Måndagssnack
Helgens kantades av existentiell ångest. Jag har haft det mycket på sistone. Vet inte om det är för att jag fyller 30 nästa år eller vad det är. Funderar dagligen på vad jag vill, vem jag är och hur jag vill leva. Känns som att jag borde veta det nu liksom. Blir också extremt stressad av att andras liv går framåt. Jag har alltid varit en person som unnat andra saker och det gör jag fortfarande innerst inne. Men känner samtidigt att jag blir lite bitter och väldigt stressad som sagt. Kan inte alla bara chilla tack.
Men något positivt som hände i helgen är att läkarna ÄNTLIGEN luskade ut vad som är fel på mamma. Att hon legat på sjukhuset så länge har nog varit jobbigare för mig än jag insett. Jag har haft inställningen att cancern bara är något pissigt hon behöver gå igenom, att det snart är över och då är allt bra. Det går ju inte att tänka på något annat sätt.
Men efter en vecka med alla möjliga undersökningar, mängder med olika antibiotikakurer och en sänka som bara steg började jag bli riktigt orolig. Det gick upp för mig hur allvarligt det här är ändå. Tänk om läkarna säger att de provat allt, att det inte finns mer att göra. Vad gör man då? Men nu vet de. De ska ha läkarkonferens idag och förhoppningsvis får hon komma hem idag. Sen får vi se hur det blir mer resten av behandlingen. Men det viktigaste nu är att hon får komma hem. Håll tummarna!
Jahapp. Detta blev ett ganska nedstämt måndagsinlägg. Men så är väl livet ibland antar jag. Denna vecka ska jag jobba, jobba, jobba och dricka lite glögg också hoppas jag. Tre veckor kvar av året nu, kämpa på! ☃️
216 gillar
Jessie
| #
Att stå vid sidan när en älskad kämpar med cancer är oerhört tärande på psyket, så glöm inte bort dig själv i allt detta. När min sambo fick cancer så fick jag en anhörigkurator i samma sekund som vi fick beskedet och denne var guld värd för mig under behandlingstiden. Var rädd om dig och hoppas din mamma får komma hem idag.
PS min sambo är idag cancerfri så det går att besegra skiten. 😀
Svara
Jensan
| #
Glöm inte D vitaminerna och omega 3-6
Svara
Anna
| #
Åh! Känner precis likadant! Fyller 30 nästa år och har ingen aning om vad jag bör göra av mitt liv.. Har pluggat och har ett bra jobb inom det området men hur vet man att man är på rätt ställe? Alla mina kompisar gifter sig och skaffar barn medan jag precis gjort slut med min kille – känns verkligen som att man är på fel plats vid fel tillfälle. Skönt att någon annan känner som jag 😉
Svara
Mathilda
| #
Håller alla mina tummar & tår för att din mamma blir bättre snart. <3 Har själv en pappa som varit sjuk i cancer förra året & sen en djup depression på det. Det är sån otrolig påfrestande och jobbig känsla inombords när det är ens föräldrar som blir svaga & sjuka. Stor kram.
Svara
A
| #
Vilken jobbig period du och din mamma går igenom, jag hoppas verkligen att hon får komma hem snart <3
Angående det andra så känner jag verkligen igen mig i hela det här "vem är jag/vad gör jag-tänket" och det kan vara så farligt. Självklart ska man fundera ut vad man vill osv. MEN det är så lätt att fastna i överanalyserande och grubblande som inte leder någonstans, förutom till att det drar en jäkla massa energi och man mår dåligt. Hjärnan vill ju alltid lösa problem men ibland finns det inget att lösa (ganska ofta är det så) och det är så viktigt att skilja på när man faktiskt behöver tänka på något och när man bara ältar/grubblar/drar ner sig själv. För 2 år sen när jag träffade min första terapeut så sa han att jag skulle försöka vänja mig vid att tänka på annat istället för att grubbla hela tiden och jag förstod verkligen inte vad i hela friden jag skulle tänka på då! Men nu, 2 år senare, känner jag mig äntligen frisk från min depression och det är sååå skönt! Absolut att jag fastnar i övertänkande ibland ändå (särskilt under pmsen…) men nu har jag lärt mig (och övat, övat, övat) på att upptäcka när jag fastnar i negativa tankar. Typ att jag kan känna mig ganska glad men så helt plötsligt får jag en jobbig känsla och då går jag igenom vad jag tänkt på och inser att Ja, funderar jag på om jag och min partner kommer fortsätta vara tillsammans om några år och ha barn, klart som fan jag blir nere då. Och det ger mig ju ingenting! Jag kan ju omöjligt veta det nu, vad som helst kan hända. SÅ haha. Långt inlägg med oombedda tips men vill bara att du ska vara på din vakt, om det är så att jag förstått ditt inlägg rätt <3 Hjärnan fastnar så lätt i mönster så viktigt att bryta dom i tid så du inte bara grubblar och ältar och fastnar i en negativ spiral som blir svårare att ta sig ur <3 KBT är verkligen så jäkla användbart och jag hade aldrig tagit mig igenom mina jobbiga perioder utan hårt arbete och terapeut, tycker det funkar bättre än självhjälpsböcker men alla är olika såklart 🙂 Sen får man självklart ha dåliga perioder (som är självklart att du har nu pga allt ni går igenom) utan att behöva göra massa åt det 🙂
Svara
Elin
| #
Glad att höra om din mamma! Det är inte konstigt att sånt ligger och gnager i bakhuvudet.
Gällande livskris så har själv insett att man mår som bäst när man lever i nuet. Gör det du helst vill göra IDAG, det bästa av situationen du är i just nu! Tänk inte på var du vill vara om tjugo år – för det kan du inte veta idag ändå. Men känner du idag för att bli polis, ja, kör! Vad hindrar en? Man kan ju ångra sig om ett år igen? Det värsta som kan hända är att man spenderar sitt liv på saker man tyckt varit kul. Det är inte så illa spenderat ändå. Allt löser sig alltid! Peppkram!
Svara
V.
| #
Det här behövde jag läsa, tack! 🙂
Svara
Rebecca
| #
Jag med! Tack Elin ☺️?
Svara
Louise
| #
Jag tror åldern mellan 20-30 är den då vi inser mest om oss själva, och också åldern då flest kanske mår dåligt. Samhället idag är som upplagt för att må dåligt mentalt, kraven är ju enorma och vi kan “alltid bli lyckligare”, “alltid bli bättre”, alltid resa mer eller tjäna mer eller träna mer och allt ska göras och satsas på samtidigt.
Jag själv är just nu på väg “upp” ur ännu en djup svacka av ångest, vilket jag lidit av i 10 år i omgångar. Jag tror dock detta är första gången jag tagit tag i det på djupet, och insett att jag nog mår så dåligt för att jag gjort livsval och haft krav på mig själv som kommer utifrån. Värderingar från samhället och från folk i min omgivning har jag tagit för så självklara, att jag aldrig riktigt reflekterat över om jag 1) ens håller med, och 2) vill leva mitt liv så. Finns bra böcker av ex. Mia Törnblom och Brene Brown om detta.
Fråga dig själv vissa frågor, som vilka relationer är viktigast för dig? Lägger du så mycket tid som du vill på de relationerna? Vad lägger du idag mycket tid på som inte hade varit viktigt om du hade 3 månader kvar på jorden? Vad skulle du göra om du hade 3 månader kvar? Ger du dig själv mycket löften som du aldrig håller? Hur mår självkänslan? Det är lätt att vara på topp när allt går ens väg, men hur mår du om du inte når upp till “kraven” du har på dig själv? Prestationsbaserad lycka kan vara flyktig.
Fundera på vad som egentligen är viktigt för dig och vad som gör dig lyckligast/gladast/lugnast, och försök få mer av det i ditt liv så tror jag nog att det löser sig tillslut 🙂 Många har prestationer som mål i livet, jag tycker att LYCKA borde vara det främsta målet! Är man lycklig att ex. jobba på ica hela livet (enligt samhället inte ett “fint” jobb), så skit i alla som säger att “nu får du ta tag i ditt liv och skaffa utbildning/byta jobb/etc, du är för bra för detta…” Vad tusan vet dom om det, eller vad som är bäst för dig? Blev ett långt inlägg, men är så inne i mental hälsa just nu och tror att det kan sägas hur mycket som helst om det! Massa kärlek i alla fall till alla er som läser 🙂
Svara
Sara
| #
Hoppas att din mamma blir helt frisk snart!
Svara
Mila
| #
Jag känner med dig… Tycker också jag är ganska lost i livet just nu, fyller 32 nästa år… Känns som om hjärnan inte riktigt hängt med de senaste 6-7 åren för mig? Haha 😛
Jag har en universitetsutbildning jag inte klarar av att arbeta med, så har ett ”enklare” jobb jag trivs med samtidigt som jag känner jaha är detta vad jag ska göra nu 8 timmar per dag fram tills pensionen? Jag trivs som sagt, men drömmer ändå om att ha eget företag och jobba med min hobby… Men det är få förunnat att kunna leva på sådant. :-/ Frågan om barn kommer ofta upp och jag och sambon känner mest nej usch vad jobbigt att inte få sova och torka en liten gump hela tiden… Ibland har det känts som en lätt utväg, att vi skaffar barn så är vi helt uppslukade av det, men det känns ju kanske som ett stort ansvar att lägga på sitt barn? Alltså att hen ska ge ens liv mening haha… Ville mest bara säga att jag förstår dig och känner mig också så… Kram! Tänker mkt på din mor och hoppas hon snart blir bra!
Svara
B
| #
Jäklar vad jag känner igen mig i dig!!! Gift, hus, universitetsutbildning, blev utbränd av det jobbet, har ett simpelt men helt okej jobb nu och ångest över att fylla 32 och stressen över barn…längtar inte och vill inte, är rädd att inte orka ta hand om barnet/barnen och så är jag rädd för förlossningen…men det känns som att man + hus = vart är barnen…önskar att det gick att skjuta upp 10 år till?
Svara
Mila
| #
Så skönt att någon känner igen sig haha! 😉 Blev också utbränd och kände att jag aldrig mer vill leva för ett lågavlönat arbete där jag får ta emot skit dagligen… Och alltså, jag har också förlossningsfobi! Det är typ 40% av anledningen till att jag tvekar! 😮
Vore underbart om man var fertil tills man är typ 65! Och levde i 100 år, pigg och frisk… Haha!
Svara
Helena
| #
Så skönt att någon vågar säga det jag känner.
Svara
ab
| #
Extrajobbar på ett nyttstartat företag och det är inspirerande att se ägarnas process även om de har det kämpigt med ekonomin än så länge. Jag tror att om man verkligen brinner för det så är det värt att satsa på egenföretagande.
Känner mig också osäkert på om jag ska jobba inom yrket jag utbildar mig till. Det är så ångestfyllt men även om det känns tryggare med enklare jobb så tror jag att jag skulle tröttna på sikt.
Svara
Mila
| #
Jag är rätt säker på att jag kommer satsa på eget om ett par år. 🙂 Vore en stor frihet. Ska bara få den där lyxiga föräldraledigheten man får som anställd haha! 😉
Svara
Lisa
| #
Jag tror alla kan känna så någon gång! Jag fyller 32 år i januari och pluggar äntligen inom det området jag vill men jag är inte i en relation och har inga planer på det och jag vill heller inte ha barn. Även om jag lider av ångest så känner jag mig mer säker nu än då. Jag är starkare och struntar i vad samhället eller andra begär av mig. Jag lever för mig och inte för någon annan.
Sänk dina krav och tänk efter vem du egentligen lever för ❤ trivs du inte i den situationen du är i nu så gör något annat! Det är aldrig försent.
Svara
Sandra
| #
Att han en nära anhörig som är allvarligt sjuk tär extremt på psyket, liksom smyger sig på undermedvetet och plötsligt mår man skit fast man trodde att man klarade det bra. Kämpa på och se till att vila när du behöver det <3
Angående din existentiella kris så kan jag bara säga att jag också är där!! Fyller även jag 30 nästa år och känner att jag står fast och trampar där jag är. Har alltid haft en bild av hur mitt liv skulle se ut vid den åldern, men det känns som jag inte ens är nära, och vet inte ens om jag vill det längre heller. Ja, du hör ju. Förvirrad med ångest till och från börjar bli normalläge. Hoppas vi hamnar där vi vill till slut (eller att vi i alla fall kommer fram till VAD vi vill ;P). Du är inte ensam! Kram
Svara
Marie
| #
Det samtalet har jag haft…”finns inget mer att göra”, ”timmar eller dagar kvar”. Min mamma gick bort för ett år sedan i cancer. För hennes del fanns inget att göra eftersom cancern upptäcktes 3 veckor innan hon dog. Så tragiskt alltihop och jag frågar mig själv varför varenda dag. Varför skulle min mamma drabbas av denna aggressiva ovanliga cancer? Men vet du…dom flesta klarar faktiskt att bekämpa cancern och det är jag säker på att din mamma gör också. Ta hand om din mamma och dig själv❤️. Din mamma behöver att du krigar för hennes skull och att du stöttar henne nu när hon är sjuk. Be om hjälp??
Svara
Egoina
| #
❤️❤️❤️
Svara
Nilla
| #
Kram till dig och mamsen❤️
Svara
E
| #
På tal om det du skriver om att du känner sig stressad över att andras liv går framåt osv. Jag tror att de flesta tänker så men på olika sätt. Jag som fick två barn i ganska ung ålder har till exempel fortfarande inte ett fast jobb eller köpt bostad eftersom jag pluggar på universitet. Jag kan avundas personer i min närhet som avslutat sina utbildningar, fått jobb, köpt hus/bostadsrätt. Det känns att vårt liv står stilla i väntan på allt det där. Samtidigt hör jag att dessa personer känner att deras eget liv står still på grund av de kanske inte träffat någon att dela sitt liv med, bilda familj med osv.
Nu vet ju inte vad det är som gör att du känner att andras liv går framåt men inte ditt. Jag tänker bara att ibland behöver man lite perspektiv. Jag fastnar lätt i såna tankar; ”när jag pluggat klart…”, ”när jag fått jobb…”, ”när jag köpt hus…”. Det känns som att jag bara går och väntar på bättre tider i stället för att bara ta till vara på det som är nu. Man blir lätt blind när det kommer till en själv. 🙂
Svara
Sanna
| #
Känner mig också ganska lost och vet inte vad jag vill men försöker tänka att man behöver inte stressa! Det är ju bara något samhället har kommit på, att man ”ska” ha gjort och ha vissa saker vid en viss tid i livet. Måste ibland stanna upp och fråga mig själv, är det jag som saknar det här i mitt liv eller saknar jag det bara för att jag vill passa in i en viss mall? Tror allt löser sig i slutändan! 🙂
Svara
E
| #
Tänker mycket på dig och din mamma då även min mamma fick sitt cancerbesked i ungefär samma veva som du berättade om din (har skrivit till dig här i kommentarerna ett par gånger). Min mamma ska i veckan fortsätta sina cellgifter efter en stor operation. Vet inte vart jag vill komma med detta mer än att säga att jag vet vad du går igenom och även om jag helst såklart skulle vilja att sånt här inte drabbade någon alls så känns det skönt att på nått sätt dela sina känslor med nån som går igenom samma sak. Att stå bredvid och inte kunna göra något är det svåraste och värsta jag nånsin gjort ?
Svara
Anonym
| #
Det här med livet, det har jag funderat på många år fram och tillbaka. Vem är jag, vad vill jag, hur kan alla andra veta vad de vill osv. Jag kom fram till att det är okej att ”bara vara någon”. Alla behöver inte ha en betydelsefull titel. Alla behöver inte ha ett stort inre driv. Alla behöver inte veta exakt vad dom vill bli redan som tonåring. De flesta av oss tror jag inte riktigt vet exakt vad vi vill, och så ska det vara.
Jag tror att filmer och media har ”lurat” oss till att tro att vi måste ha en dröm om att bli något. Det finns de som vill, och så finns det de som inte riktigt vet ?
Svara
Rebecca
| #
Jag har alltid stoltserat med att jag inte haft några större ålderskriser – tills jag blev 30. Både innan och efter var hemskt, jag ifrågasatte precis ALLT med mitt liv, och vem jag var, och började plötsligt värdera båda efter rådande ”normer”. Jag kommer från en småstad, där majoriteten av mina vänner skaffar barn tidigt och jobbet är ett nödvändigt ont, familj och barn och hus är allt – och jag förblev den enda barnlösa, jag reste runt och jobbade utomlands och testade på massa grejer. Har alltid varit stolt över det, men över en natt så kändes allt det där värdelöst eftersom jag inte hade volvo, villa och 2.5 barn. Läskigt! Det gick så långt att jag gick till ett medium/andlig coach för att jag desperat ville att någon skulle tala om för mig vad jag skulle göra, och hur min framtid såg ut (omöjligt ju, även om man är level 100 medium) så jag kunde sluta oroa mig över att ”vara fel”. Hon sa till mig att det är otroligt vanligt att få sin första kris vid 30, för det är en erkänd milstolpe i människors liv eftersom den representerat en övergång för oss. Vi har ofta en mental bild av vad vi förknippar med någon i 30-årsåldern, men har samtidigt väldigt svårt att se oss själva där. Ofta försvinner också känslan av förnyelse och framåtrörelse eftersom vi förknippar det med den utforskande 20-årsåldern. Jättedumt egentligen, för vi kan ju själva bestämma över förnyelse oavsett hur gamla vi är. Och det behöver inte vara stora, världsomspännande saker heller, vilket vi ofta också vill för att annars gills det inte. Det är inte lätt och vara människa alla gånger… men vad jag vill ha sagt är iallafall, efter denna rant, att det är helt normalt 🙂 ta hand om dig och all styrka till din mamma <3
Svara
Robert
| #
Frågan är om man borde veta vad man vill – egentligen? Bra video här tycker jag: https://www.youtube.com/watch?v=4sZdcB6bjI8&t=123s
Svara
Fannyhelli
| #
Kram till er båda ❤️❤️❤️
Svara
Robert
| #
Håller givetvis alla tummar för din mamma. ❤
Svara
Cathrine
| #
Jag fick stå där när det inte gick att göra mer för min mamma (som också var norsk och hette Kari) tyvärr. Hoppas att du inte behöver gå igenom det, håller tummarna för er varje dag. <3
Svara
Egoina
| #
❤️❤️❤️
Svara
Nathalie
| #
Heja heja!!!
Jag tänker på er <3
Svara
Ellen
| #
Tänker så mycket på dig och din mamma. Vetenskapen är ju fantastisk så de kommer säker underfund med vad de ska göra ❤️
Svara
Julia
| #
Hoppas att din mamma blir bättre snart ❤
Svara
Sandra
| #
❤️❤️❤️❤️
Svara
J
| #
Jag håller alla tummar jag har och tänker mycket på er båda, särskilt då jag precis som du också fått stå bredvid och se på. Hejar på din mamma som tusan, och underbart att läkarna luskat ut vad som är fel! ❤️
Ta hand om er båda två.
Svara
Linda
| #
❤️ Fin bild på er två!
Du verkar ha en väldigt fin mamma. På nåt sätt så känns hon som en ”bloggmamma” till alla oss som följer dig. Lite som en bullmormor i modern tappning , hur konstigt det än låter. ?
Svara
Kimberley
| #
Känner så igen mig i tsnk
Svara
Kimberley
| #
Känner så igen mig i tankarna. Blir själv 30 i juli nästa år.varit sjukskriven i snart fem år.
Hoppas din mamma mår bättre snart och fortsätt ta hand om varandra<3
Svara
Ida Olaisson
| #
Vill bara skicka en hög med kärlek till dig och din mamma. Kan inte ens föreställa mig hur tufft detta måste vara för er. Det är min värsta mardröm att min mamma skulle drabbas av sjukdom. Hoppas av hela mitt hjärta att din mamma snart ska få bli frisk och må bra igen. Kram till er!
Svara
Liza
| #
ÅÅ så bra du är bättre nu Kari!!
tänker så mycket på dig!!
STOOR KRAM! Max nospussar oxo..
Svara
ab
| #
Hoppas ni får bra nyheter.
Svara
Malin
| #
Förstår att det är så läskigt, cancer är så jävla vidrigt och borde inte få finnas. Hoppas din mamma kryar på sig och får komma hem!
Det är inte alltid lätt att veta vad man vill och det jag tänker är att om man är osäker så är det ju bra att inget är skrivet i sten, och man kan ju alltid prova på många saker! 🙂 För min del så har jag hittat ”hem” på något vis genom att jag snart tar examen från universitetsutbildningen och vet vad jag vill jobba med samt att jag fick barn för 1,5 år sedan. För mig har pusselbitarna fallit på plats på det sättet. Dock känner jag mig stressad över att alla köper lägenheter t.ex. för jag vill också köpa en men har ju inte kunnat ta lån på grund av studier. Jag behöver en fast punkt som är min och inte mina föräldrars eller liknande, så det känns verkligen på tiden!
Svara