Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

Vecka 12: Kärleken är friendzonad

Kärleken är blind…eller?

En ny svensk säsong av Love is blind är här och jag sitter bänkad såklart. Har inte hunnit långt än och här kommer inga spoilers, men fick bara lust att prata om programidén generellt. Jag har precis innan den nya svenska säsongen sett den senaste amerikanska i ett svep och haha ja man blir ju aldrig besviken. Det blev drama precis som vanligt, men mest älskar jag ju alla kärleksförklaringar, känslor och frieri. Sen spolar jag igenom 80% från första mötet till ja eller nej vid altaret om jag ska vara ärlig.

Något jag ständigt slås av är hur vältaliga och verbala alla är. Det är förvisso säkert ett krav då talet är vad som för programmet och vad man har att förlita sig på, till en början i alla fall. Men det är på en sån nivå att det stundtals blir nästan överdrivet. För att inte tala om hur hänsynsfulla, förstående och PK alla är. Allt ska valideras till höger och vänster. Är folk såhär på riktigt numera?

Jag älskar programidén, men tror inte på att det är så man träffar den man ska gifta sig med. Jag tycker snarare det är så man träffar sin bästa kompis.

Kärleken är kanske blind, men attraktion behöver utforskas. I min värld handlar det om kemi och inte nödvändigtvis utseende. Jag är ju inte automatiskt attraherad av en man för att jag tycker att han ser bra ut, och tvärtom skulle jag kunna vara det utan att vid första anblick tycka att han är snygg.

Jag förstår att attraktionen är vad som är tänkt att utforskas i nästa steg utanför kapslarna, men liksom…sannolikheten att man ska träffa rätt borde vara så väldigt liten med bara en person kvar? Jag föreslår att deltagarna får kramas och hångla lite under dejtstadiet också. I mörker kanske? Det är ju en för viktig byggsten att bortse innan man _friar_ till någon.

Kanske är stenen i min sko vetskapen om att jag och F aldrig aldrig aldrig hade valt varandra och det skrämmer ju livet ur mig. Vi har absolut inte samtal som pågår i timmar, förstår varandra hela tiden (omg tvärtom) och tycker likadant om saker. Men kemiskt i universum hör vi ihop och kompletterar varandra. Vill man ens vara likadana? Det säger jag kanske för att jag utgår från min egen situation. Det är väl härligt om man kan få allt. Men är så tveksam.

Vad tänker ni? Tror ni på konceptet?

 

53 gillar

Kommentarer (6)

  • B

    |

    Jag tycker att de ska få veta något litet om varandras utseende innan de träffas, typ ”mörkt hår”, lång, eller liknande. För att jag tror att alla målar upp en bild i huvudet av hur den andre ser ut, och ibland blir det en sådan stor chock när de träffas och ingenting alls matchar bilden i huvudet.

    Svara

    • Egoina

      |

      Håller med om det! Men vet inte om det räcker. Upplevde det när jag Tinder-dejtade och det dröjde innan jag träffade personen att det liksom krockade för mycket med min bild av hur han skulle vara. Och då hade man ju ändå sett personen på bild. Kanske är mer typ kroppsspråket….energin än bara utseende.

      Svara

  • Elin

    |

    Fast attraktionen kommer väl från kommunikationen! I mitt fall i alla fall. Klart att blickar osv spelar roll men inte fysiska kramar för min del. Snarare om man har samma humor som spelar roll typ? Och om man är som er och inte pratar i timmar – att båda är så. Att man har nån magisk förståelse för varandra (inte nödvändigtvis att man håller med varandra). Jag tror ändå på kärlek vid första samtalet! 😉

    Svara

    • Egoina

      |

      Så intressant!! Blir uppriktigt fascinerad att det kan vara så olika. För mig är det något fysiskt….typ kemiskt (tänker ibland också att det säkert måste vara biologiskt). Går inte att förklara det och jag vet inte förrän första kyssen typ. Jag kan absolut bli attraherad av någon, men det går liksom över direkt om vi ”inte funkar”. Kärlek tycker jag dock är en annan grej som absolut växer fram t.ex. via samtal. Men betyder det automatiskt att jag vill ligga med huvudet på hans bröst? Nope haha

      Svara

  • Madde

    |

    Men alltså vad befriande att läsa att fler inte pratar i timmar! Kan ibland undra (speciellt under pmsvecka) om vi inte har mer att säga till varandra men sen inser jag att det är så min sambo är och att han är bäst ändå. Babbla av mig får jag göra med tjejerna 😁

    Svara

    • Egoina

      |

      Haha eller hur!

      Svara

Lämna en kommentar

Arkiv