Så läskigt det var att köra hem idag! På sistone har jag, av förklarliga skäl, tagit det så lugnt jag kan på motorvägen och har lagt mig i ”lastbilsfilen” för att slippa andra stressade medtrafikanter. Där har jag legat och surfat och tänkt att det får ta sin tid. Men idag hamnade jag mellan två lastbilar varav den bakom mig körde så himla nära att jag fick panik. Jag tänkte att om en vanlig bil kan smälla så, vad gör inte en lastbil då? Eftersom jag inte ville ha lastbilen så nära så körde jag närmare lastbilen framför, men då körde den bakom mig ännu närmare och jag var fast.
Det var så hemskt. Mina händer har inte varit så svettiga sedan min första körlektion. Jag kunde inte köra om eftersom lastbilen var så stor att jag inte hade någon sikt och jag hade inte heller något utrymme att accelerera. Jag började få riktig panik inom mig och kom ihåg en kompis tips om att hon hade sjungit högt för att distrahera sig när hon blev rädd, så det var vad jag började göra. Där satt jag i min bil, för mig själv, och sjöng för full hals. Haha. Vilken syn det hade varit. Till slut svängde vägen lite och jag fick sikt så att jag kunde köra om, men det var svettiga minuter.
Till något roligare. Såhär såg dagens middag ut. Vi gjorde det enkelt för oss och gjorde wraps med grönsaker och superstark korv. Det är inte ofta jag skriver att något är superstarkt, men det var det faktiskt. Är så chockad över att en korv jag köpte i affären på riktigt var så stark. Imponerande!
Jag har blivit en riktig sneakersmänniska på sistone. Förr gick jag, av oförklarliga skäl (!?), alltid med klackar. Jag kunde typ inte gå med platta skor, det kändes fel. Jag vet inte om det var något längdkomplex, om jag hade långa pojkvänner, eller om jag helt enkelt hatade mig själv, hehe. Visst gillar jag att ha klackar, ni vet det där ”powerljudet” när man går och jag gillar ju snygga skor, men det är så mycket skönare i längden att inte traska runt med det alltid.
I alla fall. Kolla denna nya modell från Nike. Roshe two. Alltså jag är IN LOVE!
Dessa nyheter fick sällskapa mig och en kopp te i soffan ikväll. Det är gräddbullar med päronsmak och yoghurtöverdrag. De var lite sötsyrliga som jag förväntade mig och goda. De är inte alls mäktiga, så man klämmer lätt en låda själv. Haha. De passar fint som ett litet sött, annorlunda tilltugg. F som tydligen inte gillar gräddbullar (jag vet?!?! WHAT??!?!) tyckte också om dem. Smaken var kanske aningen lite för parfymerad enligt mitt tycke, men annars är jag nöjd. De var faktiskt precis exakt vad jag förväntade mig.
Vi vaknade 11.30 idag och fattade ingenting. Vi hade ställt klockan, men den ringde inte. Det var faktiskt tur, för det var skönt att sova ut. Tror vi behövde det.
Vi struntar i frukost, sa F. Vi äter lunch på stan! Först hämtade vi lite paket och så.
Sen hamnade vi på Mezo. Vi åt kycklingspett och souvlaki med tsatziki och hummus.
Såhär såg jag ut. Poncho från Lindex, tröja från Kappahl, solglasögon här, väska här (adlinks).
Det var så himla skönt väder så vi var ute och gick ett bra tag, sedan satte vi oss vid havet. Som jag älskar början på hösten! Det är kallt och krispigt i luften (jaaa jag hatar också ordet krispigt i det sammanhanget förlåt!), men ändå värmer solen på bra.
Mysig söndag! Kvällen ägnades åt att göra storkok som heter duga, så pass att vi inte har en aning om hur allt ska få plats i frysen. Nu ska jag koka te och så ska vi prova en nyhet från Delicato som jag hittade i affären. Vem vet, det kanske blir en recension.
Jag tänkte först inte berätta det här, mest eftersom jag är rädd för att få elaka kommentarer. Det har varit en väldigt jobbig upplevelse för mig och jag hade inte orkat kommentarer i stil med att jag ”inte borde fått körkort” eller någon utläggning om att så går det när man ”snapchattar och kör”. Nu har jag återhämtat mig och har fått mycket stöd från nära och kära, så jag bryr mig inte om jag få elaka kommentarer. Dessutom vet jag att det inte är rimligt om jag skulle få det. Jag vet att jag inte gjort något fel och att jag inte kunnat göra något annorlunda. Men när man är sårbar är det inte så lätt att komma ihåg.
Angående Snapchat. Det är inte alla som använder det, så en liten förklaring till er så att ni hänger med på vad jag pratar om: jag lade upp en video där jag satt fast i kö. På videon rullar bilen en aning. Det var totalt onödigt och jag är ledsen över att det såg ut som att jag var oansvarig. Jag tänkte inte ens på det eftersom jag stod i princip helt still i över en timme och rullade i typ 1 km/h när jag filmade på snap (gasade alltså inte utan släppte bromsen lite) och släppte inte ögonen från vägen. De flesta bilar runt om mig var till och med avstängda eftersom kön inte rörde sig, så det var inte så att jag behövde vara ”akut alert”. Men det är inte lätt att veta hur situationen var och upplevdes om man inte var där och jag ber verkligen om ursäkt för att jag snapchattade. Det finns ju ingen poäng i att göra det, trots att det är kö. Jag är ledsen för vad det förmedlade och jag är ledsen för att jag gjorde det. Har verkligen noll respekt för de som håller på med telefonen när de kör. Det är inte okej. Lagen säger att det är okej så länge det inte tar bort fokus, men helt ärligt, tror inte alla att de inte blir distraherade? Men det blir man, så sluta! Jag har inte fått någon jättekritik angående detta, jag fick en ifrågasättande kommentar under detta inlägg och sedan såg jag att det togs upp på skvallerbloggar. Vilket jag tycker är helt rimligt. Att hålla på med telefon och bilkörning hör inte ihop. Det ska jag aldrig göra om.
Okej, det blev världens längsta utläggning. Till saken. I torsdag när jag var på väg till jobbet var jag med om en olycka. Jag blev påkörd bakifrån på motorvägen. Det blev köbildning och tog totalt stopp, det brukar det göra så det är inget konstigt med det. Bara det att bilen bakom mig inte uppfattade det och kom väldigt fort. Jag fick stanna och trots att jag satte på varningsblinkers för att varna honom (ibland är det svårt att se om det är totalt stopp eller om det bara saktas ner) så kunde han inte stanna. Jag såg honom komma i backspegeln och visste att han skulle köra in i mig. Det var så himla läskigt, jag kunde inte byta fil eftersom där också var bilar och jag kunde inte gasa eftersom jag hade bilar framför mig. Så jag satt bara där helt maktlös. Det gick fort och jag hann bara precis tänka att ”nu kör han in i mig” och pressa huvudet bakåt och så hade det hänt. Smällen blev mycket större än jag trodde att den skulle bli och dessutom såg jag i spegeln att bilen bakom han som körde in i mig körde in i honom också och såg i ”slowmotion” hur hans front krossas. Jag blev så rädd och skärrad och visste inte vad jag skulle göra. Jag visste att jag inte kunde vara kvar på motorvägen, men jag visste inte hur det var med min bil, hur det var med personerna i bilarna bakom och hur många bilar som var iblandade. Jag hämtade mig snabbt ur situationen och startade bilen och körde av på nästa avfart som låg väldigt nära. De två andra inblandade bilarna hänge på och vi stannade på en parkering där vi tog bilder och bytte uppgifter. Som tur är var det bra med oss alla och bilarna klarade sig hyfsat förutom bil nummer tre som fick bärgas.
Jag var så skärrad och ledsen och gjorde mitt bästa med att ta mig till jobbet där jag möttes av ett fint stöd av mina kollegor. När jag skulle köra hem efter jobbet satt jag i bilen i en timme och kunde inte förmå mig att köra. Det kändes hela tiden som att någon skulle köra in i mig och varje gång jag stannade, vid rödljus eller liknande gick det kalla kårar genom kroppen när någon låg bakom mig. Jag körde till F’s jobb och sen körde han bakom mig hela vägen hem <3 När chocken hade lagt sig på kvällen kände jag tyvärr att jag har ont i nacken. Jag trodde att jag klarat mig eftersom jag var ”beredd” och tryckte huvudet bakåt, men det hjälpte tyvärr inte helt. Jag har varit hos läkaren och de tror inte att skelettet har skadats utan bara muskelfästena. Jag har fått antiinflammatoriska tabletter och förhoppningsvis är det bättre inom en vecka, annars får jag röntga.
Det här har verkligen tagit hårt på mig. Jag har redan stor respekt för trafiken och att bli mer rädd är inte något som är bra för mig. Jag menar, jag vågade inte köra på en månad efter riskettan. Jag känner redan till riskerna. Efter det som hände drömmer jag mardrömmar, jag hör ljudet av att bilen kraschar och jag litar inte på mina medtrafikanter. Jag vet att det är viktigt att jag ”kommer upp på hästen igen” så jag försöker göra det, men jag är rädd.
Jag är såklart väldigt tacksam. Det kunde gått mycket värre. Jag skriver detta för att påminna er om hur väldigt viktigt det är med avstånd. Kom ihåg det! Man kanske har lite bråttom och tänker inte sig för. Men man kommer inte fram fortare för att man ligger någon i röven. Det är inte värt det. Kör så pass långt bakom att ni hinner stanna!
Nu ska jag återhämta mig, ta hand om min nacke och krama lite extra på de jag tycker om <3 Ta hand om varandra och lär er från det här. Det är så lätt hänt!
Var på middag hemma hos mamma igår och fick låna en värmefilt. Stoppade ner den i tröjan och F tyckte att jag såg rolig ut med jätteaxlar, haha.
Det har varit en jobbig andra halva av min vecka, så därför har jag inte varit så aktiv här. Idag var vi på dop för finaste lilla Isabella som är Linda och Daniels skatt. Tillställningens huvudperson skötte sig utmärkt och såg så himla gullig ut i kyrkan när hon tittade ut förvirrat <3
Efter dopet bjöds det på världens godaste tårta. Det var en prinsesstårta med chokladmousse istället för grädde. Alltså sluta så gott! ”Ni får gärna ta mer”, sa Linda och jag och Jennifer studsade genast upp. Haha.
Jag tog inga bilder, men tur att F tog denna i alla fall så att blogginlägget får någon typ av bild. Synd att ni inte får en bild inifrån kyrkan, Raus kyrka är verkligen fantastiskt fin.
Nu har vi precis ätit take away och jag ska se ikapp gårdagens Idol. Hoppas mina favoriter går vidare!
