4 gånger presenter gett mig ångest
Att få presenter var både det bästa och det värsta jag visste när jag var liten. Jag fick ofta dåligt samvete. Jag kände sån skuld när jag inte tyckte om det jag fick eller inte använde det jag önskat mig. Då och då dyker små minnen upp som etsat sig fast från situationer då presenter gett mig ångest.
Här är 4 present-ångest-historier från när jag var liten:
1) Jag visste inget bättre än att bada. Var vi på stranden eller på ett badhus var jag i vattnet konstant. Älskade att simma, hoppa och dyka. En gång önskade jag mig en gul gummibåt av min pappa. När jag skriver gummibåt menar jag ingen stor båt, utan en sån liten uppblåsbar till ett barn. Vi stod i leksaksaffären och min pappa var tveksam. ”Kommer du verkligen leka med den då?”, undrade han. ”Ja!!!”, lovade jag. ”Du kommer inte tröttna direkt då?”. ”Nej, jag lovar”. Ville inget hellre än att ha en gul gummibåt. Så kul jag skulle ha med den!!
Dagen därpå tog min farmors man med mig till stranden. Båten var uppblåst och redo. Som jag längtade! Han tyckte inte om att bada, utan satt i sin strandstol och tittade på mig. Jag gav mig ut med min båt. Men det tog inte lång tid före jag insåg att det inte alls var kul att bada med båten. Den var otymplig, svår att få med sig ut och vad skulle jag göra med den. Bara sitta i den? Det var ju inte alls så roligt som jag föreställt mig. Jag badade en del med båten, bara för syns skull. Men ganska snart lät jag bara den ligga kvar på stranden och gav mig ut själv för att dyka och plaska.
När vi kom hem igen frågade min pappa hur det varit på stranden. Jag stod i rummet bredvid och kände mig så skyldig när min farmors man berättade att ”det var mycket folk och svårt att hålla reda på var Regina var hela tiden, det var lättare i början när hon hade den gula båten, men för det mesta hade hon inte med sig den ut”.
2) Min faster och mina kusiner kom på besök hos oss i Sverige och med sig hade de en present till mig. Massa fin inredning till mitt rum: ett överkast, kuddar och en tavla med ett hjärta. Jag blev så besviken, för allt var i färgen rött! Jag gillade verkligen inte färgen röd och särskilt inte som inredning i mitt rum. Jag försökte låta bli att visa det och tackade snällt. När jag gick in med sakerna på mitt rum och tände taklampan upptäckte jag dock att de inte alls var röda, utan rosa. Cerise-rosa! Det såg bara rött ut eftersom det var mörkt i vardagsrummet. Jag fick genast dåligt samvete och varje gång jag bäddade sängen i flera år fick jag en klump i magen och kände mig så otacksam och hemsk.
3) Den andra cd-skivan jag önskade mig i mitt liv (första var Robyn) var Aqua. Jag och mamma åkte till cd-butiken och det kändes som att hålla i guld när jag lyfte Aquarium-fodralet och gick fram till kassan. Mamma frågade om jag verkligen skulle ha hela albumet och inte bara Barbie girl-singeln. ”Det är väl bara den låten du gillar, då är det ingen mening att köpa hela cd-skivan”, sa hon. Men jag ville ha albumet med alla låtar. Mamma betalade och jag fick hålla påsen hela vägen hem. När vi kom ut berättade jag för mamma att det första jag skulle göra när vi kom hem var att lyssna på Barbie girl. ”Vilken låt ska du sen lyssna på”, frågade mamma. Det var då jag kom på att jag kunde ingen annan låt. Jag hade inte hört någon annan låt av Aqua.
4) Slutligen en historia jag vet att jag berättat tidigare, men som måste få vara med i detta sammanhang. Jag gick på gågatan i Köpenhamn med min farmor. Vi gick förbi en gatuförsäljare som sålde små visslor. Det såg ut som en liten rund pappersbit som man lade på tungan. Den lilla pappersbiten gjorde att man kunde vissla vackert som en fågel! Jag frågade farmor om jag kunde få en sån. “Det ser lite svårt ut. Du kommer säkert tröttna direkt”, sa farmor, men jag lovade henne att det är det inte alls och jag kommer leka med den hela tiden. Hela tiden! Hon köpte till slut en liten fågelvisslare till mig och jag stoppade den genast i munnen för att vissla som en fågel.
Men det funkade inte. Oavsett hur jag lade den på tungan och hur jag ansträngde mig kom det inte ett ljud. Jag skämdes och efter att ihärdigt ha provat i några minuter bestämde jag mig för att slänga den i smyg och låtsas att jag tappat den för att slippa det pinsamma i att farmor hade rätt. Jag slänger den åt sidan bland kullerstenen och vi fortsätter gå. “Får jag höra lite fågelsång nu då”, frågade farmor. Jag låtsades leta i mina fickor. “Jag tappade den”, säger jag till slut. Farmor som trodde att jag var jätteledsen stannade genast upp och sedan gick vi hela vägen tillbaka och finkammade gågatan och varje liten centimeter vi gått på för att hitta den, men vi hittade den aldrig. : (
Var jag ett överdrivet känsligt barn, eller har ni liknande historier? Dela gärna med er!
Jag på maskerad som ett paket. Mer obekvämt än det var gulligt, haha.
130 gillar
Ulrika
| #
Du som är så bra på festlekar, skulle inte du kunna sätta ihop ett inlägg med tips på lekar/tävlingar som går att köra via zoom eller liknande? Tänker att det kan vara uppskattat nu inför jul och nyår då många inte kommer kunna fira med dem de vill fysiskt. 🙂
Svara
Em
| #
Tänker spontant musikquiz.
Svara
Elin
| #
Oojaa kan känna igen mig i det där med ångest kring att få presenter. Mina föräldrar var noga med att vi alltid skulle vara tacksamma och glada för det vi fick. Jag var väldigt självmedveten när jag öppnade paket och rädd för att inte se tacksam nog ut. Gav överdrivna utrop och massor av tackande och leenden. En gång minns jag att nån hade lagt tidningspapper som utfyllnad/stötdämpning i ett paket och jag utropade ”ÅH EN TIDNING TAAACK” för jag var så inställd redan när jag öppnade på att jag skulle vara glad och tacksam. Har än idag svårt att ta emot gåvor..
Svara
Egoina
| #
Hahaha åhhh jag fattar exakt. Känner samma. Känner sån press på hur jag är när jag öppnar presenter, haha.
Svara
Jonna
| #
Åh samma här!!! På studenten hade min farbror packat in en paket i en bredbands låda, och jag bara- åååhhh tack så mycket 😂😂
Svara
Frida
| #
När jag läste denna kommentaren kom jag att tänka på när jag var på kalas hon en vän för länge sedan. Tror att vi kanske var 12 eller så. Jag hade köpt pennor och suddgummin med fina mönster till henne och i affären hade de packat ner det i en liten kartong och sen slagit in kartongen i omslagspapper. När det var presentöppning och min vän fick av pappret från kartongen såg hon först sjukt obekväm ut men samlade sig ganska snabbt och sa överdriver glatt ”åh tack så jättemycket” – hon trodde alltså att jag bara gav henne en kartong och kom inte på tanken att det kanske låg något däri 😄 jag bara skrattade och sa att hon borde öppna kartongen också och när hon gjorde det lät hennes tack väldigt genuint. Jag blev glad över att hon tillslut verkade uppskatta presenten men fick samtidigt en olustig känsla i magen eftersom hon tydligen ansåg att en kartong var en fullt rimlig present från mig. Jag tänkte jättemycket på att hon måste tycka att jag är en jättekonstig och kanske till och med hemsk person som ger bort sådana presenter men jag inser nu att jag kanske tog det lite väl personligt och att hon kanske bara var uppfostrad med hur enormt viktigt det är att tacka ordentligt. Vilket jag själv iofs också är men kanske på olika sätt.
Anyways, bara en liten reflektion som jag kände för att dela med mig av 🙂
Svara
Sara
| #
Åh vilken igenkänning! Jag har massor av liknande historier. Kan ibland tycka så synd om mitt barn-jag som hade så mycket känslor.
Två minnen: när jag av nån obeskrivlig anledning fick en porslinshund i julklapp när jag var typ 8. Jag visste redan då att det var en usel present och tyckte så synd om personen som gav den till mig och liksom överkompenserade. Ställde den på finaste platsen i mitt rum och verkligen ansträngde mig för att alla skulle förstå hur mycket jag älskade den där dumma porslinshunden.
Det andra minnet är när mina föräldrar köpt en bok till min bror när han var kanske 9. Han började läsa boken men insåg ganska snabbt att det inte var hans typ av bok och att den nog passar för äldre barn. Mina föräldrar tyckte förmodligen att det var jättebra att han var ärlig och att han gav feedback, men JAG fick såååå dåligt samvete inför mina föräldrar och kan nästan känna av det fortfarande…
Svara
Egoina
| #
Hahah porslinshunden!! Fattar exakt <3
Svara
Victoria
| #
Hahah åååh måste kommentera på detta för jag känner så igen känslan! När jag var typ 11-12 år fick jag min första mobiltelefon i julklapp för jag skulle börja åka kommunalt själv från skolan. Jag förstod att det var en fin julklapp att få, särskilt som mina föräldrar inte hade särskilt mycket pengar. Men, eftersom den var dyr för mina föräldrar så fick jag inte så mycket andra paket, medan min lillasyster fick, vad jag tyckte, massvis av paket med jätteroliga leksaker (det var inte ”massvis” och egentligen var det sånt jag var lite för stor för att leka med). Så hela jag brottades med avundsjuka och besvikelse över att min lillasyster fick fler paket, och samtidigt jättemycket skam för att jag kände så eftersom jag ju egentligen visste att det var stort att jag fått en mobiltelefon. Så jag gömde mig på toaletten och mina stackars föräldrar försökte få fram varför jag var så ledsen. De trodde att jag inte fattat att jag fått en riktig mobil och till slut gick jag med på den förklaringen för att jag skämdes så mycket över den riktiga orsaken – dvs att jag egentligen var avundsjuk och besviken. Än idag kan mina föräldrar skoja (på ett kärleksfullt sätt) om ”den där julen när Victoria trodde hon fått en leksaks-mobil”. Jag har alltså fortfarande inte vågat berätta den riktiga orsaken!
Svara
Egoina
| #
Total igenkänning på det där. Kunde varit jag!! 🙈😭 Tror du att du kommer berätta någon gång?
Svara
Em
| #
Låter som om du var ett helt vanligt barn gällande att vilja ha och sen tröttna snabbt. Skulle säga att du är känslig som har/hade ångest för det.
Jag tjatade till mig sååååå mycket skit varje gång man var iväg på lördagar som man sen lekte med några gånger innan man tröttnade.
Båten var roligare när man hade syskon btw 🙂 Vi kunde hålla på i timmar med den. Vi låg över kanten med snorkel och kollade på krabbor och annat kul eller hoppade ifrån den när vi badade.
Svara
Robert
| #
Kommer inte på nån sån historia på rak arm. Annars kan väl mycket skuldkänslor bottna i händelser under uppväxten tror jag. Är nog rätt vanligt. 😛
Svara
Stina
| #
Jag fick ett år till julen ett par röda längskidor med blått mönster på, jättefina och taggad att ha ett par egna då vi åkt på skolan. Men fy vad jobbigt de var att bara åka på platten… vi hade en ”stor” kulle bakom ena kåken på gården jag växte upp och jag tog mig upp för kullen och åkte utför istället, fanns ett litet gupp och de kittlade i magen. Men en vända gick de lite väl fort och jag hann inte svänga undan för kåken så åkte rakt in i stengrunden och bröt av ena skidan… detta var kanske en eller två dagar före nyårsafton så skidorna blev inte långlivade och pappa var inte speciellt glad.
Svara
Sofia
| #
Hahaha åååh relaterar!
Minns ett present-tillfälle, var nog runt 5-6år. Ett av mina tidigaste minnen, så deppigt??
Vi hade familjevänner över och de hade tagit med sig en present till mig. Jag var såå exalterad, men när jag öppnade den så visade det sig att det var något jag redan hade hemma. Och då sa jag det högt, varpå mina föräldrar skrattar lite stelt och säger typ ”det gör ingenting Sofia!” eller nått. Och då insåg jag att jag gjort något fruktansvärt pinsamt, sprang upp på mitt rum och vägrade komma ner igen hahah. Skämdes så.
Svara
Isabell
| #
När jag var 9 år så fick min syster, då 11 år, Carolas julskiva i julklapp av vår mormor och morfar. Jag fick en skiva med Mona och Mastiff- en barnartist som också hade musikvideos på barn-tv (ni som är födda sent 80, tidigt 90 vet säkert.) Jag kände mig så barnslig som fick en barnskiva när min syster fick en ”vuxen-skiva”, minns att jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Det blev också en ”grej” att det var min syster som hade skivan, hon tyckte det var ”hennes” grej så vågade inte köpa en egen på flera år… Usch, kände mig otacksam men samtidigt så ledsen, mina morföräldrar fattade nog ingenting. Sen måste jag h lyssnar sönder den där skivan jag fick ändå för jag kan alla låtar utantill när jag hör dem idag. 😅.
Svara
Em
| #
Jag ÖNSKADE ÖNSKADE ÖNSKADE mig en cykel med bockstyre..(gissar att jag var ca 12 år) och jag FICK en cykel med bockstyre.. det var bara det att av någon obegriplig anledning hade det köpts en cykel med VANLIGT styre och sen fixade min pyssliga händiga morfar (älskade älskade moffa!) ett egengjort bockstyre och bytte mot det vanliga styret. Och det syntes verkligen att bockstyret inte hörde till cykel och det skilde sig STORT mot ett vanligt bockstyre.. Skämdes i flera år över cykeln.. och skämdes dessutom som fan över den BESVIKELSE jag bar på..
Hade lääänge önskat mig en stickad tröja av min mormor.. och till slut kom dagen då hon stickat en tröja till mig… och den känslan när jag öppnat paketet å såg tröjan.. ångest! Färgen var fel. Motivet var fel. Så det var bara att le stort å verka överlycklig å ta på sig den hemska tröjan.. (älskade älskade momma!)
Svara
f
| #
Jag hade legat ett tag på sjukhus i femårsåldern, och när jag kom hem skulle jag, helt otroligt nog, få ”välja vad jag ville” i leksaksaffären i vår lilla stad. Alltså fatta den grejen? Vi hade väldigt ont om pengar och det var nåt man redan då visste och fick höra ofta. Av någon anledning så skulle det tittas vid ett tillfälle och handlas vid ett annat, så jag var inte med vid inköpet. Jag visste precis vad jag ville ha, det var något slags naturtroget stall med mängder av tillbehör och ”gubbar”, och jag såg framför mig hur jag skulle fylla på hö till hästarna och mata dem och pyssla i all evighet. Det var en stor kartong. Jag förklarade och förklarade och jag visste till och med på vilken hylla det stod. Jag var sååå förväntansfull hemma och att vänta på att pappa skulle komma hem var som att vänta på att tomten skulle komma, bara till mig. Och för en gångs skull så verkade de vuxna också så genuint övertygade om att jag ”förtjänade” den här presenten, vilken feeling det var… (Mycket tacksamhetsångest annars, som flera andra också beskrivit… har det fortfarande och kan nog inte komma på en enda present som jag öppnat utan en klump i magen och dragit ett för situationen anpassat litet skådespel. Urk alltså). I alla fall. In kommer pappa med en kartong som tillsammans med hans armar, en på var sida, knappt kom in genom dörren. Kunde nästan inte andas av förväntan, och så ser jag att han köpt ett stort, illrosa my little pony slott?! Ansträngde mig järnet för att min blixtsnabbt improviserade reaktion skulle matcha hur nöjd pappa var med sig själv, samtidigt som jag försökte dölja den enorma sorgen det faktiskt innebar för en liten femåring… detta min enda chans att kunna få ”vad jag ville”, och så blev det något jag varken önskat mig innan eller egentligen hade velat ha senare. Kan fortfarande känna den där känslan när jag tänker på det. Tänk att man rymde så mycket ångest när man var så liten, och att man redan då som tjej håller på och tar ansvar för andras känslor. </3
Svara
Egoina
| #
Alltså!! 😭❤️😭😭
Svara
Edith
| #
Har också så dåligt samvete för liknande saker, MEN sedan jag träffade min sambo som har ett barn så har det blivit mycket bättre. Nu när jag lever med ett barn så fattar jag att det inte var jag som var jobbig, utan att det är så ungar är! Och jag som vuxen tar inte illa upp eller blir arg för att barnet är otacksamt utan det är en del av att växa upp och utvecklas! Såå skön insikt, försök att vara snäll mot ditt barn-jag och släpp det dåliga samvetet.
Svara
Jackie
| #
Ja precis så är det, mina små barn har tjatat om det ena och andra prylen, och ibland när jag köpt det så kan de ändra sig, eller leka med det 1 dag och sedan aldrig mer. Det är okej, jag älskar dem lika mycket för det, och blir varken arg eller besviken (men unicorn poopsie slime för 800kr får de inte, garanterat en leksak som används 1 gång…)
Svara
Elisabeth
| #
Blev så ledsen när jag fick ett gosedjur av min pappa på julafton för att jag inte skulle kunna ge mina gamla gosedjur lika mycket kärlek då.
Svara
Em
| #
Haha fick den känslan varje gång vi skaffade nya djur. 😂 Blev typ arg på mina föräldrar när de tog hem en ny valp och hade svårt att gilla valpen för det kändes som om jag bedrog de andra hundarna. Gick som tur över snabbt, hade varit tråkigt om jag inte hade kunnat njuta av alla djur när jag hade tur att växa upp med föräldrar som faktiskt köpte djur vi bad om (Vet att många aldrig fick det djur de ville ha.)
Svara
Egoina
| #
Haha åh samma!! Försökte verkligen att inte tycka om vår nya hund för att det kändes fel. Men gick över som tur är 😂
Svara
Sara
| #
Men gud ja. Minns jag fick ett par nya kängor av mamma och tyckte dem var så fräcka. Men så kom jag till skolan och såklart retades kompisarna (”kompisarna”) och så hatade jag dem. Så i smyg i garaget drog jag sönder dem, visade mamma och tänkte att nu slipper jag dem. Icke. Mamma åkte tillbaka och så fick jag ett par nya. Skäms än idag och har inte berättat detta för henne.
Svara
Frida
| #
Kommer såväl ihåg en jul vi firade med tjocka släkten. Jag var inte jättegammal.. åtta år kanske? Iallafall så kom tomten och började dela ut paket till alla… bara det att alla mina låg i botten på säcken. Så alla fick sina julklappar… utom jag. Jag gjorde värsta scenen – grät och visade en hemsk bortskämd sida. Gjorde den väldigt mysiga julen med släkten jobbig med andra ord. Förstod ju sen när alla paket helt plötsligt var till mig. Men jag visade ju verkligen vilken dramaqueen jag också kunde vara. Skäms än idag!!
Svara
Elin
| #
Men det var ju riktigt dåligt planerat av den som packade säcken! Paketen måste vara blandade!
Svara
Jenny
| #
Hahaha, alltså, känner igen mig såååå mycket. Är skilsmässobarn så min pappa köpte ofta lite dyrare julklappar, pga dåligt samvete antar jag, men allt han köpte till mig var rosa och jag gillade verkligen inte rosa. Fick en cd-spelare, som var rosa. Fick en mobil, som var rosa. Hade så dåligt samvete över att han köpt så dyra saker och så hackade jag upp mig på färgen. Sån sjuk grej! 🤦♀️
Svara
Marie
| #
Jag fick aldrig märkessaker för det hade vi inte råd med men precis i tidiga tonåren så kändes det viktigt för mig att vara som kompisarna som fick märkessaker och min snälla mamma förstod aldrig dilemmat och jag vågade aldrig berätta hur besviken jag blev när jag fick en rosa Sweden väska istället för en blå Salomon, så pinsamt att komma med till högstadiet. En turkos kopia på en ljusblå Baagheera overall. Kopior på Converse skor. Jag önskade mig de äkta sakerna så hett och hade gärna varit utan alla andra födelsedagspresenter/julklappar för att få DEN saken men fick det aldrig men ville inte visa besvikelsen för min mamma utan spelade bara glad och tacksam. Jag minns att jag tänkte att jag minsann alltid skulle ta reda på vad mina barn önskade sig mest av allt och hellre att de skulle få just DEN saken än många billigare och jag har tom köpt märkeskläder som jag sett deras kompisar haft utan att de önskat sig det av rädsla för att de ska känna sig som den udda och enda som inte har det ”alla” har. Men mina barn har inte brytt sig så mycket om kläder, däremot önskat sig typ senaste mobilen och där har jag känt att nej det har vi inte råd med och det är helt vansinnigt att ge något så dyrt till en tonåring så jag kan bättre förstå mamma idag samtidigt var det inte förhållandevis så dyra saker jag önskade mig. Men att hon tyckte det var för dyrt.
Svara
Fru K
| #
Önskade mig Mellon Collie and the Infinite Sadness med Smashing Pumpkins, och fick en cd med Millencollin…
Svara
Mikaela
| #
Den gången jag önskade mot Harry Potter och fick Mary poppins istället av min mormor.
Svara
Jonna
| #
När min bror föddes så var det ett himla meck med familj osv som trodde jag skulle bli avundsjuk och känna mig bortglömd (var 6 år gammal) så min mammas bästa kompis gav mig en killdocka i present, som kunde kissa, så jag o mamma kunde ”byta blöja samtidigt”. Däremot förstod jag inte alls syftet, då det enda jag ville ha var häst relaterade saker, så blev sååå besviken. Har precis som många andra här stor ångest när jag öppnar paket, speciellt om det är framför hela släkten. Förstår inte grejen av att göra det så publikt.
Svara
Ellinor
| #
Har fortfarande dåligt samvete gentemot min mamma över att jag som 7-åring blev så besviken när hon försökte överraska mig med cirkusbiljetter. Jag var så säker på att hon hade köpt Spice Girls samlarfoton att jag svarade att jag inte gillade cirkus, mamma svarade bara att ”nähä då får jag ge dem till någon annan”. Jag hade aldrig ens varit på cirkus, och har fortfarande inte varit. Har berättat om detta för mamma som vuxen, hon minns det inte ens.. så här har jag gått med mitt dåliga samvete i över tjugo år…
När jag fyllde femton var jag på konfirmationsresa och blev jättefirad under resan, när jag kom hem fick jag inte så mycket presenter (helt rimligt, mamma och pappa hade precis betalt resan). Pappa hade någon vecka innan jag åkte vunnit en ful jäkla Lacostepiké, piratkopia med en stor regnbågsfärgad krokodil på bröstet, på tradera (tradera var helt nytt) och jag hade redan innan sagt att jag tyckte den var ful – ändå fick jag den i present. Blev så besviken! Dessutom var den typ 4 strl för stor…..
Svara
Mikaela
| #
Jag har samma erfarenheter, men som storasyster (29) till en 7- och 11 åring så vet man redan innan man köper att de Inter kommer användas. Man köper ändå för att man vet känslan man hade som barn när man fick precis det man ville
Svara
Isabelle
| #
Hej!
Jag har en annan fråga om presenter. Förra året gick en av mina föräldrar bort vilket var väldigt tungt för mig och i år drabbades jag av en relativt allvarlig sjukdom som gjorde att livet sattes på vänt och att jag för ett par månader var sjukskriven och inte visste om jag skulle få komma tillbaka till min ordinarie tjänst eller skulle bli tvingad att byta arbete pga sjukdomen.
Jag har under den här tiden haft två (framförallt en) chefer som varit otroligt otroligt stöttande och funnits där för mig mer än vad jag nånsin hade kunnat förvänta mig. Den ena chefen har till och med varit så berörd av min situation att han grät när han fick goda nyheter och att jag skulle kunna arbeta kvar. Även resterande arbetslag har stöttat mig och funnits där för mig vilket jag försökt tacka för flertalet gånger men det är svårt att göra det tillräckligt. Nu till jul skulle jag vilja ge mina chefer något symboliskt för att tacka för de här två svåra livsomvälvande åren. Jag skulle vilja skriva ett tackkort till var och en och varsin flaska fint vin (vet att de dricker vin). Är det okej eller är det fel att ge en chef present i detta fall för att tacka trots att vi har en nära relation där vi ibland hörs av även på fritiden? Det är som sagt inget form av fjäsk utan bara för att jag är så otroligt tacksam för allt stöd i två av de tyngsta perioderna jag gått igenom i livet.
Tacksam för svar!
God Jul på dig/er 😊
Svara
Elin
| #
Det låter som helt rätt sak att göra att ge dina chefer en present som tecken på din uppskattning! <3 Så länge presenten inte är mycket värdefullare än en flaska vin ska det inte heller kunna betraktas som typ muta. Vill någon annan se det som "fjäsk" så är det den som har fel attityd. 😉 Du är lyckligt lottad som har så stöttande chefer och kollegor, och det låter som om du absolut har orsak att tacka dem lite extra. Jag önskar dig allt gott och en fridfull jul!
Svara
Isabelle
| #
Tack för att du tog dig tid att svara Elin! 😊
Tack detsamma till dig!
Svara
Victoria
| #
Självklart kan du göra det. Kommer bli jätteuppskattat! /Jobbar med HR 😊
Svara
Isabelle
| #
Tack Victoria! Nu känns det bättre när jag fått höra från er att det är okej. 😊
Svara
Stina
| #
För det första- vad det värmer att höra att du har så omtänksamma människor runt omkring dig och jag önskar dig verkligen att få en period med lite lugn och tid att läka. Så klart man ska kunna visa sin uppskattning! När jag tackat av handledare, gamla fiollärare och andra nära (men ändå professionell relation till) tycker jag att en blombukett har landat bra. Ett personligt tack-kort tror jag de blir jätteglada för också 🙂
Svara
Sara
| #
När jag va i 6-7 årsåldern hade jag önskat mig ett underlägg till skrivbordet (nog mest för att mamma sa att jag borde ha ett sånt för att inte rita på det fina gamla skrivbordet). Jag hade sagt, och tänkt, att jag ville ha något fint, kanske något sånt med små valpar eller kattungar på, eller kanske med arvingarna eller några andra häftiga sångare (!)..
När jag öppnade paketet fick jag ett underlägg med en världskarta på. Jag blev så ledsen att jag gick upp och grät på mitt rum efter att vi öppnat paketen, men till mamma sa jag givetvis ingenting till, utan tackade och log som jag visste man skulle göra. Fick ångest i säkert ett halvår efter jul varje gång jag va på mitt rum. Tills jag kom på att jag kunde ju måla på det och förstöra det i kanterna…. så jag kunde få ett annat!
😳
Svara
Victoria
| #
Gud vad jag relaterat till alla kommentarer och dina berättelser. Har gått i terapi senaste året och förstått hur mycket tacksamhetsskuld jag haft som liten (och nu). Kommer verkligen anstränga mig mer än mina föräldrar att bemöta mina barns känslor, även om jag vet att dem gjorde sitt bästa. ❤️
På tal om att ställa in sig på att utropa otroliga tacksamhetsrop innan en ens öppnat. Min moster som antagligen sett att jag var så överdrivet tacksam hela tiden visste att jag önskade mig en viss typ av märkestrosor. När jag då öppnade paket inför hela släkten på min födelsedag hade hon lagt ner JÄTTESTORA mormorstrosor i ett paket, som jag bara ”åååh tusen tack” 😂😂😂 Hon dog av skratt och bara ”skärp dig!” och fiskade fram ett nytt paket med precis det jag önskade mig. ❤️ Jag får lite klump i magen av situationen men det var också helande på något sätt.☺️
Svara
Andrea
| #
Relaterar starkt till ångesten du och andra bland kommentarerna beskriver. Det är en välsignelse och en förbannelse att vara mån om och lyhörd för omgivningens känslor…
Ett (i efterhand) smålustigt minne jag har är från när min mamma fyllde 40 och vi var hos min moster med familj i USA (moster bodde i Florida då). På födelsedagskvällen hade de dukat långbord för alla med presenter till både mamma och oss barn. Min syster och min kusin satt i ena änden och gottade sig åt sina respektive presentpåsar – medan jag (5 år) som satt bredvid mamma trodde att min påse var till henne och att jag inte fick något! Jag var så otroligt besviken men ville samtidigt inte visa det eftersom det ju var viktigt att inte vara otacksam utan glädjas åt andra. Men jag förstod verkligen inte varför min syster och kusin fick presenter men inte jag… På fotona från middagen ser man tydligt hur ALLA runt bordet är helglada och uppsluppna, och så sitter lilla jag rödögd och återhållet jätteledsen bredvid mamma. Som sagt, smålustigt att tänka tillbaka på men fruktansvärt i stunden.
Svara
Sabina
| #
Jag älskar såna här historier, ofta känner jag mig som att jag är den enda som minns känslor så detaljerat från barndomen. Jag hoppas att man kommer bli en bra förälder pga av att jag fortfarande kan förstå och relatera till varför barn gör som de gör.
Har i alla fall en historia om när jag sparat i månader för att köpa en gigantisk brun nallebjörn, men i butiken såg mamma två My little ponys som kostade samma och övertalade mig att köpa dem istället för att de är roligare. Ångrade mig direkt när vi kom hem att jag lyssnat på henne och lekte ju aldrig med de där hästarna!!
Svara
Victoria
| #
Jag minns julen då jag var 7 eller 8år och jag fick två jätte stora paket, ett av farmor och farfar och ett av mormor och morfar. När jag öppnade hade jag fått täcken. Förstå besvikelsen över att få ett täcke eller i detta fall två när man är i den åldern. Men jag berättade för farmor att jag redan fått ett täcke i julklapp, så hon behöll täcket i min säng hos henne och istället åkte vi till grannbyn och köpte ett par snygga vinröda byxor i trikå med en silverkedja med ett hjärta, har nog aldrig varit så nöjd över ett par byxor förut. Och täcket var det fluffigaste täcket någonsin så såg alltid framemot att sova över hos farmor. Samma år fick jag dessutom 3st likadana mössor. Året då det var svårt att vara riktigt glad för julklapparna, men praktiskt lagd som jag var så tackade jag och sa toppen! Då kan jag ha en i reserv på skolan om de andra skulle tappas bort.
Svara
Rebecca
| #
Haha jag skämdes så mycket när jag var yngre men skämtar rätt mycket nu om två saker som min farmor och farfar gav mig när jag var liten. En av dem var att jag verkligen ville ha en sax, ville ha en att sitta och klippa ut saker jättenoggrant med. Jag fick en mönstersax (tror det hette så) och var genast besviken men visade ju inte det. Sen blev jag ännu mera besviken när jag såg att mönstret var zick zack hahaha. Kommer ihåg hur jag ursinnigt visade för någon att man kunde klippa zick zack hur lätt som helst själv. Tog flera ÅR innan jag skaffade en riktig sax.
Det andra var att jag ville ha en leksaksbil. Jag får en, men problemet är att det är en sopbil, den SÄMSTA sortens bil. Var såklart en snäll och glad liten flicka och tackade så mycket 🙂
Svara
Hanna
| #
Kan inte riktigt relatera hur mycket jag än försökt minnas alla presenter jag fått som barn…. har läst alla kommentarer och kan relatera till hur mycket jag ”hatat” att öppna presenter inför släkten… konfirmationen specifikt när man ändå var ”äldre”. Usch vad jobbigt jag tyckte det var. Men jag har verkligen känt en tacksamhet för allt jag fått som barn… vi hade inte mycket pengar och av farmor och farfar fick man alltid något ”tråkigt” som påslakan eller badlakan fast man var 8, 9, 10 eller 11 år… haha men jag kan bara minnas min tacksamhet ändå. Kanske för att vi inte fick vad vi önskade oss som barn och ej hade råd 🤔 var alltid glad och tacksam för vad jag än fick, vad jag kan minnas. Men kan förstå att vissa har minnen som etat sig fast. Eller så har jag bara förträngt? Önskar jag hade ett sånt minne att dela med mig av men kan ej minnas något….
Svara
Em
| #
Fick rejäl ångest av en konfirmation present, men hade inte så mycket med presenten i sig att göra… Vi var tre tjejer som gjorde allt tillsammans, vi satt verkligen ihop. Dagen innan min konfirmation så gick de tidigare ifrån skolan och åkte in till stan utan mig och utan att säga till mig och svarade inte på mina sms, blev sådär sårad och arg man bara blir som tonåring. De kom på min konfirmation dagen efter och det visade sig att de hade varit och köpt ett svindyrt fint halsband till mig i present. 🙃 Fick snällt be om ursäkt för att jag varit en drama queen… Skämdes så mycket.
Svara
Hanna
| #
Åååh, den där utanför-känslan kan jag verkligen relatera till. Men så gulligt att dem var iväg för att köpa en present till DIG men samtidigt som du kände dem känslorna och utanförskap. ❤️❤️❤️ Tänk om du vetat och slapp känna så, men då hade det inte blivit samma överraskning 😅😍
Svara
Rebecca
| #
Det där med presenter är ibland lite känsligt. Det är ju fint som en gest, exempelvis när man ska gå och äta middag hos någon. Men det kan också bli väldigt fel. När jag läste om gummibåten så kände jag verkligen igen det, haha. Hoppas du får en fortsatt fin dag!
Svara
Therese
| #
Minns julen när jag var 12-13 år, men fortfarande lekte mycket med leksaker som djur, Barbie och spelade spel. Tydligen tyckte min släkt att jag var en stor tjej och gav mig jättemånga förhatliga mjuka paket med kläder. Jag som sett fram emot fler nya leksaker blev så besviken så jag stormade in på mitt rum och storgrät. Skämdes dock efteråt. Kan ju säga att nästa jul fick jag inte ett enda mjukt paket…
Svara
tin
| #
Var ju ganska stor när det hände men jag fyllde 16. Min morbror undrade vad jag önskade mig och sa att jag önskade mig godis eller hörlurar. Jag fick en vattenkokare.. (”jag hade redan köpt den”)..
Svara
Marie
| #
Japp känner igen mig! Mamma hade för ganska många år sen fått pengar efter en lägenhetsförsäljning och vi barn skulle få handla vad vi ville i klädväg. Vi handlade en del men jag visste inte riktigt vad jag ville ha eller vad som var min stil. Fick ångest varje gång jag såg kläderna hänga i garderoben men kunde ändå inte göra mig av med dom. Minns också att mamma frågade kring vissa plagg och om jag verkligen skulle använda det. Tog många år innan den ångesten försvann.
Svara
Caroline
| #
Samma här! Då är ändå min släkt väldigt noga med att påpeka att det är viktigt att man blir nöjd så säg till så byter vi. Men det är sååå svårt. En gång så fick jag ett par superfina pärlörhängen a min mormor och jag har använt dem jättemycket, men just då var jag inne på lite större pärlor så när mormor frågar om de blir bra svarade jag nånting i stil med att jag skulle fundera, bara det att just de örhängena då såklart inte var bytbara och jag har ångest än idag över det. Så jag har ändå behållit en del saker som jag kanske inte riktigt velat ha.
Svara
Decdia
| #
Här är en till som är uppväxt med ångest kring paketöppning.
Men på sätt och vid kan jag tycka det är rätt fint… Ja, inte fint med själva ångesten men respekten för pengar och personen som ger presenten.
De barn jag har i släkten idag bara sliter upp paket, kan nonchalant kasta iväg sånt som inte var roligt för att kasta sig på nästa paket.
Det är inte ett dugg roligt att handla till dem tycker jag. Hade hellre lagt krutet till vuxna både på jul och födelsedag.
Svara
Amanda
| #
Minns en födelsedag när jag öppnade en present och fick ett alvedonpaket. Jag tackade överdrivet mycket och sa saker i stil med ”ja jo jag har ju ofta huvudvärk”. I alvedonpaketet låg det dock en mobiltelefon och det var det som var själva presenten. Skämdes över min överdrivna gest efteråt…
Svara