Såhär ser alltså vår tv ut i väntan på matchen. Inte okej!!! Det kommer bli krig här ikväll. Han är halvfransk och jag har plötsligt blivit islänning. Han blev jättesur på mig när jag sa att jag kommer bli ledsen om Island inte vinner. ”Men blir du inte glad för min skull då”, sa han. Haha nej?
Jag har tyvärr ingen isländsk flagga. Sprang bort till mataffären för att köpa ansiktsfärg att måla en flagga med i ansiktet, men det fanns ingen. Så det bästa jag har är den här:
Det blev Ikea idag och vi är nu en byrå rikare. Det är så svårt med möbler i det läget vi befinner oss i nu. Vi vill nämligen flytta, men vi har ingen brådska utan tittar lite och vet egentligen inte helt var vi vill bo. I stan? Utanför stan? Vilken stad? Lägenhet? Hus? Haha, ni hör ju. Det kan ta ett tag. Så samtidigt som det känns dumt att köpa saker innan vi flyttat så känns det lite som att vi måste leva lite i nuet också. Förvaring behövs.
”Visa nu dina läsare att jag inte tog kanelbullar denna gång. Jag blev mobbad sist”, sa F. Haha.
Nu har vi precis gjort matlådor till arbetsveckan och taggar inför matchen. Så. Nervös.
EM-livet fortsätter. Det vill säga osociala middagar framför fotbollen. Idag var det Italien – Tyskland och det blev pizza i Italiens ära. Tyvärr förlorade de dock och shit vad spännande det var. Jag hatar straffläggning. Jag mår seriöst dåligt när någon missar en straff. Det kvittar vem jag hejar på. Jag tänker på hur personen mår, hur besviken han är på sig själv, hur besvikna lagkamraterna är och hur hela landet ”hatar” honom. Fy alltså. Jag vill att alla ska få vinna. Men mest Island då.
Idag var vi på byrå-jakt. Jag tyckte om den Lina köpte så mycket att jag också ville ha en. Men tyvärr var den slut. De skulle få in nya imorgon, så vi får åka dit igen då. Inte mig emot. Älskar Ikea. Enda stället man kan äta på och känna sig som en miljonär.
Igår åkte jag hem till Lina efter jobbet för att umgås lite och hjälpa henne bygga ihop en möbel. Hon har precis flyttat och jag är sååå avundsjuk. Ni förstå inte hur fin hennes lägenhet/hus är. Ja, jag skriver så för jag vet faktiskt inte vad det ska klassas som. Hon har alltså ett eget litet hus! Det är helt galet. Är nästan lite arg på henne, men unnar henne såklart det.
Först gick vi ner till stan och åt mat. Sås är livet.
Sedan gav vi oss på byrån.
Lite vin och choklad som bränsle. Lina är den enda jag känner som också älskar Marabou saltlakrits. Tror jag sa något i stil med typ ”det är därför jag är kompis med dig” när vi enades om att det var den smaken vi skulle ha. Bakom vinglasen döljer sig förresten världens mysigaste terass!! Alltså åh! Rosé där i sommar ja.
Det gick väldigt bra för oss i byggandet tills vi skulle sätta ihop lådorna och då gick det inte mer. Det stod mellan alternativen att vi bara skulle ta spik och ”spika ihop den” eller att slänga ut hela möbeln ur fönstret eller att åka till Ikea och berätta att det var fel på den (undrar hur ofta folk gör det förresten?).
Det slutade med att vi fick tillkalla hjälp i form av F som skrattade lite när han upptäckte varför vi inte klarat det. Men alltså det var en skåra i en av ”plankorna” som inte syntes eftersom det var målat över den. Det var alltså en hinna av färg som dolde skåran. Inte lätt att veta. Slutet gott allting gott. Lina har en fin byrå och jag fick skjuts hem.
Alltså FYFÖR vilket regn jag stötte på igår. Bestämde mig för att promenera hem från tåget och det började småregna lite vilket var lugnt, men helt plötsligt bara vräkte himlen ner. Jag hann inte ens ta skydd innan hela jag var genomblöt.
Det var inte lönt att försöka hålla sig torr eller kämpa emot, så jag gick all in och hoppade i vattenpölar och grejer den sista biten hem som om jag vore fyra år igen. Bara ”ok, låt det regna då!!! Ni ska minsann få se på blöt!!” (ja regnet är tydligen en Ni?). Maktförskjutning typ. Här skulle regnet förstöra min dag, men nä.
Just nu sitter jag på tåget på väg till jobbet. Det är försenat, men bryr mig inte eftersom det är fredaaaag. Woop! En hund sitter och ylar/skäller/”gråter” och jag ser hur mina medresenärer är irriterade. Jag blir dock mest varm i hjärtat och vill gå bort och trösta. Hade det varit ett barn hade jag inte känt så. Alltså vad är det för fel på mig? Varför har jag världens modersinstinkt med hundar, men inte med barn? Förändras det? Kan man reparera?
