Onsdagstankar
Dagarna rullar på utan att jag hinner bli uttråkad. Faktiskt hinner jag knappt med det lilla jag tänker att jag ska göra. Familj och kompisar passar upp mig och avlöser varandra med att höra av sig. Jag vaknar till peppande sms, frågor om hur jag mår, de ringer mig på facetime för att visa en ny väggfärg eller berätta det senaste dramat på deras jobb. På något sätt känns det som att jag är mycket sjuk och att alla håller andan och hoppas jag blir frisk snart. När som helst nu, tänker de, och håller mig sällskap i väntan.
Just ”sjuk” var ordvalet jag själv använde igår utan att tänka på det. Gjorde mangosallad till vår middag och F sa att den var mycket god. ”Eller hur! Tänk sen när jag är frisk och vi kan ha i chili också, då blir den ännu godare”, sa jag. Sen när jag är frisk.
Jag tänker mycket på min farmor. Hon hade varit så lättad om hon fortfarande levde. Jag var 28 år när hon dog och hon stack inte under stolen med att hon tyckte det var hög tid för barn och giftermål. Nästan för sent. Minns hur jag så gärna ville kunna säga till henne att jag var gravid sista gången vi sågs. Nästan så att jag ville ljuga och säga att jag var det trots att det inte var sant. Ville att hon skulle få dö med känslan av att det ordnar sig för mig. Självklart är inte livet o-ordnat utan barn och ring på fingret, men i farmors värld då.
Jag funderar orimligt mycket på julpynt. Vi bryr oss inte nämnvärt om att pynta och kommer inte lägga någon energi på det i år av förklarliga skäl. Men det är just sådana grejer som jag längtat efter med att bli förälder. Traditioner. Hur sådana saker helt plötsligt kommer spela roll, för att vi gör det för någon annan. För att vi gör det tillsammans, som en familj.
Jag vill köpa fult julpynt. Inte nödvändigtvis fult kanske, men inte stilrent tråkigt pynt som smälter ihop med inredningen utan PYNT-PYNT. Som sticker ut, som man känner igen. Som kanske till och med rör sig och blinkar. Som vårt barn kommer komma ihåg. Som kommer skänka trygghet när det plockas fram år efter år, för att det alltid är så. Jag minns fortfarande allt vårt julpynt från när jag var liten. Gardinerna, den rutiga duken, skålen med valnötterna och den röda nötknäckaren. Tomtemamman med träskor, den lilla nissen som rider på grisen och flaggorna i granen.
Det är en märklig tid nu. Jag väntar och väntar. Men vet knappt på vad. Jag vet inte vad det är för person jag ska bli mamma till eller hur livet kommer bli. Jag vet ingenting mer än att allt snart förändras. Så jag funderar på julpynt så länge.
Bilder tagna av Sara Nilsson, Lovestories By Sara.
260 gillar
BB
| #
Jag har nyligen bytt jobb där jag arbetar intensivt och sen har ledigt 9 dagar i streck. Nu har jag hunnit med 2 såna lediga perioder och trott jag är sjuk båda gånger? Finns liksom inte i min värld att man går hemma en vanlig vardag och inte jobbar. En kompis undra om jag kunde ses på en lunch och min första tanke var att det är väl klart jag inte kan gå ut när jag är sjuk! 🙈
Svara
Egoina
| #
😂
Svara
Karin
| #
22/11 hade jag adventspyntat året jag fick mitt första barn, bf 26/11, han kom 30:e. Vi hade ingen julgran det året, så himla sorgligt tyckte jag. För MIN skull 😅 Älskar färg och ljusslingor etc (Rustas olika julbyar är ju fantastiska i mina ögon 😂) på julen, älskar hur barnen också tycker om och säger WOOOOW!! Ska göra dom till julälskare 🤩
Svara
Egoina
| #
😍
Svara
Robert
| #
Jo, det måste kännas knepigt att inte veta ”när” eller nåt om vad som händer sen. Annars brukar man ju ha hyfsad koll på livet.
Svara
Josse
| #
Just det där att inte veta vad en väntar på… det är märkligt! Så diffust, overkligt? Den största ”utmaningen” efter att jag fick mitt första barn var att det var som att hela mitt jag föddes på nytt. Jag var inte alls som jag trott jag skulle vara som förälder, som jag var innan barn: lugn, trygg, glad, omtänksam, ”härlig”. När jag blev mamma blev jag dess motsatser (Obs! Den första tiden främst, därefter kom ”jag” tillbaka, när bebis inte ”krävde” lika mycket av mig). Jag kände mig som världens sämsta vän, dotter, partner, svärdotter osv. För ALLT mitt fokus låg på bebisen (som hade kolik mm). Det fick mig i en mindre ”livskris” och jag tänkte ”Jaha, så det HÄR är mitt riktiga jag?”. Men någonstans efter ca tre månader kände jag att ”Jag kanske just nu är en dålig vän, dotter, partner osv. Men jag är en BRA mamma, för jg ger min bebis exakt ALLT hen behöver just nu. Jag ger hen all kärlek, all tid, allt. Så får det vara just nu. Det kommer en annan tid sen”. Den tanken lugnade mig enormt och alla skuldkänslor släppte och efter några månader till kände jag att jag kunde ägna mer kärlek och tid till andra än bebisen igen.
Svara
Egoina
| #
❤️❤️
Svara
Rebecka
| #
Hahaha känner igen mig till hundra procent men min son är två och jag bryr mig fortfarande inte om någon annan 😅🙃
Svara
Evelina
| #
Så fint skrivet!
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Michaela
| #
Så fina tankar och bilder! Snart är du i mål ❤️
Svara
Egoina
| #
Tack ❤️❤️
Svara
Pauline
| #
Så fint skrivet Regina! Fällde till och med en tår.
Psst… Tomtelatten är back in action idag, om du vill glida på lite julstämning när du fixar med det ”fula” pyntet. <3
Svara
Egoina
| #
Skojar du!! Kanske blir en liten promenad utanför dörren idag då 😍🎅🏼
Svara
Mikaela
| #
Du skriver så fint! Tack för de.
Svara
Egoina
| #
❤️
Svara
Emma
| #
Så fint. ❤️💫
Svara
Krista / Miss Macaronia
| #
Så fint ❤️
Svara
Petra
| #
Lite chili är ingen fara när man är gravid :)) brukar själv äta det varje dag (är gravid) tex chiliflakes på avokado osv. Men man kanske inte ska överdriva det såklart 😜
Svara
Egoina
| #
Va? Skulle chili vara farligt? Det tror och hoppas jag inte. Jag har ätit massor. Men kan inte göra det längre pga halsbränna.
Svara
S
| #
Åh du sätter precis ord på känslan när man bara går och väntar på att livet ska förändras för alltid av någon som man inte känner än. Man vaknar varje dag och vet inte om det blir idag livet förändras, eller om idag var sista dagen. Varit med om det två gånger och blir så nostalgisk ❤️ (Sen att man var världens otåligaste, så less och typ grät varje dag har man förträngt 😂) Sen så tittar man liksom tillbaka på den tiden som ”innan”, och som en tid som aldrig kommer tillbaka för sen är ju bebisen här. Så fint och så svårt att greppa!
Svara
Egoina
| #
❤️❤️
Svara