sekund som helst
Jag hade en så konstig reaktion igår. Jag bestämde mig ju väldigt spontant för att åka och berättade för F som tyckte att jag skulle passa på. Vi har ju knappt varit ifrån varandra sedan vi blev ihop och F skämtade och sa ”Vi kan ju se det som ett test och se om vi saknar varandra eller inte”. Min reaktion? Jag började gråta! Stackars F förstod ju ingenting, haha.
Saken är att det träffade en öm punkt hos mig. För exakt så har jag känt i tidigare relationer. Att jag inte vågar åka bort för att jag är rädd att han inte ska sakna mig och att han ska inse att han inte vill vara med mig. Det kändes som att om jag inte var geografiskt nära så förlorade jag kontrollen och allt blev mer kritiskt. Istället för att slappna av och ha kul på min resa har jag oroat mig, fokuserat på telefonen, analyserat allt som skrivits och fått en klump i magen om jag inte fått ett sms på länge eller om han varit online utan att skriva något. Det är så skönt att inte behöva känna så.
Det kvittar om jag och F är ovänner eller hur det är mellan oss, han finns där och han hör alltid av sig. Han skriver godmorgon, frågar hur jag mår och hur min dag är. Det ska han verkligen ha beröm för, på den punkten är jag dålig. Men jag tar ingenting för givet såklart och man kan aldrig veta vad som händer. Men det är så skönt att inte känna den ständiga oron att bli lämnad och den dåliga känslan i magen oavsett hur förhållandet mår. Som att allt kan fallera precis vilken sekund som helst. Det är först i efterhand jag förstår hur trasig man blir av att vara med någon som inte riktigt vill vara med en egentligen. Den andra personen säger aldrig det rakt ut, men man bara vet det. Man bara känner det. Så ska jag aldrig känna igen.
Kajsa
| #
<3!
Svara
Emma
| #
Shit vad jag känner igen mig i det här inlägget. Har haft ett par dåliga relationer och kan verkligen relatera till känslan av att det kan gå sönder när som helst. Den tunna isen man går på. Att inte våga säga/göra vissa saker för att man kanske är antingen för mycket eller för lite. Eh, nu kanske jag läste in lite mycket i din text, men jag har en ångestdag och känner ca alla känslor så det är inte så konstigt. Är hursomhelst jätteglad för din skull att du slipper känna så!
Svara
Egoina
| #
Exakt så!! 🙁 <3
Svara
Sofia -+bipolär+och+f.d+laestadian
| #
Fy, vad jag känner igen den känslan. Skönt att du slipper känna så med F <3
Svara
Jessica
| #
Jag hade en av och på pojkvän i 3 år. När det var bra så var det fantastiskt. Men rädslan att han stack fanns där hela tiden, 24/7 slappna jag aldrig av. Sov han över så ville jag inte somna, ville inte ha morgonen för sekunden han gick ut genom dörren så visste jag inte om det var vi längre. Han lämna mig flera gånger i 3 år och jag tog emot honom med öppna armar varje gång. Varje gång han kom tillbaka så kände jag mig speciell, så himla konstigt det där.
6 år senare har jag fortfarande inte haft en fungerande relation. Har aldrig ens blivit ihop med någon för jag förstör allting innan, för jag vet att personen ändå kommer lämna mig. Känner inte igen personen blir när jag dejtar någon, kontrollerande, sur, ångestladdad. Att personen tröttnar på mig för att jag är mindre chill, rolig, skön brud efter ett tag.
Men jag håller mig positiv! Hoppas jag en dag träffar den personen som kan lämna min lägenhet på morgonen utan att jag funderar om vi fortfarande är ihop eller inte. Och det är jag säker på kommer hända :)! Och glad för din skull att du hitta rätt! Det är verkligen ingen självklarhet idag.
Svara
Egoina
| #
Nej usch vad jag känner igen mig 🙁 Fina du! Lova att du jobbar med dig själv, att du bygger upp din självkänsla och inser vad du är värd. Annars kommer en framtida relation aldrig fungera. Man kan inte sudda spåren helt, men man kan göra det bättre. Du klarar detta!!! Jävla piss till kille som fick dig att känna så. Kram <3
Svara
Klara
| #
Det här träffade mig så hårt. Du sätter verkligen ord på mitt liv.
Så fort något blir lite mer seriöst längtar jag tillbaka till personen jag är när jag bara har mig själv. Hur jag än försöker plocka fram den roliga tjej jag vet att jag är så kommer hon aldrig fram, bara små glimtar, aldrig till 100%. Ångesten ligger som en ständig grå matta över mig och påminner om att jag när som helst kan bli bedragen, lämnad, sviken och sårad. Jag blir en annan människa för att jag är så rädd och jag blir rädd för att jag blir en annan människa.
Det är sämst för jag vill så gärna älska.
Svara
Alexandra Alvis
| #
Övning ger färdighet har jag hört….
Jag förväntar mig alltid att bli lämnad och sviken (även om jag har ett flertal bra relationer i ryggsäcken), men jag övar på att känna att det inte gör något om det blir så.
Tricket är att känna sig så pass stark i sig själv och sitt eget liv att man inte blir så pass berörd av andra människors val gentemot en själv. Det finns dessutom otroligt många människor i världen, det kommer liksom fler.
Personen som kommer in i ditt liv, är just det. Någon som vill vara med på den färden som är ditt liv. Det får inte vara på det sättet att personen som kommer in i ditt liv, blir ditt liv och din lycka. Då är man illa ute.
Separerar man dessa två faktorer, och bygger upp något som inte är beroende av andras förhållande till en själv, då blir man också mer härdad och mindre rädd för att bli lämnad.
För om det blir så, och så kommer det att bli förr eller senare, så gör det inget. Du har ditt på det torra, du har det bra ändå.
Lägg inte er lycka i andras händer!
Svara
Petra
| #
En dag dyker han upp, personen som gör att du känner sig trygg! Även om ni bråkar så finns ändå tryggheten!
Jag var precis som du – en riktigt ocharmig tjej att dejta då rädslan att bli lämnad ännu en gång var så stark! Men slappna av, var dig själv och lär dig av misstagen så kommer det bli toppen!
Svara
Petra
| #
Skulle vara ett svar på Jessicas kommentar…hmm…
Svara
Maria
| #
Herregud vad jag känner igen mig i tidigare relation! Och nu är det precis tvärt om, som natt och dag. Du satte precis ord på den känslan man har när man är så fel ute!❤️❤️
Svara
Ulrika
| #
Fick lite samma känsla en helg för några veckor sedan då min pojkväns vän precis hade gjort slut/blivit dumpad av sin sambo (de hade vart ihop i ~5 år och bodde ihop sedan ett par år) och min kille hade absolut inte sett den komma, utan trodde typ att det var det mest stabila paret i hans kompisgrupp. Hela den helgen gick han och kramade mig och var orolig för att vår relation inte hade det bra och att jag inte ville ha honom och typ bara skulle vända mig om en dag och säga att det är slut. Just för att hans vän blev så överraskad och tagen av att hans tjej gjorde slut. Det var så hemskt. Som tur är känner jag ju absolut inte så och vår relation mår jättebra, men man fick verkligen känslan av att även om man vart ihop länge och bor ihop osv. så är inte relationen säker bara för det.
Svara
A
| #
Vad gör om precis det har hänt då, det man är rädd för ska hända. Att han väljer att det inte ska bli något. Att han måste vara själv för han klarar inte av att ta ansvaret för knappt sig själv, än mindre någon annan. Och det enda man vill är att vara med den personen. Hur går man vidare? När man inte vill. När det gör så jävla ont. För det enda man vill är att vara med den personen och den personen väljer att inte vara det. Fast att han saknar och älskar mig och vill att det ska fungera. Men han klarar inte av att finnas där. Hur gör man? Känns som att jag aldrig kommer må bra eller vara glad igen. Jag vet inte hur jag ska sluta hoppas att han kanske kommer ”ändra” sig. Att det kanske kan lösa sig. Om han bara får sakna mig tillräckligt mycket… hur släpper man taget? Och inser att man är värd bättre. När det enda man vill är att han ska vara den personen. Jag orkar inte mer men vet inte hur jag ska kunna gå vidare…
Svara
Johanna
| #
Jag känner igen de dubbla känslorna så mycket. Att vilja stanna kvar men inte kunna stanna av respekt för mig själv. Jag vet inte hur man går vidare. Jag försöker genom att träffa andra och börjar inse att jag inte kommer kunna släppa honom helt förrän jag träffat någon ny. Men jag lovar att det kommer kännas lite bättre med tiden:)
Svara
Robert
| #
Det är tydligen vanligt att obehagskänslor i särskilda situationer är kopplade till upplevelser i barndomen, i kontakten med föräldrar, syskon och liknande. Sen hänger de med en i livet utan att man förstår vad de beror på. En reflektion i sammanhanget som givetvis inte behöver stämma in på dig. 🙂 😛
Svara
Emilia
| #
Alltså åh vad man känner igen sig!! Så glad att jag inte är där längre men nästan gladare för din skull haha! Blir alltid så glad att se hur du stöttar och peppar alla som ber dig om råd, så himla fint att se<3
Svara
Egoina
| #
<3
Svara
J
| #
Känner hopp när du skriver att du hittat någon det känns annorlunda med. ”Ger jag han chansen så går han nu, helst igår”, är väl det genomgående temat i mina relationer. Längtar så efter trygghet bara..
Svara
Falling Into Selflove
| #
Detta knep tag om hjärtat, gjorde ont att läsa. Tänk vad olika saker vi är med om i livet sätter djupa spår, egentligen, och får oss tänka och känna olika saker utan att vi förstår varför..
Kram på dig. Stolt över att du vågade åka.
Svara
anna
| #
Duktig du är på att skriva! Jag känner också igen mig, både i det du skriver och det som andra skrivit i kommentarerna. Jag blev rejält bränd i förra förhållandet då jag helt plötsligt blev lämnad och efter det sabbade jag flera relationer som kunde ha blivit något. Men till slut hittade jag tillbaka till mig själv och då träffade jag min nuvarande sambo. Allt kändes lätt och rätt med honom och jag känner mig så trygg. Allt blir bättre vill jag bara säga till alla <3
Svara
Sabrina
| #
Omg detta behövde jag verkligen läsa nu. Har börjat ”sakna” mitt ex igen (gjorde slut för 3 månader sedan) men hade alltid den konstanta klumpen i magen när man va ifrån varandra. Jag var väldigt rädd att han skulle vara otrogen (vilket han var flertal gånger) och klumpen växte sig större och större i 3 år, efter att jag hade förlåtit honom för det (japp borde dumpat honom första gången men det slutade med att han gjorde slut pga vi bråkade hela tiden, gissa om vad..) Ditt inlägg fick mig att inse att jag klarar mig jävligt bra utan den klumpen i magen! Tack ❤
Svara
Egoina
| #
OM du gör!! Heja dig och ta ingen skit <3
Svara
Angelica
| #
Det här påminner mig om mina tidigare relationer. Har fått panik (och bråkat) om vi inte har haft tillräckligt mycket kvalitetstid för att jag då blivit så rädd att han ska njuta av tiden utan mig och lämna mig. Mitt ex upplevde det som ett straff att vara hemma tillsammans istället för med vänner, vilket fick mig att försöka tvinga fram mer tid tillsammans. Emellanåt så bröt jag ihop och undrade varför han inte kunde visa att han ville vara med mig och när jag tillslut, efter 3,5 år, samlade kraft nog att våga fråga ”Vill du vara med mig?” så var svaret nej.
Idag är jag trygg, jag är trygg i att vi båda behöver egentid ibland och jag är trygg i att han vill vara med mig.
Svara
Egoina
| #
Åh fy, det är så hemskt. Har varit med om det också, att man frågar ”älskar du mig” och så får man bara ett ”ehhhh” till svar. Det orättvisa är man tvingas vara den som gör slut trots att man egentligen blir dumpad. Fega jäkla as alltså. Vill man inte vara med någon så gör man slut liksom, man bryter inte ner en annan människa bara för att man vill ha kakan kvar. Så skönt att höra att du känner dig trygg idag! Kram <3
Svara
Marias bokhylla
| #
Drömde om det här i natt. Eller, kom i alla fall fram till att det måste ha varit det här inlägget som triggade igång det hela.
Minns inte så himla mycket, men kommer ihåg att en klok gammal person tittade på mig som var ledsen för att jag hade blivit åsidosatt och lämnad och sa: ”Det är ju dumt att ditt egenvärde försvinner eftersom han är en rövhatt, och det inte är dig det är fel på”. Eh, ja. Lite burdust kanske, men så är rövhatt ett av mina favoritord. 😉
Svara
Egoina
| #
Hahaha! Smarta ord 😉
Svara
Sara
| #
Vad härligt för dig Regina! Jag har följt dig genom alla förhållanden och det är underbart att du äntligen får må bra <3
Svara
Noomi
| #
Åh så överraskande många som har haft de som jag. Mitt senaste förhållande var med en kille jag flyttade ihop med också.
Jag var rädd att dra till Lofoten i en vecka, att han inte skulle sakna mig men övertygade mig själv om att de skulle gå bra, vi var ju trottsallt sambos nu. Men nej, när jag kom hem så var han helt off och efter 3-4 veckor frågade jag honom vad som va grejen och då sa han att han tyckte de var ganska skönt att jag va borta i en vecka för han trivdes som singel. Kunde han inte ha sagt de på en gång? Alltid jag som har varit tvungen att fråga om allt är bra mellan oss och alltid fått klump i magen när vi har varit ifrån varandra.
De var jag som gjorde slut, så de skulle va så synd om honom att han hade blivit dumpad. Så många fega män!
Svara
E
| #
Regina.
Ditt inlägg kom som en käftsmäll. När jag läste det först, för två dagar sen, blev jag nästan provocerad, lite arg. Som att du hade skrivit det för att göra mig ledsen. Igår satt jag på jobb med en klump i magen hela dagen. i 8 timmar mådde jag kräk-illa och tittade på telefonen hela tiden för att se om han svarat. Intalade mig själv att ”Lugna ner dig nu. Ni är tillsammans, han har valt dig, är kär i dig och det finns ingen anledning att vara orolig”.
Sen sågs vi. Efter jobb. Då kom ännu en käftsmäll. Han gjorde slut. Bara sådär. Jag hade ingenting att säga till om. Han fick bestämma att vi inte längre är ett par. Han fick bestämma att jag nu är singel och ska somna själv resten av veckan. Resten av månaden och antagligen resten av hela jävla livet. Antagligen inte, men så känns det just nu.
Klumpen i magen har funnits där de senaste månaderna. Men jag har ignorerat och försökt övertala mig själv att det är inbillning.
Jag är inte ens arg. Jag kan inte vara arg. Han är ingen dålig människa. Tvärtom. Men han är inte för mig. Och det är orättvist för det är ju jag som gått med en klump magen – men ändå är det han som får lov att göra slut. Det är ju jag som mått dåligt för att han inte har räckt till. Men nu slutar det med att jag är otillräcklig. Och här sitter jag med ett hål i hjärtat.
Direkt när det hänt ringde jag mamma och en vän. Båda kom inom en timme. Sen på kvällen lagade min vän mat till mig. Kunde inte äta. Sen låg hon bredvid mig i sängen och strök mig över håret till jag somnade.
Jag vet att allt kommer att bli bra. För sån är jag. Jag är grym. Framförallt är jag enormt stark.
Men just nu kan jag bara tänka på hans armar runt mig. Hans andetag i in nacke. Han är det vackraste jag någonsin sett. Men han är inte längre min.
Och det suger.
Så ditt inlägg etsade sig fast i mig. Och idag var jag tvungen att läsa det igen. För såhär, så ska jag aldrig känna igen. Tack Regina.
(vill inte lämna min vanliga email eftersom mitt efternamn står där. )
/E
Svara
Egoina
| #
Åh 🙁 Vad vackert och smärtsamt du skriver <3 Så fint att du har så många bra människor runt omkring dig, det gör mig glad! Jag ska inte säga några klyschor för det vet du redan, men du: Kom ihåg att det går över. JAG LOVAR. Du kommer inte alltid må såhär och du kommer absolut inte vara ensam resten av livet. Du kommer bli kär igen, till och med med mer kär än vad du varit. Vet att det känns helt omöjligt, men jag lovar lovar lovar. Bara håll ut! KRAM!
Svara