Jag är en annan person på norska
Jag såg att Karpe Diem (två norska killar som gör musik) skulle vara med i Skavlan igår och eftersom jag älskar deras låt ”Lett å være rebell i kjellerleiligheten din” ville jag titta. Jag har fastnat för deras låt eftersom den ligger med på Spotifys SKAM-lista (hehe) och lyssnar på den nästan dagligen. Första gången jag hörde den tänkte jag ”what the fuck???”, men så googlade jag lite och förstod att de gjort en ironisk låt baserat på kommentarer på Facebook. Så cool idé!
I alla fall. Avsnittet igår var verkligen så bra! Den ena killen har en pappa som är från Egypten och den andra killen har en pappa från Uganda och en mamma från Indien. De pratade om det här att vara tvåspråkig och Skavlan frågade den ena killen om han är en annan person när han pratar arabiska. ”Jag är ju lite dummare”, svarade han och förklarade att eftersom han har ett sämre ordförråd på arabiska så blir hans personlighet lidande.
Exakt så känner jag. Jag är inte samma person på norska som jag är på svenska. Min humor, mitt ”målande” språk och förmågan att förklara saker försvinner. Mina släktingar måste ju tycka att det är supermärkligt att jag exempelvis arbetar som krönikör. När jag växte upp och bråkade med min mamma minns jag att jag ofta tänkte att hon säkert trodde att jag är inte var så reflekterande och sansad som jag egentligen var, jag argumenterade ju på en tioårings nivå och oftast argumenterade jag inte alls och bara gav upp. Jag hade ingen chans på grund av språket. Jag känner ofta så, att jag inte orkar. Det finns så mycket jag vill berätta för min familj och det finns många samtalsämnen där jag vill flika in med saker eller har intressanta saker att säga, men jag gör inte det eftersom det blir för jobbigt, stakigt och oftast blir jag missförstådd. Så jag sitter tyst och egentligen är det inte så jag är.
Nu är ju norska och svenska relativt lika varandra och jag kan såklart inte helt relatera, men jag kände ändå igen mig i mycket av vad de sa. Många säger ”prata svenska med din familj då”, men det är faktiskt inte så lätt. Det går inte att förklara, men det skulle kännas onaturligt, konstigt och nästan sorgligt att göra det. Dessutom löser inte det den språkliga barriären helt ändå.
Killarna sa att om man träffar på någon som är sämre på språket så ska man aldrig tänka att den personen är mindre komplex eller mindre smart på grund av det. Det var väldigt tänkvärt tycker jag.
Nu ska jag ut och göra lördagen lördagig. Ni kan lyssna på Karpe Diems låt så länge om ni vill. Ha en fin dag!
0
Angelica
| #
EXAKT så känner jag! Jag bor i Irland men är svensk och jag är hopplös att diskutera med på engelska. Det slutar alltid i att min man ”vinner” alla diskussioner, eftersom han får göra det på sitt hemspråk medan jag tvingas göra det på engelska. Jag är BRA på engelska men det är inte mitt hjärtespråk.. så tråkigt egentligen.
Svara
Egoina
| #
Förstår dig! Åh, så frustrerande det är! Förhoppningsvis blir det ju bättre för dig som övar hela tiden, men han kommer ju ändå alltid ha ett försprång.. Men stå på dig och skit i om det kommer ut konstigt, fortsätt förklara tills det makar sense 🙂
Svara
Maria
| #
åh känner EXAKT så!! Att bråka eller diskutera med mamma är hopplöst (för någon anledning känns det mer naturligt att prata svenska med pappa??) och mina släktingar måste tro att jag antingen fortfarande är väldigt blyg, vilket jag inte alls tycker jag är, eller att jag bara är väldigt dryg och blivit alldeles ”försvenskad”. Men grejen är att det bara kommer inte naturligt för mig att småprata, starta diskussioner och skämta på samma sätt som det gör på svenska och då blir det mer att jag undviker att prata.. så konstigt men också jobbigt!!! Vill liksom känns en dag att man kan åka till sitt ”hemland” och mingla runt, skaffa nya vänner osv osv på samma sätt som här men det blir något sorts stopp när språket kommer ivägen
Svara
Sophia
| #
Jag arbetat som lärare i svenska som andraspråk och det du beskriver brukar vi kalla för att ”tankarna springer före språket”. Mina elevers kognitiva förmåga är ju precis lika utvecklad som jämnåriga med svenska som modersmål, men mina elever kan inte alltid uttrycka det de tänker (alternativt blir det på ett väldigt enkelt/barnsligt sätt) 🙂
Svara
Sofie
| #
Så sant! Hade en föreläsare för ett par år sedan som beskrev det som att ”Vi blir helt enkelt lite korkade på engelska!” Och det stämmer ju verkligen, mycket av personligheten man visar utåt handlar ju om att kunna uttrycka sig. För mig blev det lite som en motivation att jobba mer på min engelska! 🙂
Svara
Sabina
| #
Så känner jag mig med engelska! Jag kan förstå det bra men kan verkligen inte uttrycka mig muntligt, så när jag hade en brevvän på besök från Tyskland så tror jag faktiskt att hon tyckte jag var världens tråkigaste människa eftersom jag inte kunde kommunicera på samma sätt som i våra mejl.
Svara
Bea
| #
Åhh, så kände jag också när jag bodde i spanien och umgicks med latinos som inte kunde engelska. Dels trodde de att jag var typ 10 år yngre än jag var pga verkade väl korkad med så dåligt ordförråd (men nästan perfekt uttal) och dels var det så fruktansvärt jobbigt och frustrerande att inte kunna uttrycka sig som man vill!
Svara
Stina
| #
Men så sant! Jag har växt upp tvåspråkig (tyska och svenska), men svenska har alltid varit mitt första språk. Som vuxen lärde jag mig även ytterligare ett språk (italienska). Även om jag pratade bra och hyfsat flytande så fanns den där barriären där ändå, jag kunde aldrig riktigt få fram precis det jag ville säga. Nån klok sa till mig att man säger inte det man vill, utan det man kan på ett främmande språk.
Svara
Sofia -+bipolär+och+f.d+laestadian
| #
Så sant!
Svara
Sara
| #
Det är precis så det är när man pratar ett annat språk än sitt modersmål. Jag blir en annan person när jag pratar engelska, för jag kan inte uttrycka allt på engelska som jag kan uttrycka på svenska. Jag har en kompis som kommer från Kina, och jag tycker att hon har en personlighet när hon pratar svenska eller kinesiska och en personlighet när hon pratar engelska, haha.
Svara
alex
| #
Tråkigt att du känner att språket blir ett hinder för dig när norska och svenska är så lika varandra! Jag har en sambo vars pappa är norsk och hans familj pratar svenska med den norska släkten och det är aldrig några problem för dem att förstå varandra.
Jag har haft olika jobb där jag pratat mycket med norrmän, bla kundtjänst mot norska kunder och klädbutik på nordby i Strömstad, aldrig varit några problem med kommunikationen där. Ibland är det något ord på norska jag inte förstår så då får jag det förklarat, ibland är det nått svenskt ord de inte förstår som jag får förklara, i övrigt flyter samtalen på bra. Prova prata svenska med släkten, det kanske känns konstigt till en början men det kanske kommer kännas bättre när du känner att du blir mer dig själv igen.
Svara
Annie
| #
Hej! Känner så igen mig i det du skriver! Har också släkt i Norge och pratar själv norska men grammatiken är ju likt en tio-årings vilket jag också känner hämmar mig i samtal. Skulle aldrig falla mig in att prata svenska med dem för det blir helt fel känner jag! Har också kollat Skam, som jag fullkomligt älskar (sett om alla säsonger flera gånger) men den förde med sig lite av en identitetskris också. Jag är SÅ rädd att förlora (tappa) språket och min tillhörighet ytterligare och kände nästan att jag behövde åka till Norge och jobba ett tag (alla andra svenskar gör ju det, så varför ska jag som ändå känner så starkt i att jag är norsk inte det?). Jag kom dock fram till att min norska identitet och tillhörighet (förhoppningsvis) aldrig kommer att försvinna men insåg att jag själv måste vara aktiv med att hålla igång språket genom poddar och böcker. Vet att du pratade om norska poddar för ett tag sedan, har du några bra tips? Jag har främst lyssnat på radioresepsjonen 🙂 Så synd att jag inte bor i Skåne, vi hade fått bilda en egen studiecirkel eller något, haha.
Svara
Egoina
| #
Åhh känner exakt samma sak! Jaa så synd att vi inte bor nära varandra! Tyvärr har jag inget tips, men vi får leta efter bra poddar och böcker och tipsa varandra 🙂 Tur Skam finns, hehe.
Svara
J
| #
Vill tipsa om kampen om tungtvann og frikjent, tv bra norska serier. Samt NRK p3 överlag.
// svensk i Norge.
Svara
ab
| #
Har svenska som andra språk och jag är nog en trevligare person på svenska då mitt favoritord är ”botanisera” medan favoritordet på engelska är ”vitriol”.
Jag tycker också det är svårt att byta språket jag använder med någon. En nära vän har också engelska som modersmål men vi pratar svenska med varandra eftersom vi inte visste det från början. Skriver oftast statusuppdateringar på fb på engelska men tycker det är så konstigt när svenska släktingar och vänner kommenterar dem på engelska.
Svara
Andrea
| #
Förstår att du inte vill börja prata svenska med släkten. Jag träffade min sambo när båda bodde i hans hemland och han kunde noll svenska. Nu när vi bor i Sverige och han pratar flytande svenska är det många som tycker att det är jättekonstigt att vi fortfarande pratar engelska med varandra, men det skulle kännas så onaturligt att byta. Det är liksom en del av vår relation och vår dynamik.
Svara
Egoina
| #
Ja, det är så svårt att förklara. Men det känns bara så fel. Både jag och min mamma pratar svenska och mammas svenska är perfekt. Men det går bara inte! Skönt att jag inte är ensam 🙂
Svara
Egoina
| #
Haha! Mindes en sak. När jag var liten och skulle läsa något på svenska för mamma så läste jag det med norsk brytning. Wtf? Kan bara inte prata svenska till henne, det går inte. Haha.
Svara
Elin
| #
Precis så är det ju! Jag har bott på Island i fyra år och språkmässigt är det ju värdelöst att flytta hit. Har studerat på isländsk skola i 1,5 år och det är fortfarande svårt att prata isländska. Man vänjer ju sig vid att det är svårt och jag har inte längre mycket ångest för att jag pratar dålig isländska, men man är en tråkigare och dummare människa helt enkelt, haha. Det märks mest i situationer med nya människor som man vill göra ett bra intryck på, att ragga är till exempel värdelöst. Jag är fett kul och flörtig på svenska, på isländska känner jag mig så trååååkig…
Svara
Jenkan
| #
Åh, jag har också bott på Island och det var SÅ svårt att vara rolig och sarkastisk på isländska! Här i Sverige är jag ganska rapp i käften och drar ordvitsar jämt och ständigt, men den (stora) delen av min personlighet försvann på Island. Det var faktiskt en av anledningarna till att jag flyttade tillbaka till Sverige… men jag besöker Island så ofta jag kan!
Svara
Sofie
| #
Brukar inte kommentera i vanliga fall, men känner verkligen igen mig i detta! När jag bodde i USA förändrades min personlighet pga hur jag pratade och uttryckte mig, då svenska uttryck skiljer sig från engelska. Särskilt svårt var att vara sarkastisk på engelska (som jag är JÄMT på svenska) och folk upplevde mig mer bitchig och ”sassy” än vad svenskar gör. Samtidigt fick jag bättre självförtroende när jag pratade engelska. Konstigt det där!
Svara
ida
| #
Jag vet precis hur det känns!
Jaghar med släktinga rie tt annat land och ofta tror folk att jag är korkad bara för att jag inte kan uttrycka mig!
SÅÅÅ Frustrerande!!
Svara
L
| #
När jag skriver på danska låter jag som en sjätteklassare, ungefär. Mitt talspråk är lite bättre, men fortfarande irriterande då stora delar av min humor bygger på ordvitsar och referenser. Det funkar inte riktigt på danska.
Jag är utbildad svensklärare och arbetar bland annat med språkutveckling, så min svenska ligger ganska långt ”före” min danska, trots att båda är modersmål.
Det blir nog bättre om vi flyttar till Norge / Danmark ett tag 🙂
Svara
K
| #
PÅ PRICKEN SÅ!! Har exakt samma problem med mina släktingar i Polen, och det är extra störigt eftersom jag har en kusin med rätt bestämda åsikter som skiljer sig väldigt mycket från mina och så lyckas jag inte argumentera ordentligt och förklara min ståndpunkt, såååå jobbigt! Brukar också ge upp och frustrerat säga ”jag kan inte förklara det här på polska!” varpå hela släkten envisas ”men jo försök!” och så blir det ett mesigt argument där jag försöker förklara saken på ett enklare språk, så irriterande… Man känner sig verkligen begränsad!
Svara
Josefine
| #
Aaah exact så känner jag just nu!! Jag bor för tillfället i Kanada och jobbar som au pair, och det känns hela tiden som att jag inte får fram min personlighet när jag pratar engelska. Det är verkligen så synd! Och även fast jag ändå är bra på engelska (och blivit bättre sen jag kom hit) så funkar det bara inte riktigt. Tur jag har svenska kompisar här haha….
Svara
E
| #
Jag tror många av oss finlandssvenskar känner igen oss i det där. Jag har ju läst finska i skolan och pratar så mycket att jag klarar mig men känner att jag inte kan vara mig själv med finska kollegor på jobbet eller när min man har många finskspråkiga vänner. Man kan inte spontant slänga in en kommentar i diskussionen och har svårt att hitta ord när man ska förklara. Vissa dagar slutar det med att jag väljer att svara på svenska även om alla andra pratar finska.
Svara
Hdcbx
| #
Hade kunnat känna igen mig i det under tonårstiden men jag har antingen helt kommit över obekvämligheten eller bara tränat tillräckligt på mitt 3dje och 4de språk. På mitt ”fadersmål” har jag aldrig känt mig begränsad. Handlar nog om självsäkerhet/trygghet med. plus träning. Håll inte tyst utan försök!
Svara
Robert
| #
Intressant! 🙂
Svara
Nellie
| #
Vad jag känner igen mig. Min sambo är från USA och i början av vårat förhållande hade han en förmåga att prata över huvudet på mig när vi diskuterade, så störigt. Jag som var van med att vinna alla bråk i tidigare förhållande var helt plötsligt den som var dålig på att uttrycka mig. Vet inte hur många gånger jag sagt till honom att ” Jag är faktiskt både smart och rolig på svenska”.
Svara
Tess
| #
Åh tänker mycket på det där nu. Har precis börjat dejta en fransman och känner att jag inte är lika rolig, intressant eller pratsam på engelska som på svenska. Förmodligen gäller detsamma honom. Har svårt att se att det skulle kunna bli ett seriöst förhålkande av det…
Svara
Helena
| #
Haha ja, så känner jag! Jag är dansk, men pratar svenska sedan jag har bott i Sverige och min farmor är svensk. Jag får ibland ta en pause, typ till att tänka hur jag skal förklara mig på svenska, och sen kommer jag ofta på att det jag just sa kunne sägas bättre.. Men jag blir absolut bättre på att prata och skriva på svenska när jag läser din blogg! När det gäller nordiska språken är det också lätt att stava fell, sedan orden är så lika men inte stavas på samme sätt. Det heter till eksempel ”at” på danska och ”att” på svenska, så det blir lätt fell och ser ut som att jag stavar som en 6-åring, haha. Kull är det när jag pratar med svenskor och dom inte fattar att jag är dansk sedan jag pratar lite östgötska, och det inte hörs att jag är dansk, då blir det ofta förvåning och det tycker jag är ganska skoj!
Svara