Svar på några av era senaste kommentarer
Hej Regina! Har läst din blogg sedan typ.. 2010 och nu är det min tur att behöva din (eller dina bästa läsares) hjälp. Flera i min kompiskrets börjar skaffa barn och jag kan bli så stressad av detta. Jätteglad för deras skull givetvis, men också stressad. Egentligen vill jag inte ha barn nu, är bara 23 och ska gifta mig nästa sommar, men tycker det känns jobbigt att jag och mina vänner inte är i samma fas i livet. Jag är nyexad och söker fast jobb medan mina vänner valt att inte studera vidare och därmed redan har trygga anställningar. Både jag och min sambo längtar efter barn men kanske inte just nu utan om några år. Har du någonsin känt att du och dina vänner hamnar i ofas i livet, och hur hanterar du detta?
Kram!!
– Alltså jag vet att jag inte borde skriva såhär, men jag tänker vara helt ärlig nu. Jag tycker att det är asjobbigt! Jag skäms för att erkänna det, men samtidigt som jag blir glad för mina vänners skull så känner jag också lite att ”näää inte du också”. Jag vet inte om det är för att jag känner mig stressad, om jag är avundsjuk eller om jag känner mig utanför. Jag tror kanske att det mest handlar om det sistnämnda, precis som du beskriver också, att man liksom hamnar i ofas. Plötsligt är man på olika platser i livet och det gör såklart att man glider ifrån varandra, eller i alla fall riskerar att göra det. Jag antar att det är det jag är rädd för. De är på ett annat ställe i livet och jag är kvar här. Ensam.
Självklart är jag glad för mina vänners skull och älskar deras barn, men har man inte barn själv känner man sig utanför. Tack för denna kommentar. Den fick mig att fundera på den lilla känslan jag haft som skaver. Nu när jag rett ut det med mig själv och vet att det finns andra som känner samma sak känns det bättre. Kanske känns det bättre för dig också att veta att du inte är ensam om dina känslor? Du är redo när du är redo och även om jag förstår att du blir stressad så måste du leva ditt eget liv så som du vill ha det 🙂 Om några år är du där de är nu och då kommer du säkerligen känna att den stressen du kände för några år sedan var helt onödig. Kram! <3
Har du funderat på att skaffa en hund?
– Jaaa. Varje dag! 😀 Jag vet att jag svarat på denna fråga tidigare och svaret är fortfarande samma. Det är inte aktuellt och kommer inte vara på många år. Jag vill ge min hund ett värdigt liv. Jag vill ha tid till den och jag vill ge den massor med fysisk och psykisk stimulans varje dag. Det som en hund kräver vill och kan jag inte ge. Inte just nu i alla fall. Jag vill vara fri, vill kunna åka bort när jag känner för det och är inte sugen på morgonpromenader när det regnar. Men dagligen drömmer jag om att jag en dag i framtiden om många år vill ha det livet. Då bor jag en bit utanför stan, har massor med tid och skaffar en hund (eller flera!).
Såklart kan man välja en ras som inte kräver lika mycket. Men min favoritras råkar vara den som behöver mest stimulans av alla (tror jag?), nämligen border collie. Åh de är så fina! Och smarta! Älskar dom! <333
Jag och min första hund Frida. En bearded collie.
Tycker det är SÅ fint att du och Jacob kan umgås så som ni gör, utan avundsjuka. Mitt ex var HELT emot detta. Krav på framtida pojkvän är fan att han ska acceptera att jag ungås med mina killkompisar, annars kan han dra ??
– Ja, det tycker jag helt klart att du ska ha som krav! Det skulle vara mitt krav också. Jacob är en av de viktigaste personerna i mitt liv 🙂 MEN. Jag förstår att det kan vara svårt för flickvän/pojkvän att acceptera eftersom vi är uppväxta i ett samhälle där synen är att en man och en kvinna inte kan vara ”bara vänner”. Om den framtida pojkvännen är svartsjuk och är fast i sådana stenålders-tankegångar kan du ju försöka hjälpa honom ur det. Kanske han har en förlegad syn på vänskap mellan olika kön? Kanske han själv varit i en relation där det var strängt förbjudet med kompis av samma kön och att han liksom bara fortsatt tro att ”det ska vara så”? Här har jag skrivit mer om ämnet. Kram! 🙂
Jag och mini-Jacob 🙂
Även om kommentaren kommer låta dryg är det inte menat, men, varför äter du bacon även om du uppenbarligen har en känsla av att det inte är moraliskt försvarbart?
– Kort svar: För att jag tycker att det är gott. Långt svar: Det är många val jag gör trots att jag vet att jag egentligen inte kan försvara det för mig själv. Att äta kött är en av dem. Det är ett rent egoistiskt val. Tyck att jag är dum i huvudet. Döm mig. Bränn mig på bål. Det är helt okej! (Okej, kanske inte bränna-på-bål-grejen). Jag är inte perfekt och är okej med att inte vara det. Jag fördsöker vara en bra människa i den mån min ork och lust orkar med. Jag har minskat min köttkonsumtion dramatiskt det senaste året (och då i synnerhet processat kött) och det är jag stolt över. Jag äter bacon och annat kött mycket mer sällan och jag tänker att det åtminstone är bättre än hur jag levde innan. Jag är imponerad över dig som låter bli helt och hållet! Bra jobbat! 🙂
68 gillar
Hanna
| #
Känner också igen mig i vänner-med-barn-frågan. Men skillnaden är att jag är 30. Sjukt stressande när mina vänner som är runt 25 skaffar barn till höger och vänster… Ännu mer när man själv inte har någon att skaffa barn med!
Svara
Egoina
| #
Åhh förstår dig!! Om det är till någon tröst så har jag vänner som är över 30 som har träffat sin ”the one” och bildat familj snabbt. Om du nu vill ha barn snart. Men stressa inte! Din tid kommer! Jag lovar 🙂 <3
Svara
Lina
| #
Åh. Känner igen mig. Kompisar och bekanta förlovar sig, skaffar barn och köper hus. Och här är man 26 år, singel och bor kvar i sin lilla tvåa. Ensam. Men antar att våran tid kanske kommer också. ?
Svara
Kattis
| #
Men alltså. Min knähund är också en hund-hund. Därmed inte sagt att du måste vilja ha en likadan (jag vill ju tex inte ha en border collie haha!). Tyckte bara formuleringen ”men jag vill ha en hund-hund. Jag vill alltså ha en hund modell större än en knähund” var lite.. märklig. Fattar om det här uppfattas som bara jävligt gnälligt 😉 men ja. Synd att skriva att en liten hund inte är en hund-hund (tolkning: riktig hund). Det är dom. I allra högsta grad.
Svara
Egoina
| #
Jaa du har rätt i att den formuleringen lät väldigt dryg. Tog bort den! Självklart är alla hundar lika mycket hundar! 🙂 Kram! ?
Svara
Kattis
| #
Haha skönt att du tog det bra! Jag kände att jag kanske överreagerade men samtidigt blev jag ju litt kränkt å min hunds vägnar 😉 haha
Svara
Nina
| #
Alltså… tänk om man aldrig vill ha barn? Jag är 27 men vet inte om jag vill ha nån gång, men man kanske ångrar sig sen när det inte går längre…
Svara
J
| #
+1 på stress att alla skaffar barn/gifter sig/ köper barnvänliga boenden utanför stan medan jag lever studentliv i en minilägenhet i stan. Älskar mitt liv men detta får mig att ifrågasätta allt.
Svara
Marie
| #
Om du älskar ditt liv, låter det som att du gör det som rätt för just dig! Vad härligt att höra någon som älskar sitt liv dessutom, blir riktigt glad för din skull!
Svara
Jennifer
| #
Jag har svårt att förstå stressen med att skaffa barn när man är 23, men å andra sidan känner jag i princip ingen som fick barn innan 28-30 och de flesta har inga barn i min krets. Men det är Stockholm det, med medelålder för förstföderskor en bra bit över 30. Jag tycker att man ska vara redo själv, för sen får man barn och hur ”redo” man än är, blir det lite chockartat hur stor förändringen blir. Jag älskar min dotter över allt annat, men ibland längtar jag efter en spontan middag på stan med min man eller en degig helg i soffan med Netflix.. En annan sak är att jag älskar att vara med min vänner utan barn, höra annat än barn hit, barn dit och få vara sitt gamla vuxna jag. 🙂
Svara
Kattis
| #
Haha jag stressade som fan om barn när jag var mellan 14 och typ 22 kanske, nu när jag är 27 däremot känns det väldigt chill.. och jag vet plötsligt inte ens om jag vill ha egna barn. Som livet kan vända 😛
Svara
Jennifer
| #
Ja, det kan ju definitivt gå i vågor! Men jag tror det också har till viss del med att när man är 15 så tycker man 25-30åringar är asgamla (eller var det bara jag??) jag var helt övertygad om hus, giftemål och barn vid 25 då! Jag blev gravid vid 29 och det var rätt ungt i Stockholm – iaf i min mammagrupp där alla var minst 5år äldre. Sen vill ju inte alla ha barn och det är också HELT normalt.
Svara
Viskningen
| #
Ååh jag tycker att det är så svårt att inte känna mig stressad över framtiden. Hur ska jag ens kunna träffa en man när allt jag tänker på är om vi kommer få barnbarn och kommer bli gamla ihop? Snacka om press!
Svara
Egoina
| #
?
Svara
U
| #
Näääää! En Bearded collie!! Det var min första hund också, den hette Fanny! Jag både tänker och pratar om hundar hela tiden, speciellt om Beardisar. Jag vill ha en, jag vill ha en, jag vill ha en!
Men tänker som du, jag kan inte ge den all tid och motion den behöver just nu med ett heltidsjobb, men en dag… Men åååhå vill bara springa iväg och köpa en nu, får säga upp mig från drömjobbet och gå på A-kassa, hmmm.?
Svara
Emma
| #
Jag har en border collie och det är så himla härligt! Förra sommaren bestämde vi oss bara, trots att allt inte var optimalt. Men jag är ett par år äldre än dig så du har tid 🙂 Första tiden var absolut jobbigast, när han var som en bebis (och jag vill absolut inte ha barn). Men sen vände det när han kunde vara själv ett par timmar om dagen, tur att valpar är så sjukt söta haha. Nu är det skönt att bli uttvingad oavsett väder men i värsta fall går det att hitta på fler lekar inomhus för att stimulera honom också. Det går ju inte att åka bort spontant utan planering längre såklart men jag får så himla mycket kärlek tillbaka! Jag köpte honom i Hörby förresten, trots att vi bor i Stockholm men blev så kär i bilderna på honom.
Svara
Egoina
| #
Åh så underbart! ?
Svara
Mli
| #
Ang vänner i olika stadier: SÅ hög igenkänning. Jag är 28 och mer än hälften av min lilla kompiskrets består av par med barn. Som gift sig. Köpt hus. Här står jag, singel som aldrig förr och bara… lämnas efter, liksom. Det ÄR INTE samma sak att umgås efter att nån fått barn. Det är lite sorgligt, men liksom… livets gång. Eller whatevs. Håller lite extra hårt i mina få singelvänner, hehe… (Är såklart JÄTTEGLAD för vännerna som bildat familj, but still)
Ang bacon: Ditt liv, dina regler. Jag gör precis som du, äter myyycket mindre kött (nästan aldrig kött, nu när jag reflekterar över det) än tidigare. Ibland, men oftast inte. Det är okej.
Svara
sanna
| #
Jag har också känt den formen av utanförskap när mina vänner har känts långt framför mig i livet med barn m.m. Idag känner jag inte längre någon stress för jag har börjat resonera att om man förhastar sig med barn, giftermål m.m bara för att man är stressad då har man ju inte längre det underbara framför sig att se fram emot! Och man ska heller aldrig jämföra sig med andra utan man ska alltid ta det i sin egen takt! <3 Kram
Svara
Camilla
| #
Jag bor i Helsingborg och har hund (förvisso inte en hund-hund, utan en liten variant?) och tänkte att du gärna får låna henne när du känner dig nere eller lite extra sugen på att hund-mysa. ?
Tack för världens bästa blogg btw! ?
Svara
Egoina
| #
????
Svara
Melissa
| #
Jag kan relatera till den första kommentaren. I mitt fall har jag mest akademikervänner så folk sätter igång med bebisar rätt sent, jag är 30 och bara en har än så länge skaffat barn. Men det tråkiga är att det känns som om man tappar bort varandra när man hamnar i denna ofas! 🙁 Den vännen som fick barn kan aldrig längre umgås på samma sätt som förut, utan hon måste rusa hem efter två timmar för att amma, eller så är hon så trött av sömnbrist att man inte kan ses alls den dagen… Det känns jättetråkigt och ska jag vara ärlig så känns det som om vi nog inte riktigt kommer hitta tillbaks till samma vänskap som förut. Själv vet jag inte om jag någonsin vill ha barn, så det bidrar nog till oron att vänners barn kommer förstöra vänskapen… Jag kanske få ragga yngre vänner? 😉
Svara
Tessan
| #
Jag blir lite ledsen när jag läser din kommentar. Jag har en dotter på sex veckor och det är skittufft att helt plötsligt vara låst vid en liten människa som behöver mig dygnet runt även om det är ett kärt besvär. Jag hoppas att mina vänner förstår det och att de finns kvar för mig även om jag just nu inte kan umgås på samma sätt som tidigare.
Svara
Melissa
| #
Tessan: Jag tror det är lättare när man är i ungefär samma fas som sina vänner. Jag är ju den ”konstiga” i denna relation, då jag troligtvis aldrig vill ha barn, och överlag är väldigt ointresserad av allt som rör barn. De flesta andra som är 30 funderar ju på att skaffa barn, eller är själva gravida, så de har nog lättare att umgås med just denna vän som jag nämner. När man själv inte vill ha barn så hamnar man i en rätt konstig sits. Jag kan tänka mig att jag om 5 år sitter på kalas omringad av vänner som alla mest pratar om/springer efter sina barn. Och så sitter jag där och har inget att tillföra samtalet. 🙁 Kom att tänka på Sex & the City avsnittet där Carrie är på barnkalas och får skorna stulna haha roligt och lite sorgligt avsnitt… Jag hoppas du har det härligt med din lilla iaf och att du snart kan hänga lite med vännerna också! 🙂
Svara
Amanda
| #
Ååååh! Varför inte en beardis igen? Skaffade min för 8 månader sedan, nu är han snart ett år 🙂 gladare ras finns nästan inte!
Svara
Lina
| #
Känner igen mig i detta. Är 27 år och har haft barnlängtan sedan ca 19 års ålder till och från. Ja det kickade in ordentligt vid 21 års ålder med min dåvarande och vi planerade för graviditet i framtiden men det förhållandet tog slut. Mötte sedan mitt ex samma år och allt kändes så rätt men visade sig att han var ett as. Ni vet hashtag metoo, den innehåller det exet. Så det tog slut. Var singel ett tag men är nu i ett förhållande sedan snart 4 år. Efter jag träffade min sambo började alla runt mig skaffa familjer känna det som.
Är ju yngst i syskonskaran av 5 syskon så alla har ju skaffat både 2, 3 och 4 barn! Har totalt 11 syskonbarn men inga egna.
Högtider som var min favorit förut, speciellt jul och fixa julklappar till alla härliga barn men det har nu blivit pissjobbigt. Det är inte kul längre. Känner bara för min egel del, här sitter jag utan barn ännu en jul… Alla som vi firar med har barn, ja förutom de släktingar som är under 18 då… Och där sitter vi äldre än vissa med barn eller gravidmagar och jag vill bara gå därifrån. Känner mig så obekväm och ibland bara jag hatar det. Men det är för att jag är avundsjuk . Jag vill med. Jag har velat så länge. Missfall × 2, det senaste i våras och har försökt egentligen aktivt sedan januari med att plussa. Jag har vänner som gått ut nyligen med att de är gravida och jag får ju slänga på ett smile och vara glad. För all del JAG Är GLAD för deras skull och jag tror de känner det men också att det är något som inte stämmer.
.Har inaktiverat och tagit bort min snap, instagram och fb göra ggr för jag pallar inte se deras inlägg; eller andras som poppar upp eller all denna jävla reklam om bebisprytlar.
Jag hade som dröm att vara gravid och få en liten bebis i år men det är kört så min dröm har ändrats till att I ALLA FALL vara gravid vid jul! Annars vet jag inte vart jag tar vägen.
Jag försöker vara rationell och vissa perioder går det bra,’ jo men nästa år är mitt år. Min tid kommer. Jag har ju det att se fram emot och innan dess får vi hitta på roliga saker som kanske blir undanskuffade om man har barn.’
Men ibland bryter jag ihop och gråter.. Blö…
Med kompisar är det verkligen så. Jag bjuder hem kompisar med barn och ja de tar med sina barn och de leker halvbra ihop så jag agerar lektant i början tills de är bekväma medan mammorna sitter och småpratar om blöjor, tänder som bryter fram, dagis, graviditeter och vad man ska ha med i bb-väskan. Då leker jag gärna med barnen ist. Helst på en annan kontinent. Bara så jag slipper höra deras samtal om allt det där.. Orkar inte. Känner mig som en bitter kvinna men det är verkligen skitjobbigt!
Vill också vara gravid..
Svara
Egoina
| #
<3 <3 <3
Svara
Anna
| #
Det där skulle typ kunna vara jag som skrev ovan. ❤️ Håller tummarna för din förhoppning till jul håller. Själv dagdrömmer jag om hur jag på julafton skulle kunna break the News för familjen. Dock en dagdröm jag hade redan förra julen…
Svara
Jenkan
| #
Kan verkligen relatera till det du skriver! Förra sommaren höll jag verkligen på att bryta ihop… vi väntade på att den sommarstängda infertilitetskliniken skulle öppna för att få påbörja en utredning. Då hade vi försökt i 18 månader utan ett plus. Under en vecka i juli fick jag åtta (!) graviditetsbesked av vänner/släkt. Värsta var min mans syster som väntade nummer två, som även den var ”en olycka”.
Dagen innan min man skulle lämna sitt prov plussade vi! Helt spontant! Var helt chockad och vi fick gå på ett tidigt ultraljud för att verkligen förstå vad som hade hänt! Det är nu ett år och en vecka sedan jag plussade, och nu ligger min lilla dotter bredvid mig.
Vill egentligen bara säga håll ut – er dröm kommer att slå in, på ett eller annat sätt!
Svara
Karin
| #
Ååh om du är sugen på en border collie måste jag tipsa om en ras som är ännu bättre!! Min vovve är blandras mellan collie och labrador! Man kan liksom se när han är i lab mode och när han är collie haha. Alla hundar med samma ras har varit precis likadana, sjukt busiga/exalterade/glada men samtidigt såå smarta och lydiga. Så ett litet tips för framtiden ?
Svara
Angelica
| #
Åh, ja det där med ofas… jag fick barn först av mina vänner, jag var 27 och är 34 idag. Vi hamnade verkligen i ofas och har tyvärr glidit ifrån varann idag ? mitt barn är mitt allt, jag tror inte helt man kan förstå förrän man är där själv. Tänk dig att vara stormande nyförälskad, med fjärilar i magen och allt du kan tänka på är den du är kär i, det enda du vill är att vara med den personen – ungefär så, men utan att det ”går över”, kände jag när jag fick mitt barn. Och ja, livet ändrar sig. Jag kommer inte att kunna sätta mig själv och mina behov först igen på många år, mitt största och första ansvar är mitt barn och så är det bara och där kände jag lite att mina vänner inte ville/kunde förstå. Ett barn är så stor omvälvning och så stor inverkan på livet, i alla fall för mig, att det blir annorlunda tyvärr.
Svara
Jenni
| #
Så skönt det känns att läsa att det finns fler som tycker det känns jobbigt när vännerna skaffar barn. Känner exakt som du känner, och värre blir det när en själv längtar efter att komma dit men inte ens har någon att försöka skaffa barn med. Men det värsta är nog ändå att de som får barn oftast blir personlighetsförändrade till viss del. Känns inte som samma gamla vän konstigt nog.
Svara
Angelique
| #
Till er som är stressade över att skaffa barn. Jag är 28 år, har inga barn och är inte sambo med min pojkvän, som jag för övrigt träffade när jag va 25. Innan det hade jag varit singel hela mitt liv och började tro att det va nåt fel på mig, men det handlade bara om att jag inte hade träffat någon som verkligen var rätt för mig vilket jag också förstod när jag träffade honom för aldrig har jag känt sådana känslor som jag gör nu. Att stressa fram nåt ”bara för att”, oavsett om det gäller förhållande, giftermål eller barn är inte värt det enligt mig. Jag tror verkligen att min och även er tid kommer 🙂 Jag känner mig inte heller stressad över att jag kanske är sen enligt vissa, jag har upplevt saker som jag inte hade fått uppleva om jag hade valt att stadga mig tidigare och samma sak är det säkert för er? Upplevelser som ni inte hade velat byta ut mot nåt annat? 🙂 Jag tror verkligen att min pojkvän är ”the one” men ett litet tag till vill jag nog kunna göra saker som inte går när man har barn, som att spontant köra en helkväll ute eller vad det en kan vara. I min närmsta vänskapskrets är det dessutom ingen som har barn, många är singlar och det bidrar nog till att jag inte känner stress eller press. Så ni som har många vänner som skaffar barn och blir stressade över det, försök att tänka på att det faktiskt bara är en slump att ni hamnat i en vänskapskrets där det är så och inte säger något om hur det ”bör” vara. Försök njuta av hur er situation ser ut nu för det finns säkert många saker ni kommer sakna med att vara singla, utan barn osv sen när situationen ändras, allt i livet har sim tid 🙂
Svara
Susanne
| #
Jag känner igen mig så väl i vad du skriver! En himla press från folk runt omkring oss att vi ska skaffa. Många vänner och syskonen skaffar barn nästan allihop. Själva känner vi för barn någon gång framöver, men än har vi inte försökt. Det är ju ett jättestort beslut – att bli gravid och sedan ha barn är ju inte alls alltid så sockersött. Jag är avundsjuk på de som så enkelt, lättvindigt vågar försöka skaffa barn. Och den biologiska klockan tickar på ? Men vi väntar tålmodigt ut känslan av att det ska kännas rätt ?
Svara
Fanny
| #
Jag valt ett barnfritt liv men mina vänner och bekanta skaffar barn på löpande band och jag får ibland frågan om när det är min tur.. och när jag säger att jag inte vill ha barn får jag höra ”du ändrar dig nog om några år” (är 26). Också jävligt jobbigt. Umgås sällan med folk längre heller, det är svårt att planera ihop något med någon som har barn och dels för att jag inte gillar barn och därmed inte vill umgås med mina vänner UTAN barn i bilden.. inte det lättaste:)))
Svara
Fanny
| #
*… och därmed vill umgås med mina vänner UTAN barn i bilden… ska det ju stå. Haha.
Svara
Lisa
| #
När det kommer till förhållanden och barn har jag slutat bry mig om vad andra tänker. Jag är 30 och flyttade tillbaka hem till mina föräldrar igen efter en jobbig relation och arbetsbrist och bostadsbrist och jag är singel och har ingen tanke på barn. Alla omkring mig är antingen förlovade eller gravida och ska gifta sig men jag kan inte bry mig mindre. Det är jag som bestämmer över mig själv och ingen annan.
Svara
Elin
| #
Och jag känner samma fast jag är den kompisen MED barn och inte utan. Känner mig utanför och bortglömd. Barnen har faktiskt en pappa liksom så jag kan hitta på saker ibland men känns som mina vänner inte tänker på det. Så här sitter man dag ut och dag in och bara gör saker för barnens skull.
Svara
Emma
| #
Jag känner igen mig i kommentar ett och i ditt svar, det är jätte jobbigt!! Alla runt mig får barn och jag längtar såå efter att bli gravid och få egna barn. Det är fyra personer i min närhet som ska få barn i början på nästa år. Jag och min sambo har varit tillsammans i 3 år och 8 månader och jag vill ha barn men min sambo känner sig inte redo och vill vänta. Klart jag väntar, man ska ju inte skynda på eller tjata sig till det, viktigt att han är redo. MEN jag längtar så till egna barn. Det är jobbigt att vänta med att skaffa barn och se alla andra skaffa barn. Förra året på jul var vi hos min sambos familj, alla har barn utom vi och det var ingen kul jul och jag kände mig bara så utanför. Grät på toaletten. Min sambos syster ska få sitt andra barn nu och jag är så avundsjuk och de har redan ett barn och det är ibland jobbigt för mig att träffa henne och deras familj! Det är också så stor fokus på dem i deras familj och jag och min sambo känner oss utanför, så mycket fokus på deras barn
Svara
Lise
| #
Meh, det er mer sannsynlig at det er NÅ du har tid til å ha hund, som du jobber hjemme. Når/hvis du får barn har nam ihvertfall ikke tid… Vi kjøpte hund da det bare var vi to, og det er jeg så glad for. Dessverre måtte hun avlives for et år siden, og selv om spesielt jeg og barna savner hund, har vi ikke sjans til å ha tid til det… Jobb, hente skole/barnehage, kjøre/hente på aktiviteter; har ikke tid til omsorg og opplæring av en hund mellom der.
Svara
Egoina
| #
Jo, men en hund lever ju cirka 15 år, så om jag vill ha barn är det ju inte rätt timing 🙂 + att jag som sagt vill vara fri att resa etc.
Svara
Elin
| #
Tanke om det här vänner-med-barn eller snarare att vara i ofas i livet jämfört med sina kompisar: Jag är på samma ställe, förutom att jag är singel och de flesta av mina vänner är i ganska stadiga förhållanden. Det är skitjobbigt på många sätt, man blir ju lite utanför liksom och kan framför allt känna sig utanför. Men jag försöker alltid tänka att försöka njuta av de fördelar som ens liv har, alltså nu när jag är singel så försöker jag njuta av det så mycket som möjligt, använda fördelarna som finns och framför allt notera dem. Sådär lite klyschigt leva i nuet, haha. Men det har hjälpt mig i alla fall!
Svara
A
| #
27-åring, varit sambo i 7 år och vi är typ det överblivna paret i vår bekantskapskrets som absolut inte vill ha barn av ett flertal anledningar, mest kortfattade anledningen att ingen av oss gillar barn överlag + livsstilen som kommer med dem verkar bara vara ett skräckscenario 😐 Obs är medveten om att det är jag undantagsfallet här 😀 Och folk har verkligen börjat PEPPRA bebisar de senaste två åren, förmodligen extra påtagligt eftersom de flesta av mina vänner i samma stad är 2-4 år äldre.
Känner igen mig så väl i ”neeej inte du också” – självklart blir jag glad för deras skull, men egoistiskt och missunnsamt så tänker man samtidigt att JAHA, en kompis som man knappt kommer se skymten av igen 🙁 Vilket av erfarenhet tyvärr brukar stämma, brukar vara svårt att ens få till träffar med föräldrar, när det händer måste de springa hem tidigt, otroligt svårt att släppa barnpratet etc. Klart jag gärna hör updates om deras barn men det blir lite mycket när det inte pratas om något annat och man inte kan relatera/tillföra så mycket till ämnet. Känns som samma effekt fast motsatt om man kommer in på typ ”vardagliga” samtalsämnen – resor, jobb etc (som mitt liv består av och som man diskuterade tillsammans innan men nu har man helt olika livsperspektiv och prioriteringar)
Detta kan man ju ranta om, haha! Iaf – olika livsfaser innebär nog att man kan känna sig utanför i båda riktningarna
Svara