Mitt perfekta liv
Jag vet att årets tema för julkalendern handlar om att belysa att det liv en influencer målar upp inte behöver vara verkligheten och denna rubrik är väl till för att spräcka bubblan. Men jag tycker inte direkt att jag målar upp en fantasivärld. Såklart finns det mycket jag inte berättar, men det ni läser här brukar inte vara förskönat.
I alla fall. Den där rubriken känns nästan som ett hån. Jag ska vara ärlig och säga att mitt liv inte alls ser ut som jag önskar att det gjorde och jag känner att jag varit förvirrad så länge nu att det fan inte är kul längre. Jag trodde inte att det skulle vara såhär. Det är så mycket i mitt liv som jag inte gjort och som jag önskar att jag gjort som inte hänt. Jag är 28 år gammal och har inte ens ett hem jag trivs i och har nog egentligen aldrig haft om jag tänker efter. Det är en materiell sak att längta efter, jag vet. Men jag vill så gärna landa någonstans och känna att här ska jag bo ett tag. Göra det till mitt eget. Bry mig. Det känns som att jag hela tiden går runt och väntar på att mitt liv ”ska börja” och ju äldre jag blir desto mer börjar jag tro att det kanske bara handlar om min inställning? Mitt liv är ju såklart i full gång.
Men det är svårt när man inte är där man trodde att man skulle vara och känner inombords att det är något som saknas. Något som jag inte ens vet vad det är. Ibland kan jag slås av en nästan kvävande panikkänsla av att det här kanske är allt. This is it. Det här är livet….och jag är inte nöjd. Och inte nog med det så vet jag inte ens varför jag inte är nöjd. Vad gör man då?
Ja…
Detta blev deppigt, ärligt och kanske lite bortskämt? För jag har ju jag tak över huvudet, mat på bordet, pengar på banken och nära och kära som finns för mig. Det är allt man behöver egentligen.
Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
139 gillar
Linda
| #
Känner så igen mig i det du skriver! Förutom delen med att jag faktiskt trivs i vår lilla lya, vi har dock hittat ett nytt boende men det huset finns inte än. Det är svårt att på förhand veta om man kommer trivas.
Men det här, jaja, snart blir det bra, snart blir det kul, snart kommer jag ha vänner (har inga i nuläget), snart kommer jag vara tillfreds och byta jobb osv. Men… det står still. Ursäkta för rörig kommentar men ditt inlägg drog igång en massa knas i min hjärna.
Svara
Egoina
| #
Exakt så! Känns som att man bara väntar och väntar och väntar…men på vad egentligen?
Svara
Linda
| #
Vi kanske ska börja uppskatta det vi har just nu, annars finns det ju en risk att man sitter där på ålderns höst och tänker ”snart börjar livet”. Usch. Jag är lika gammal som du, btw, och får typ panik för att jag ej har pluggat. Jag vill hitta mitt ”kall” i livet först. Jo tjena. Hoppas du får en trevlig helg, och att ni hittar en ny bostad snart <3
Svara
J
| #
Åh, tror verkligen att många kan känna igen sig i det här. Inte just med boende kanske man att ens liv inte ser ut som man vill att det ska. För mig gäller det mina relationer med dem omkring mig. Jag känner inte att jag kan ge allt jag vill till dem jag tycker om för att de i många fall inte har tiden för det. På så sätt vill jag hitta fler relationer att satsa på, men det är svårt att hitta personer som jag känner är värda att bygga upp relationer med.
Svara
Johanna
| #
Förstår dig precis… på sätt och vis – det är ju olika för alla så klart. Det är hemskt när man börjar jämföra ens nuvarande situation med ”hur det hade kunnat vara”…
Själv är jag 23 och kände redan innan jag ens tagit studenten att jag ville gå i pension, så dö-tråkig blev jag och mitt liv efter vissa omständigheter, haha. Så när man börjar jämföra och tänka hur man hade kunnat ha det om saker blivit lite annorlunda så… hjälp :p
Svara
Ingrid
| #
Hög igenkänningsfaktor. Längtar efter att ha ”min” lägenhet eller ens känna som att stan jag bor i är nånstans jag vill bo länge, jag är 27 och har inte riktigt hittat hem än. Att jag känner mig så rotlös gör också att jag har svårt att ta tag i att försöka få vänner, vilket resulterar i att jag blir ensam. Bra cirkel det där 😉
Svara
@inredningsdesign
| #
Jag kan förstå vad du menar. Min del består dock i jag är 33 år och singel (sedan fem år). Det är egentligen ingenting jag funderat så mycket över fram tills för något år sedan. Nu känner jag mig mer och mer stressad över den delen. Jag vill ju hitta någon, jag vill ju ha familj… Men antar att man ibland bara får hänga med i livets bergochdalbana och påverka de saker man kan påverka. ?
Svara
Malin
| #
Känner igen mig i det men när de kommer till jobbet… är 32 år och jobbat inom samma bransch sedan jag var 18 men kommit på att detta är inte alls det jag vill göra ( har mått dåligt under en längre tid utan att komma på varför) och nu känns de som jag är fast i detta för alltid…. Alla
Säger bara ”sök ett nytt jobb då” precis som om man bara får ett nytt jobb bara man söker. Har för övrigt varit på två intervjuer och fått nej på båda jobben och fy fan vad det tar på självkänslan… ?
Tack för en bra blogg som visar att livet inte bara är på topp alltid! ❤️
Svara
Sara
| #
Fortsätt söka! Till slut så kommer du få ett ja. 🙂 Arbetslivet är ju en stor del av ens liv (men inte allt) så därför är det ju viktigt att du har ett jobb du trivs med. Om du får nej efter en intervju, be att få veta varför de inte valde dig. Hittade de någon med en annan utbildning t ex? För sådana saker går ju att påverka och kan ta dig ett steg närmare drömjobbet 🙂
Svara
Matilda
| #
Jag håller med. Fyller 28 i april och undrar med när livet ska börja? Jag ångrar inget i livet då jag rest mycket och bott i norge i flera år, men vad vill jag med mitt liv? Har alltid tänkt att jag skulle i princip vara klar med barn i den här åldern. Har fantastiska vänner, familj och sambo, vi har bott ett år i vår nybyggda lägenhet där vi fått göra alla val, så den känns verkligen som våran. Vi har planer på stt bygga hus där vi har vårt sommarställe. Jag pluggar till beteendevetare och har 1,5 år kvar, jobbar undertiden på ett jobb jag trivs bra på. Men ändå så väntar jag. Vad vill jag ens? Vet inte ens vad jag vill jobba med? Längtar efter barn men kommer man någonsin känna sig redo att skaffa? Är snart 28 men känner mig inte alls så ”vuxen”. När man såg någon som var 30 när man var 18 tänkte man typ att deras liv var över ? usch, vardagsångest delux ibland alltså
Svara
Namn
| #
Mitt perfekta liv: jag är snart 29 år, singel, bor hemma och vantrivs på jobbet (kollegorna). För ngr v sedan kontaktade en jag dejtade mig, han som jag aldrig kom över, gav honom en ny chans, vi sågs & han körde på mig igen. Trött på att dejta, tinder har aldrig funkat, försökt på andra sätt genom after works, resor och fysiska aktiviteter men det har inte lett till ngt på under alla mina år. Trött på ett kärlekslöst hem. Trött på att gå på en massa visningar för att sen inte ha råd att köpa eftersom priserna rusar. Varför ska jag bo mitt i ingenstans för att kunna bo eget? Trött på att skicka jobbansökningar som inte läses, nästa år måste jag plugga heltid samtidigt som jag jobbar 100 procent. Trött på att inte se ngt ljus. På alla som tror att man inte ens försöker och frågar varför man är så kräsen, varför man inte är positivare. Jag önskar innerligt att jag hade ngn som älskade mig, har aldrig haft det, sen tror jag att resten hade vi kunnat kämpa med. Att aldrig haft ett förhållande får alla att tror att man är värdelös. Så himla trött på mitt liv. Ett tag var jag hoppfull, åren går, vad är det jag kommer att minnas, hur jag kämpade med inget hände?!?
Svara
Cilla
| #
❤
Svara
Lisa
| #
Du är ju precis som jag! Vill du prata över mejl? ❤
Svara
Sanna
| #
”Namn” och Lisa! Känner igen mig väldigt mycket. Pratar gärna lite via mail ?Någon av er som vill lämna ut sin mailadress?
Svara
Lisa
| #
Absolut! Ursäkta fånig mejladress: lajsa.maraj@gmail.com men haha. Skriv så svarar jag! ❤
Svara
Namn
| #
hej, jag skriver till dig Lisa på måndag och sen kanske du kan sammanföra oss med Sanna 🙂 <3
Lisa
| #
Absolut ”Namn!” Jag väntar på dig och Sanna ❤
Sara
| #
Det här skulle nästan kunna vara mina ord! Jag kommer liksom inte vidare i mitt liv, oavsett vad jag gör!
Svara
Hanna
| #
Precis så levde och tänkte jag innan.. Det kanske låter som en klyscha, men efter att ha varit över tre månader på sjukhus med vår dotter (där vi inte ens visste om vi skulle få komma hem med ett levande barn) så ändrades jag totalt. Jag har alltid tex sparat fina ljus, bästa vinflaskan etc ”till senare”.. Gått och väntat hela tiden på att livet ska börja. Men man måste börja leva nu. Vi har en sån liten tid på jorden och ska man hela tiden gå och vänta på en förändring så missar man allt runtomkring. Lite synd att det skulle kräva en sjukhusperiod för att inse det. Det är bra att drömma, men man får inte glömma det man har – även om det man har inte är det man tänkt sig. Hoppas du förstår vad jag menar ❤️
Svara
Cilla
| #
Stor igenkänning på det där med att vänta på att livet ska börja och aldrig känna sig nöjd. Känns som hela min ångest centrerar kring just det…
Svara
Louise
| #
Åh, this hit close to home. Känner exakt som du! Tack för inlägget, behövde verkligen bara veta att det finns andra som känner så. Som du säger tror jag det är ens tankegångar som har hamnat lite snett, inte ens faktiska tillvaro. Man är aldrig nöjd, alltid något som går att förändra och förbättra. När ska man faktiskt bara finna ro i att man har det bra som man har det? Ja, man känner sig verkligen bortskämd när detta faktiskt är ett problem för en men det är så frustrerande att inte veta vad det är som fattas en när man egentligen har allt. 🙁
Svara
Klara
| #
Förstår vad du menar! får panik att man bara blir äldre och äldre också.
Men du kanske skulle göra som Phoebe i taxin i vänner, typ clear your mind och bara tänk på ditt liv och säg vad det första du tänker på när du tänker på DITT perfekta liv?
Haha eller jag tänker väl rätt på Phoebe när hon ber typ Joey att han ska clear his mind och sen säga vad han tänker? Vänner-experten, jag behöver att ni rättar mig!!
Svara
karin
| #
Sådär kände jag alltid när jag bodde i Sverige. Jag kunde verkligen inte förstå varför jag kände en gnagande känsla av meningslöshet, när jag hade allt? nu när jag flyttat inser jag att jag inte mådde bra av det ständiga fokuset på bostadsköp, hitta den perfekta partnern, vinterjackan etc. Mitt liv kändes meningslöst för att jag fokuserade på, enligt mig, meningslösa saker. Kanske inte så konstigt när man tänker efter. Nu bor jag i latinamerika och jobbar med någonting som känns meningsfullt, känner en helt annan gemenskap och sammanhållning med människor och känner för första gången i livet att jag inte vill vara någon annan stans.
Svara
Erika
| #
Helt enig med dig om att detta känns väldigt svenskt (men fortfarande kan jag helt ärligt förstå problemet, för när man snackar med sina svenska vänner kommer ångesten krypandes fram…). Jag bor i Holland där man bor hemma tills man är typ 27-28 år, man tänker inte alls på bostadsköp på samma sätt. Där slipper man i alla fall ett ångestmoln..
Svara
Annoe
| #
Jag är 30, har två man och barn bor i radhus och har världens bästa jobb, dvs alla mina drömmar är uppfyllda. Men jag känner ändå som du. Något saknas och jag vet inte vad. Kanske drömmer vi alltid om saker vi glömt. Känslan av att livet pågår någon annanstans…
kram <3
Svara
Robert
| #
Oj, vilket svårt ämne. Jag tror det är lätt att bli olycklig eftersom man blir ”lurad” till att tro att man skall bli lycklig av vissa saker även om det inte behöver stämma in på en själv. Har haft svårt hela livet att leva upp till sociala normer men också insett de sista åren att jag är intellektuellt särbegåvad(bland annat pga ett psykologiskt test som antydde en hög intellektuell begåvning) och att jag därför är ”annorlunda”. Hjärnan tänker mer avancerat än hos folk i allmänhet, haha. Jag styrs av att vara kreativ och att få intellektuell stimulans, snarare än av social status och liknande. Känns jättebra nu att veta detta och har gett upp tanken på att vara som ”alla andra”. Sådana grejer börjar uppmärksammas i skolan också. Kan mer eller mindre vara livsavgörande för många att bli medvetna om sånt. Många särbegåvade vet inte ens om att de är det.
Svara
-
| #
Jag håller verkligen med dig. Jag fyller snart 25 år och känner en sån tomhet då jag börjar få lite ångest över det förhållande jag är i. Vi har varit tillsammans i snart 8 år och jag börjar tänka mer och mer på att han är den enda pojkvännen jag haft, hur ska jag veta om han är den rätta? Känns det verkligen rätt? Vad har jag gått miste om när jag i princip aldrig har varit singel i mitt vuxna liv? Skulle jag någonsin hitta någon annan, någon bättre som älskade mig lika mycket som han gör? Men samtidigt är jag rädd för att det bara är hjärnspöken och för att förlora allt det som vi har byggt upp ihop.. Känns som att jag har hamnat i en jäkla 25-årskris, jag skulle ju ha levt och fått upplevt så mycket innan denna dag.
Svara
F
| #
Känner igen mig så mycket 🙁 fy fan.
Svara
Anna
| #
Känner också igen mig i det du skriver. Är också 25 år och varit tillsammans med min pojkvän i 9 år. Ena dagen vill jag allt med honom för att nästa dag inte veta vad jag känner. Är så förvirrad över mina känslor. Har inget att jämföra med så ja, äre såhär det ”ska” kännas? Har inget svar på något, men känner med dig ❤
Svara
-
| #
Jamen precis så..
Tack för era svar! Skönt att få ventilera sig lite och veta att man inte är ensam med dessa tankar ❤️
Svara
Sofia
| #
Vilken lättnad att se att det finns fler som känner som jag. Fyller 27 år om en vecka och väntar fortfarande på att livet ska börja. Vilket är superkonstigt för jag har ett jobb där jag trivs, en sambo som jag älskar och världens bästa familj. Men ändå, något saknas och jag vet inte vad.
Bor i en liten lägenhet men vill bo i hus. Vill ha barn men sambon är inte redo. Är det barn jag går och väntar på?
Iaf, tack för att du skrev om detta. Och skönt att få skriva om det. Älskar din blogg.
Svara
Elli
| #
Ligger här och läser kommentarerna och känner igen mig. Ammar samtidigt min som på 4,5 månad som är det bästa som har hänt mig. Och för mig har det tyvärr ändå inte tagit bort känslan som vi alla verkar bära på. Tror kanske som Regina säger att det är en fråga om inställning? Kanske uppskattar vi inte här och nu tillräckligt och därför går och väntar på något annat?
Barn är ingenting man ångrar och sååå mycket kärlek man känner <3 men det är verkligen inget som bara fixar allt annat tyvärr. (Iaf inte för mig)
Svara
Viktoria
| #
Känner igen mig… det du beskriver var jag för några år sedan. Jag hade färdig utbildat mig, hade jobb, gjort lite karriär, köpt hus, stadigt förhållande…. ja, vad skulle hända nu? Är det här allt? Jag minns att jag kommenterade någon klämkäck blogg som handlade om ”följ dina mål i livet så blir du lycklig” och jag skrev ”hur gör man för att veta vilka ens mål är?”. Jag fick till svar ”våga drömma”, vilket jag tyckte var ren bullsh*t.
Men faktum är att det fanns en poäng. Där och då drömde jag men inte tillräckligt tydligt. Alla tankar stannade som drömmar och fick aldrig en handlingsplan.
I ett års tid antecknade jag varje tanke jag kom på som handlade om vad jag vill i livet. Allt från stort till smått – typ; ”jag vill ha ett jobb där jag kan äta lunch på stan” och ”jag vill vakna varje morgon och känna att jag bidrar till en bättre värld och att jag är meningsfull”. Jag hade inga krav på mig själv att skriva varje vecka eller varje dag, utan bara när tankarna dök upp. Oftast skrev jag mycket vid få tillfällen – oftast när jag var på ”botten” i humöret.
Idag har allt jag skrev 2013 slagit in – kanske blev det en omedveten målmedvetenhet som förde mig dit jag är idag? Bara jag skrev ner det och liksom styrde upp tankarna så blev det lättare att fokusera? Oavsett så gjorde det skillnad för mig. Det jag ville, stort som smått, blev mina mål men inte i form av en checklista att beta av, utan det löste sig själv några steg i taget.
Jag tror att det är lätt att sätta för stor press på sig själv, vilket bara låser tankarna. Eller att man ska beta av sin checklista med saker så snabbt som möjligt, och gör man inte det så känner man sig missnöjd.
Jag tror också att det är lätt att missa alla steg man har gjort! Tänker på dig – hur du har sagt upp dig, valt att jobba några dagar med eget och några på ett företag. Vilken resa mot det året du mådde så dåligt! Snacka om att livet har utvecklat sig för dig, att du har vuxit i att våga ta beslut med dig själv i fokus och inte andras behov/önskemål. Det är ju awsome!! Ibland händer saker långsamt, över en lång tid, men det är inte mindre viktigt och stort för det! Jag tycker du ska känna dig grymt stolt för att du vågat lyssna på dig själv och utvecklat ditt liv från det som var till det du har nu! Kanske önskar du mer och inte känner dig ”färdig” med din jobb situation – men du har ju kommit en jäkla bra bit på väg!
Lång kommentar (om den ens går att skicka…) men så intressant ämne, och så viktigt att prata om. Tack för att du delar dina tankar med oss <3
Svara
Sara
| #
Det kändes som att läsa om mig själv, förutom att min största önskan just nu kanske inte är att skaffa en ny bostad. Jag har en massa förväntningar och bestämda föreställningar om hur saker och ting skall vara, var jag skall befinna mig i livet i vissa åldrar och så vidare. Givetvis är nästan aldrig någonting som jag har tänkt mig, vilket gör att jag emellanåt känner mig nedstämd och förvirrad. Men jag tror att det precis som du säger handlar om ens inställning. Man skall aldrig ha några bestämda föreställningar om något, för då blir man bara besviken. Man borde egentligen bara ta allt som det kommer.
Svara
--
| #
Tack tack tack för det här inlägget, behövde det verkligen idag. Haft så mycket ångestkänslor kring det du beskriver. Efter att ha läst kommentarerna här så känner jag mig inte lika ensam. Är 30 år, singel (sedan 4,5 år tillbaka) och har ännu inte fått jobb inom det jag är utbildad till. Dock är mitt hem min trygghet, så den delen är jag tillfreds med. Men resten framkallar mycket ångestpanik.
Ta hand om dig, kram
Svara
S
| #
Jag kan bli så fruktansvärt avundsjuk på folk som utbildat sig, fått jobb, skaffat partner, barn och hus osv. Inte för att jag vill ha det dom har, men för att dom tydligen VET vad dom vill ha, och är nöjda med det. Jag känner liksom att jag vill ha nåt MER men jag vet inte riktigt vad och hur jag ska få det.
Man förväntas liksom göra saker på ett visst sätt, i en viss ordning. Följer man inte strömmen får man ständigt försvara sig typ.
Jag jobbade många år på ett jobb jag hatade, sparade pengar, sen sa jag upp mig och nu reser jag och gör sånt jag vill. Det kommer inte fungera hur länge som helst ekonomiskt såklart, men det gör mig så mycket mer tillfreds bara att jag vågade göra det. Det som dock gnager i mig ibland är att jag inte har nåt eget boende och att jag antagligen kommer vara över 30 innan jag skaffat en högre utbildning. Men jag är inte säker på om det verkligen stör MIG eller om det bara stör mig för att ANDRA kan tycka något om det.
Svara
Lisa
| #
Vad spelar det för roll om du har mat på bordet och tak över huvudet? Du har rätt till alla tankar som du har ❤ och jag känner igen mig i allt du skriver. Jag trodde aldrig jag skulle ha det såhär heller och jag är 30 år! Jag bor med mina föräldrar på grund av bostadsbrist och jag har pluggat hela livet men är ändå arbetslös. Jag har ingen pojkvän och jag har inga planer på vare sig giftermål eller barn. Vad fasen när jag var tonåring trodde jag att jag skulle få en stabil framtid men så blev det inte! Men det är bara att kämpa vidare och inte ge upp. Allt ordnar sig! Och jag försöker leva efter ordspråket: Gör det du själv vill och inte det som alla andra vill ❤
Svara
Sanna
| #
Det är nästan så att det här skulle kunna vara skrivet av mig! Oj vad jag känner igen mig… ? Är 29 och bor med mina föräldrar. Sparar till eget boende som jag ändå inte lär ha råd med eftersom bostadspriserna är helt galna. Har visserligen ett jobb nu, men fick kämpa som fasen för att få ett. Det där med giftermål och barn stämmer också in på mig. Så känt att höra att man inte är ensam ❤️
Svara
Hannah
| #
Jag känner igen mig så mkt! Jag har dock ett hus jag trivs, en man och två barn. Men jobbet…! Jag är lika gammal som dig och jag känner att alla jag känner har pluggat eller hittat jobb dom trivs med. Jag jobbar halvtid i samma butik som jag jobbat i, i 7 år. Det suger och jag har känt ångest över det i 6 år typ. Men vad vill jag göra..? Skulle vilja plugga, men till vad? Jag känner typ att jag skäms för mitt jobb när jag träffar nya människor. Folk är typ 20 och har gjort karriär och tjänar en massa pengar. Plus att mitt jobb är lite ”lågstatus”, så det känns så pinsamt att säga vart jag jobbar. Får lite panik, för snart är livet över känner jag och jag vill inte se tillbaka och ångra att jag hade samma skitjobb hela livet!
Söker allt jag hittar men finns inte många jobb i mim stad..
Nej ussh, jag vill bara ha ett bra jobb och tjäna tillräckligt för att ha råd med saker jag vill göra!
Svara
Sara
| #
Det är nog många som inte vet vad de vill plugga till… jag förstår att det känns konstigt men testa nån utbildning som du skulle kunna tycka var kul. Hoppa på och se hur det känns. Kanske den går att kombinera med ditt halvtidsjobb så du inte behöver förändra allt för mycket. Det är aldrig försent… min kompis var 30 när han pluggade upp sina betyg ifrån gymnasiet på Komvux och sen utbildade sig. Om du vill och tycker det kan vara värt det – do it! Låt inget hindra dig!! ??
Svara
E
| #
Håller med! Låtsas som du är 19 år och tänk på vad du hade velat göra då. Vi bor i ett land där utbildning är gratis och dessutom får vi betalt för att plugga. Jag pluggade med en 40-åring. Han var nöjd med livet
Svara
Egoina
| #
Så smart tips! Låtsas att du är 19! Heja!! <3
Svara
Sara
| #
Jag har jobbat inom vården och älskar det, men efter en sjukskrivning ansåg läkaren att jag måste byta yrke. Det var väldigt ångestladdat, men jag gjorde det. Jag sökte till en YH-utbildning, digital strateg, utan att ha någon aning om vad det är eller vad jag vill bli. Trivs som fisken i vattnet och har ändå börjat kunna se en liten riktning jag vill ta. Så mitt tips till dig är att söka en utbildning även om den bara känns lite rolig, eller som i mitt fall bäst alternativ av de dåliga. Det kan bli sjukt bra! Blir det inte det så löser det sig, jag lovar 🙂
Svara
Emelie
| #
Ett boktips på ämnet : Konsten att njuta av livet
– och ändå få saker gjorda av Olof Rölhander. Kanske lite överdriven men lärorik
Svara
Sara
| #
Åh jag känner faktiskt verkligen inte igen mig utan jag är nästan tvärt om. Jag är väldigt nöjd i grunden även om jag såklart också har mina problem. Men jag känner typ att om hela livet fortsätter ungefär såhär så kommer det ju va asgött! Sålänge jag kan skaffa barn, för familjelivet är verkligen min dröm.
Ibland tänker jag nästan att risken finns att jag missar något, eftersom jag är så nöjd med vad jag har att jag liksom inte anstränger mig alls för att testa något annat. Men sen tänker jag att varför ska jag ändra på saker när det är bra såhär.
Pluggar till läkare och känner att jag har alla möjligheter att göra något meningsfullt i framtiden, fast ärligt vet jag inte om jag vill det. Kanske bli en hemmamamma istället.
Delar en liten studentetta på 24 kvadrat med min pojkvän och vet såklart att jag inte heller kommer bo här i så många år, men äh, vad spelar det för roll. Jag är hemma där de jag älskar finns, inte innanför några speciella väggar.
Svara
E
| #
Vad skönt att höra att det finns hopp! Att även om du inte har ”perfekta” boendet och pluggar ett av de stressigaste programmen, så mår du bra 🙂
Svara
J
| #
Känner detsamma. För mig handlar det mer om att jag alltid har haft ströjobb. Går på timmar, får ut alldeles för lite vissa månader. Har inte råd att spara ihop till roliga saker då hyra och sånt ska betalas. Har varit på intervju för en heltidstjänst (det jag utbildar mig till) och vill så gärna ha det. Det är också en materiel sak, men jag vill verkligen kunna köpa en lägenhet, eller åtminstonde bo i en fräsch. Resa, ha semester, slippa oroa mig hur jag ska betala alla räkningar. Jag hoppas tomrummet lägger sig om jag får jobbet.
Svara
kaffekunnig
| #
Vad roligt med att ha egen julkalender, jag gillar verkligen det!! 😀
Svara
F
| #
Jag tror vi hela tiden väntar på något mer, något större, och är missnöjda med det vi har på grund av att vi hela tiden kan jämföra oss med andra (instagram osv.). Det ligger nog även i människans natur att alltid sträva efter mer. Inte ens de man trott levt ”perfekta” liv är nöjda, egentligen. Det är svårt, men jag försöker att inte tänka så, trots att jag trodde att mitt liv skulle vara helt annorlunda än det blev. Försök leva i nuet. Spara inte på de dyra ljusen eller den fina chokladen – njut istället! ???
Svara
Elin
| #
Men tack! Gud vad skönt att läsa om att du, och uppenbarligen även många andra, känner såhär! Senast nu ikväll låg jag och hade dessa tankar och känslor, vilket ledde till ångest och uppgivna tårar. Jag är ”bara” 22, läser mitt andra år på högskola och har en stabil relation samt en liten familj av djur som jag älskar. Men. Jag kan bli galen på känslan av ”är det här allt?”. Jag vill (och känner att jag borde?) vara tacksam för det jag har, vilket jag såklart också är, men känner också att jag vill ha något mer utan att veta vad. Så frustrerande!
Svara
Elisabeth
| #
Du beskriver exakt det jag känner!! Och den känslan gör mig stressad, som om jag slösar bort livet genom att vänta på att det ska ”börja” och missar att det faktiskt håller på just nu. Jag försöker ibland skärpa mig och tänker att jag måste börja njuta och göra det bästa av situationen här och nu, men det är inte alltid lätt. Jag bor också där jag inte riktigt trivs, varken lägenhet eller stad, men kämpar ändå med att hitta ett heltidsjobb som är det som jag är utbildad för, men har inte lyckats så får pendla flera timmar/dag.. Sedan känner jag också som du att något saknas, men kan inte sätta fingret på vad. Jag hoppas att vi snart känner att livet har ordnat upp sig och är i full gång. <3
Svara
Cissi
| #
Vilket ärligt inlägg, tack för det. Ibland så kan jag känna mig så ensam i mina känslor, även om det är trist att andra upplever samma sak. Kände att jag satt fast i livet för ungefär två år sen, var apatisk och kände en så stor hopplöshet. Hade ett fast jobb, precis köpt lägenhet och hade världens finaste vänner – egentligen borde jag varit lyckligare än någonsin. Men nej. Bestämde mig en dag att det fick vara nog. Satt mig ner med papper och penna och skev ärligt ner vad jag förväntande mig av livet och vilka drömmar jag har. Idag har jag sagt upp mig, flyttat till en ny stad och börjat läsa drömutbildningen. Jag känner att jag lever igen. Vad jag vill säga med detta är att livet är fantastisk på det sättet, att det inte är statiskt utan föränderligt. Önskar dig all lycka, du förtjänar verkligen det!
Svara
Sara
| #
Jag tänker såhär: Klart som fan att man inte kan va nöjd hela tiden. Det går ju inte! Men så långe man tror att livet inte är statiskt utan att det är föränderligt och att DU själv har alla möjligheter i världen att förändra det… om man håller fast vid den känslan så kanske det hjälper 🙂 Du har alla möjligheter att förändra ditt liv. Det enda som hindrar dig är du! Som någon skrev: sätt dig ner och fundera på vad det är du vill! Gör upp mål och drömmar du vill uppnå. En stor dröm jag hade var att åka till Israel… 3 år senare befann jag mig där. En annan var att bosätta mig i Sydafrika. Det har jag också gjort. Men nu, nu vill jag bara vara hemma i Sverige och njuta av tillvaron här. Då gör jag det! The sky is the limit och gör det DU har lust med nu!
Haha nu blev det ett litet pepptalk här ? men hoppas det kan hjälpa ❤️
Svara
Deppis
| #
Ni behöver inte vänta, det blir inte roligare än så här. Man jobbar och sliter på ett jobb man, om man har tur, halvtrivs på, så att man tjänar pengar och kan köpa helt meningslösa saker. Sen måste man jobba ännu mer för att ha råd att skaffa en större bostad, så att man har plats för alla sina meningslösa prylar. På helgerna är man för trött för att göra något, för att man jobbar så hårt på vardagarna. Sen börjar det om igen, långa meningslösa dagar. Och sen dör man.
Livet är långt och slitigt. Stundtals är det lite roligt, men oftast inte.
Svara
Egoina
| #
Hahahaha nä sluta. Fyfan <3
Svara
kristina
| #
Här kommer en lite annorlunda kommentar men som jag tror är viktig. Problemet ligger ju i att vi aldrig blir tillfredställda. Man tänker, bara jag hittar personen jag vill leva med så börjar livet.. sen hittar man personen och är tillfredställd ett kort tag innan samma känsla smyger sig på igen. Barn! Barn är ju svaret tänker man då.. och plötsligt sitter man där med 2-3 ungar som man ju såklart älskar men som inte egentligen fyllt upp tomrummet. Man börjar träna, fyller sig med god mat eller gör en blondinbella och lägger om kosten, man letar drömjobbet och även om man får det så fyller det inte tomrummet. Man kanske hittar de där underbara vännerna som man delar vardagen med. Allt kanske blir perfekt, men va spelar de för roll, om man ändå inte är tillfredställt. Lösning vad jag tror är att vi glömmer en hel dimension av oss själva. Vi är kropp (mat sex träning osv) själv (tankar, vilja, känslor) men vi har också en inre del som heter anden. Vi är andliga väsen vi människor och är det tomt i anden så är du inte tillfredställt. Äter du inte mat så dör kroppen, eller hur? Samma sak med anden, den behöver näring. Vi är skapade av en Gud (pratar utifrån min egna tro så jag hoppas det är okei och att folk slipper ta det för personligt) och han har skapat oss för att vara i en relation med honom. Utifrån egen erfarenhet så gifte jag mig fort och skaffade barn för att hitta min lycka och börja livet. Men livet började inte ändå kändes det som. Nu går jag egenom en skillsmässa som har sugit och vart väldigt tuff, men jag har valt att igen välja att verkligen ha Jesus i mitt liv.. och plötsligt så ärjag tillfredställd. Får jag den där känslan igen som är superdeppig då vet jag att jag måste gå till honom och säga att ”jesus här är jag, jag behöver dej” och det är lika tillfredtsällande som mat är för min kropp eller ett roligt samtal med en kompis är för min själ. Vi är tre delar, alla tre delar behöver sin sorts mat.
Svara
Linda - The pink grapefruit
| #
När jag läser kommentarerna här slår det mig att vi alla tycks fokusera på vår ålder som om man ska ha uppnått allt man vill i livet när man blir si och så gammal. Jag är precis likadan och inser nu hur dumt det är. Då har man ju inget mer att se fram emot sen?
Vi lever i en tid då det är möjligt att byta spår helt oavsett ålder. Man måste inte jobba med samma sak hela livet, man måste inte köpa drömhuset, skaffa barn, gifta sig och bli miljonär innan 30.
Svara
Jennifer
| #
Tack för denna kommentar! <3
Svara
Elin
| #
Jag har vetat sedan jag var typ 10 år gammal vad jag skulle göra och haft en väg dit (vilket är få förunnat), jag har jobbat som fan, stått ut med jobb där jag mått dåligt, varit svinstressad i perioder osv men allt för att nå målet. Men, under denna tid har jag liksom glömt bort att njuta av vägen dit, vägen till målet. Nu i vår tar jag förhoppningsvis examen och då vet jag inte alls vad jag ska göra, jag vet var jag vill vara om tio år men vet inte vägen dit. Jag vet dock att jag vill jobba massor med det jag älskar, men inte offra det sociala livet vilket jag gjort hittills. Jag tror att man måste hitta en balans, att kunna njuta av livet som är nu. Försök hitta delar som du känner fattas och försök utöka de delarna, mer social tid, nytt intresse, mer tid hemma med sambon?
Min mamma är också en stor inspiration, hon sa upp sig och köpte in sig i ett företag när hon var runt 50 och startade ett nytt liv. Kort efter det skilde sig hon och min pappa så då fick hon en nystart igen, på ett sätt. Det är ALDRIG för sent att hitta det man vill göra eller att börja om!
Svara
Bella
| #
Igenkänningen i det här inlägget! Den där känslan av ”jaha, var det här allt?” kommer till mig då och då, men har ebbat ut mer och mer senaste året. Exakt vad det beror på vet jag inte, men här är två grejer som jag vill tipsa om;
*Det här klippet: https://youtu.be/qHnIJeE3LAI (why your life is not a journey med Alan Watts <3)
* Boken Munken som sålde sin Ferrari
Svara
Nico
| #
Kanske är det dags för dig att skaffa en hund? ☺ Själv har jag alltid varit en hundälskare, men tanken av att skaffa en fyrbent vän har känts skrämmande. Hur ska jag hinna gå ut med den flera gånger om dagen? Allt ansvar! Jag kommer bli fast. Nä, inte än.
För några dagar sedan fick jag upp en bild på en hemlös hund på mitt fb-flöde och utan att tänka mig för tog jag kontakt med organisationen. Och om en månad kommer hon hit, lilla Lucy<3
Svara
Malin
| #
Jag går också och väntar. Vi bor hemma hos föräldrarna med bebis, helt enkelt för att Stockholm inte har bra hyresrätter och lån till bostadsrätt får man ju inte när man fortfarande pluggar på universitetet. Så jag går helt enkelt och väntar på att bli färdigutbildad så att jag kan börja the rest of my life med att köpa lägenhet och flytta. Gud så jag längtar! Bara ett år kvar nu…
Svara